Ta reda på. Vad vet vi om fritidsbarns vardag? Alltför lite, tycker forskarna Anna Klerfelt och Björn Haglund. Med hjälp av kamera och bandspelare har barn berättat för dem om meningen med fritidshemmet.
De utrustade barnen, en eller två i taget, med en kamera. Barnen skulle visa den roligaste/tråkigaste, finaste/fulaste, lugnaste/stökigaste platsen på fritidshemmet. Eller tyckte barnen kanske att det fanns farliga platser, eller ställen som var långtråkiga? Barnen kunde välja att visa platser både inomhus och utomhus.
Dessa tillfällen, som spelades in med en digital bandspelare, kallar Anna Klerfelt och Björn Haglund för samtalspromenader, ett sätt att se saker ur barnens perspektiv. Idén var att barnen själva skulle berätta vad som hände vid den tråkigaste platsen, eller kanske vid den farligaste.
– Det finns så många vuxna som inte vet hur barn har det. Vi lät barnen berätta med bilder, uttryck och språk och övergav den vuxenstyrda intervjun. Barnen fick bestämma vart vi skulle gå och vad de ville fotografera, berättar Anna Klerfelt.
Det fungerar oftast inte så bra att ställa öppna frågor till barn, så som man annars brukar göra vid vetenskapliga intervjuer. De öppna frågorna leder ofta till att samtalet stannar av, till att barnen inte riktigt förstår vad samtalet går ut på. Men när fokus läggs på att fånga en plats på bild och berätta om den, blir kommunikationen på barns vis. Man gör, samtidigt som man pratar.
– Vi ställde raka frågor, som till exempel ”Varför är det roligt här?”, och båda två gick med på promenaderna. Anna ställde de flesta frågorna och jag förde anteckningar. Barnen tog fotograferandet på stort allvar och vi har bevarat alla barnens bilder, berättar Björn Haglund.
Samtalspromenaderna utfördes med barn och fritidspedagoger på två skilda fritidshem, ett i en förort och ett mer centralt i en stad.
När alla bilder och bandade samtal sammanställts, kunde de båda forskarna urskilja ett mönster i barnens berättelser. Det var särskilt fyra områden som barnen talade om och tyckte var viktiga. Anna Klerfelt och Björn Haglund samlade dem under fyra rubriker:
- Det är viktigt att vara tillsammans
- Det är tråkigt att vänta
- Den vackra naturen
- Att undvika platser
Att göra saker tillsammans var något av det viktigaste, ja faktiskt mycket av meningen med fritids. Några barn berättar om hur de brukar göra lerfigurer tillsammans, spela fotbollsspel, leka jage eller titta på när de yngre barnen leker utomhus.
Anna Klerfelt och Björn Haglund tolkar barnens fokus på att vara tillsammans, som ett sätt för dem att bli bekräftade av varandra och att skapa relationer med andra barn. Fritidshemmet är en plats där man blir någon tillsammans med andra, där man får en identitet.
Rubriken ”Det är tråkigt att vänta” innehåller mer än vad man kanske först upptäcker. Visst ska barn kunna vänta på sin tur, men tittar man mera noggrant på det barnen berättar framkommer en annan bild.
– Det behöver inte vara problematiskt med långtråkighet. Men när barn väntar länge, och många gånger under en dag utan att de vuxna ser det, då blir det inte bra. Kanske kan man skapa något annat av väntan? undrar Anna Klerfelt.
När ett av barnen visade det tråkigaste stället på fritidshemmet, tog hon med forskarna till en plats som hon kallar ”skamvrån”. Men platsen är knappast det som man kanske först tänker på när man använder ordet skamvrå, meningen är inte att få barnet att skämmas. Man vill snarare ha ett respektfullt samtal, där man lyssnar på varandra.
Till det lilla bordet på en avskild plats, kan någon i personalen och ett barn dra sig undan från de andra. Barnet och den vuxne pratar i lugn och ro om saker som måste redas ut. Detta är också en form av långtråkighet menar forskarna, eftersom barnet kanske hellre skulle vilja vara med de andra barnen och leka.
Björn Haglund påpekar att konfliktlösning ingår i arbetet som fritidspedagog.
– Fritidspedagoger är intresserade av konflikterna och av hur de ska bemöta dem. De visar kunnande och beklagar sig inte över att det kan vara både bråkigt och stökigt ibland. Det är ett ständigt förebyggande arbete, säger han.
Under rubriken ”Den vackra naturen” gömmer sig både miljöer inomhus och utomhus. När barnen visade den vackraste platsen på fritidshemmet, var det ställen med saker som de själva tillverkat, som kunde kopplas till naturen på något sätt. En del barn tog bilder på krukväxter och blommor som de själva gjort i papper.
En pojke ville att forskarna skulle följa med ut och titta på en syrenbuske i vintervila. På frågan ”Varför är det här vackert?” svarade han att det sen blir blommor, men kunde inte riktigt förklara hur det gick till.
Den fjärde kategorin hade rubriken ”Att undvika platser”. Barnen tyckte att vissa ställen på fritidshemmen och i anslutning till dem, var för bråkiga och stökiga. Fotbollsplanen var en sådan plats, där det ibland blev aggressivt. Där deltog inte de vuxna i spelet, ofta var barnen ensamma där.
Detta stämmer med Skolverkets kritik av fritidshemmen från år 2000, där de skriver att barn allför ofta lämnas ensamma att styra upp lekar och spel. Detta kan leda till att vissa barn bestämmer över andra på ett negativt sätt och att könsroller befästs.
Fritidspedagogerna vid de båda fritidshemmen fick också göra samtalspromenader på samma sätt som barnen gjorde. Deras tankar samlades under rubrikerna ”Konfliktlösning”, ”Introduktion av kreativa aktiviteter inom bild, idrott och lek” och ”Att skapa gemenskap i gruppen”.
En del av dessa rubriker påminner om dem som sammanfattar barnens funderingar under samtalspromenaderna. Forskarna tycker att detta speglar att fritidspedagogerna ser verksamheten ur barnens perspektiv.
Har metoden med samtalspromenader någon begränsning?
– Ja, faktiskt. När barn har svårt att uttrycka sig på svenska, funkar det inte så bra. Det handlar ju om att kommunicera, att kunna berätta. Men det går att använda metoden med yngre barn. Och den är inte begränsad till fritidshemmet, säger Björn Haglund.
Tid är en bristvara på fritidshemmen runt om i landet. Hur ska man hinna göra samtalspromenader?
– Det här är en forskningsmetod, inte en fritidshemsaktivitet. Men fritidspedagoger som är intresserade av att dokumentera och utvärdera sin egen verksamhet kan ju göra det, men kanske inte under den aktiva arbetstiden i barngruppen, utan i så fall på planeringstid eller liknande. Man kan också använda promenaderna på utbildningen av lärare mot fritidshem, under den verksamhetsförlagda utbildningen. Metoden är inte svår att förstå, säger Anna Klerfelt.
Anna Klerfelt påpekar att resultaten i hennes och Björn Haglunds studie stärker och bekräftar fritidshemspedagogiken.
– Den ger barn mer plats i forskningsprocessen och stämmer dessutom med det som står i FN:s konvention om barnets rättigheter. Det här är en ovanlig metod som har väckt uppmärksamhet bland andra forskare, säger hon.