De ökade kraven på dokumentation – som är tänkt som ett stöd för lärare och elever – riskerar att motverka sitt syfte. I områden där mer än hälften av eleverna är i behov av åtgärdsprogram stjäl det viktig tid från undervisning och stöd.
Diskussionen om ”krisen” i den svenska skolan rör en rad olika problemområden. En fråga som blivit allt mer besvärande är bristen på likvärdighet, en brist som blir påtagligare för varje ny rapport från Skolverket. Vissa av de verktyg som skapats för att kompensera för ojämlika villkor riskerar i realiteten att förstärka befintliga skillnader och försvaga likvärdigheten ytterligare. Det handlar om konsekvenserna av den dokumentationsiver som i dag breder ut sig i skolan. Dokumentation i form av individuella utvecklingsplaner (IUP), skriftliga omdömen och åtgärdsprogram är en nödvändig del av och ett stöd för lärarens arbete. De kan användas för att tydliggöra och följa upp elevens kunskapsutveckling men det finns också en baksida av denna dokumentationskultur som i vissa fall motverkar sitt eget syfte. Det gäller särskilt den nya lagstiftningen kring åtgärdsprogram som kan få oönskade konsekvenser för skolor där man redan i dag har en utmanande arbetssituation.
En individuell utvecklingsplan med skriftliga omdömen ska finnas för alla elever i grundskolan. Den ska innehålla omdömen om elevens kunskapsutveckling i varje ämne och kan också rymma information om elevens sociala utveckling om rektor så beslutar. Mest omfattande är detta arbete för lärare på hög-
stadiet som har många elever och som undervisar i flera ämnen. Det är inte ovanligt att det är 400–500 omdömen som ska skrivas varje termin. Utöver detta ska ett åtgärdsprogram utarbetas för var och en som får någon form av särskilt stöd, och det är i dag ungefär var femte elev i genomsnitt. Begreppet åtgärdsprogram myntades första gången i samband med SIA-utredningen 1974. Där beskrevs att det främst var den pedagogiska omgivningen kring eleven som skulle åtgärdas för att möjliggöra deltagande i den ordinarie klassen. Att utarbeta åtgärdsprogram blev obligatoriskt i grundskolan först 1995 och på gymnasiet 2001. Därefter har uppdraget både vidgats och stärkts i olika etapper. Arbetet med åtgärdsprogram är tydligt sammanlänkat med skolans kompensatoriska uppdrag och intentionen om ”en skola för alla”.
En vanlig orsak till att ett åtgärdsprogram upprättas är att en elev riskerar att inte nå kunskapskraven, men åtgärdsprogram kan även utarbetas på andra grunder, exempelvis hög frånvaro, kamratproblem eller utagerande beteende. I den nya skollagen lyfts fram att alla elever som är i behov av särskilt stöd ska utredas och först därefter ska ett beslut tas. Formellt är rektor ansvarig men den pedagogiska utredningen och beslutet om eleven ska få stöd kan delegeras till klasslärare eller mentor. Nytt är också att själva utredningen, utom i undantagsfall, ska göras i samverkan med elevhälsan. Samarbetet mellan pedagoger och elevhälsoteam syftar till att ge en bredare beskrivning av elevens skolsvårigheter. Samtidigt kräver det att man på många skolor måste skapa nya rutiner för att få arbetet att flyta. I väntan på de nya allmänna råden för åtgärdsprogram som specificerar kraven på den pedagogiska utredningen, har en osäkerhet skapats hos många lärare och rektorer. De ständiga förändringarna av kraven på elevdokumentationen bidrar också till en utbredd oro som gör att man dokumenterar alltmer för att så att säga ”ha ryggen fri”.
En annan nyhet är att föräldrar som anser att deras barn inte får det stöd de har rätt till kan överklaga till Skolväsendets överklagandenämnd. Möjligheten att överklaga skolans beslut är till för att garantera elevernas rättssäkerhet men denna rätt kan också medföra andra konsekvenser. Inom forskningen brukar man tala om att en långt driven rättighetsdiskurs i vissa fall går ut över jämlikhetsdiskursen. Det vill säga, alla kan inte få rätt. I praktiken innebär det att det finns en risk att elever med starka föräldrar som väl känner sina rättigheter driver på och får tillstånd omfattande utredningar och adekvat hjälp. Rädsla för att föräldrar ska överklaga kan leda till att man mot sin vilja kanske företräder vissa elevers intresse? Det kommer i så fall att ske på bekostnad av andra elevers rättigheter eftersom resurserna är begränsade.
