Dagens utbildningspolitik präglas av en idémässigt torftig och instrumentell syn på såväl barn och unga som på bildning och medborgarskap.
Hipp, hipp …
Den svenska grundskolan fyller 50 år. Det var då, 1962, som det politiska beslutet om en sammanhållen nioårig enhetsskola fattades. Det skedde efter årtionden av diskussioner om hur man skulle organisera den grundläggande utbildningen för landets barn och ungdomar.
Frågan väcktes på allvar av 1946 års skolkommission. Det var en parlamentariskt sammansatt kommission med uppdraget att upprätta ”en plan för det allmänna skolväsendets framtida organisation och riktlinjer”. Förslaget som presenterades tre år senare innebar ett avskaffande av parallellskolesystemet och införandet av en gemensam nioårig grundskola. Men förslaget innehöll inte en konkret modell, som utbildningshistorikern Hans Albin Larsson konstaterar i sin bok Mot bättre vetande – en svensk skolhistoria, ”utan snarare en
vision om en framtida sammanhållen skola”.
Efter en omfattande försöksverksamhet och ytterligare utredande – där den pedagogiska forskningen spelade en viktig roll – så beslutade riksdagen 1962 att införa en nioårig grundskola. Tanken var att skapa en modern skola, en skola som gav alla barn en likvärdig chans att få en grundläggande utbildning som öppnade nya möjligheter, utifrån vars och ens förutsättningar och oberoende av bakgrund.
Den byggde på en vision om en demokratisk och jämlik medborgarskola till gagn för både individ och samhälle – och med sikte på framtiden. Om det sedan verkligen blev så är måhända en annan sak.
Vill man gå vidare på jubileumslinjen kan man passa på att fira den svenska folkskolan som fyller 170 år. Genom 1842 års skolstadga blev alla landets socknar och stadsförsamlingar skyldiga att inrätta folkskolor. Skolan blev obligatorisk. Det stadgades också att det skulle inrättas ”utbildningsanstalter” för blivande folkskollärare. Och även om syftet med den allmänna folkskolan till att börja med var att med katekesen som vapen skapa lydiga läs- och skrivkunniga undersåtar så lade det grunden för den kommande utvecklingen av det svenska skolsystemet.
Och vill man hänga kvar längs någon slags jubileumslinje så kan man kanske hävda att 1992 års riksdags-
beslut om fristående skolor – och alla övriga skolpolitiska beslut i samma veva – innebar en radikal kursomläggning av svensk utbildningspolitik. Kommunaliseringen, decentraliseringen, det fria skolvalet, införandet av skolpeng, friskolesystemet och den så kallade marknadsstyrningen skapade ett nytt ramverk för skolan. Dessutom tillkom ett i grunden förändrat betygssystem, nya läroplaner, en ny lärarutbildning och senare på 1990-talet även förskolans införlivande i det samlade utbildningsväsendet.
Den omstridda kommunaliseringen genomfördes i huvudsak av krassa ekonomiska och politiskt pragmatiska skäl. Den djupa ekonomiska kris som drabbade Sverige kort därefter dränerade skolan på resurser och fick under många år stora konsekvenser för verksamheten.
Men insikten om att skolan inte längre kunde styras av en stor och bitvis ganska stelbent statlig byråkrati fanns som en grundtanke i reformarbetet. Decentraliseringen och målstyrningen skulle innebära en mer flexibel och öppen skola, det skulle skapa ett större friutrymme för professionen och därmed ge lärarna ett vidgat handlingsutrymme och en ökad status. Skolpeng och friskolor skulle, var avsikten, öka mångfalden och valfriheten i hela systemet.
I det tidiga 1990-talets omvandling fanns, trots allt, en idé, en vision om att skapa en modern skola som var bättre rustad att möta de allt snabbare förändringarna i samhället och därmed en allt mer svårförutsägbar framtid. Om det blev så – ja, det går egentligen inte att säga eftersom det inte ens tog femton år innan reformerna började rivas upp från grunden.
1842 års folkskolestadga, 1962 års grundskolebeslut och det tidiga 1990-talets omstrukturering av skol-
väsendet kan ses som milstolpar i den svenska skolans historia. Frågan man kan ställa sig är naturligtvis om den omfattande reformering – eller vad man nu ska kalla det – som nu sker inom utbildningsområdet är ännu en milstolpe. Eller om det mest är att betrakta som en pyrrhusseger för en nykonservativ strömning inom utbildningsområdet som tack vare politiska framgångar fått möjligheten att på rekordtid genomföra sitt program?
Regeringen och utbildningsminister Jan Björklund påstår ju tämligen oblygt att det som nu sker är ”de största reformerna sedan 1842 när den allmänna folkskolan infördes”. Det är stora ord. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman hävdar tvärtom att den nuvarande omdaningen av skolan kommer att misslyckas. I sin bok Hets – en bok om skolan skriver han: ”Misstag av den storleksordningen är /…/ både sorgliga och kostsamma, och det kommer att kräva stor energi att skapa en ny och bättre tingens ordning.”
Bedömningsforskaren Christian Lundahl menar i ett mycket tänkvärt inlägg på bloggen Skolöverstyrelsen.se att det mest utmärkande draget för den utbildningspolitik som förs i dag är att den saknar visioner. Och där visioner saknas träder nostalgin in – en nostalgi som ”är ett rop efter enklare tider och ett enklare samhälle”.
Med stöd av forskaren Svetlana Boym urskiljer han två typer av nostalgi – den reflekterande och den återskapande. Den reflekterande nostalgin minns det gångna och ser minnet som just ett minne. Den återskapande nostalgin vill att allt ska vara som det en gång var. Den ser sig inte heller som nostalgi, den ser sig som sanning. Den ser som sin uppgift att restaurera och återskapa det som en gång var rätt och riktigt.
Eftersom den återskapande nostalgin står för den sanna bilden av det som varit så präglas den också av en selektiv historieskrivning och av konspirationsteorier: ”Den har ingen egen agenda. Den utgår från andras fel.” Syndabockar ska pekas ut, återuppbyggnadsarbetet inledas och när det är klart är det bara att invänta resultaten. Ett slående exempel på det, menar Christian Lundahl, är den nyligen tillsatta utredningen som ska komma med besked om när de nuvarande reformerna på skolområdet kan väntas ge önskad effekt.
Sverige hade en gång bättre mätresultat och bättre placeringar på diverse rankningslistor. Enda målet är att uppnå bättre mätresultat än i dag och klättra högre på rankningslistorna jämfört med i dag. Det finns ingen vision – det enda man vill är att skolan inom några år ska visa ”bättre resultat så som resultaten mäts i dag”. Utbildningspolitik har blivit resultatadministration, är Christian Lundahls slutsats.
Det är ett problem, anser jag, att dagens utbildningspolitik styrs av ett ängsligt stirrande på mätresultat och internationella rankningslistor, av en naiv tilltro till maktspråk och ”enkla” lösningar. Den präglas av en idémässigt torftig och instrumentell syn på såväl barn och unga som på bildning och medborgarskap.
För skolan är en kulturinstitution – kanske den viktigaste kulturinstitution vi har i vårt samhälle. Den omfattar alla barn och ungdomar – från förskola till gymnasium – och ska ge dem kunskaper och en beredskap för en framtid som vi inte vet hur den kommer att gestalta sig. Det vi vet är att det är våra barn och ungdomar som ska leva och verka i den framtiden.
Så frågan kvarstår: var finns den politiska visionen om skolan?
Leif Mathiasson är chefredaktör