En parallell problematik kan möjligen skönjas när det gäller sekretessfrågor. Regeringen har nyligen föreslagit att all elevdokumentation ska beläggas med sekretess. Även här är avsikten är att skydda den enskilde, men sekretessfrågor är komplicerade och vilka konsekvenser en lägre grad av transparens och öppenhet i skolan kan få för likvärdigheten är en öppen fråga. Sekretessfrågor ställs också på sin spets genom att alltmer av elevdokumentationen numera sker digitalt. Det handlar bland annat om att säkerställa vem som kan ta del av vilken information. Frågeställningarna om dokumentationens utformning är dock i allt väsentligt desamma oavsett om den är digital eller inte. De digitaliserade plattformarna är i sig ofta styrande för hur dokumentationen utformas. Digitaliserad elevdokumentation kräver inte bara att det finns en dator i varje familj, det krävs också att föräldrarna vet hur man använder en sådan, dessutom måste man också behärska språket i skrift för att kunna ta del av informationen om sina barn.
Den ökande skillnaden mellan skolor lyfts återigen fram i Skolverkets nyligen utgivna rapport Likvärdig utbildning i svensk grundskola?. Där diskuteras hur boendesegregation och det fria skolvalet i de socialt mest utsatta stadsdelarna också dränerat vissa skolor på de studiemotiverade eleverna, framför allt de med resursstarkare föräldrar. Detta gör att det främst är de svagpresterande och resurssvaga som blir kvar, vilket får till följd att den så kallade kamrateffekten, det vill säga att de elever som är motiverade och högpresterande utgör draghjälp för dem som har svårigheter, nu inte utgör en resurs för arbetet i dessa skolor.
”De ökande skolskillnaderna drivs sannolikt fram av en ökad sortering av elever mellan skolor utifrån dolda egenskaper som exempelvis studiemotivation och föräldraengagemang. (…) Kamrateffekter och lärarförväntningar förstärker skillnaden mellan skolorna och leder till att det betyder alltmer vilken skola en elev går i”, skriver Skolverket i rapporten.
Då antalet elever som inte når upp till kunskapskraven varierar kraftigt till följd av den bristande likvärdigheten riskerar arbetet med åtgärdsprogram att fördelas ojämnt mellan olika skolor. I storstädernas ytterområden är 60–70 procent av eleverna i vissa skolor i behov av åtgärdsprogram. Det omfattande utredande och dokumenterande som blir följden av denna situation läggs på lärarna utan att några extra resurser tillkommer. Torsten, SO-lärare, intervjuad i projektet ”Skolprestationer och kön”, arbetar på en skola i ett ytterområde i en av landets större städer:
”Det läggs väldigt mycket tid på detta. Och till slut blir det så att folk inte gör det som de ska för att de tvingas göra andra saker. Det som blir eftersatt är saker som att förbereda lektioner, ha tid att sitta ner med elever, orka reflektera, bli en bättre lärare och hänga med i sitt ämne. Att få känna sig som en akademiker och inte som en löneslav – det är viktigt i vårt yrke!”
Torsten är SO-lärare på en högstadieskola där fler än hälften av alla elever har ett åtgärdsprogram. Han ger uttryck för en uppgivenhet som börjar sprida sig på skolor där lärarna upplever att de har svårt att få tiden att räcka till och där dokumentationen tenderar att sluka allt större resurser. Till slut finns inte mycket kvar att användas för stödinsatser till eleverna. Det paradoxala förhållandet inträder att utredandet och dokumenterandet motverkar sitt eget syfte. Kvalificerade utredningar förbrukar de resurser som är vikta för att ge elever stöd. Läraruppdraget i dagens skola är förvisso mångfacetterat men som lärare är man inte primärt utbildad för att administrera och dokumentera. Det är naturligtvis viktigt att följa sina elevers kunskapsutveckling och att notera elevens styrkor och svårigheter för att kunna ge relevant stöd liksom att utvärdera om insatserna får önskad effekt. Samtidigt är det också viktigt att vara uppmärksam på att ingen dokumentation är neutral. Dokumentationen är en del av ett större sammanhang som handlar om att definiera, strukturera och kategorisera elever. Det är på detta sätt som ordning skapas i skolan.
Dagens dokumentationspraxis är så omfattande att det utvecklats en mentalitet som påverkar skolans inre arbete och lärarens pedagogiska vardag. Denna doku-mentalitet, som vi också känner från andra offentliga, så väl som privata, verksamhetsområden riskerar att bli till en gökunge som skuffar ut andra aspekter av lärarens arbete. Dokumentationen äter inte bara upp lärarens tid, den får också konsekvenser för kunskapssynen. Vi kan i dokumentalitetens kölvatten se en allt påtagligare tendens att fokusera på kunskap som betonar det mätbara, instrumentella och entydiga. Detta innebär att nyfikenhet, djupare förståelse och kritisk granskning, som måste vara en modern skolas signum, tonas ner. Fler tester, kontrollprogram, betyg och prov löser inte skolans problem. De ökande skillnaderna i betygsnivåer mellan olika skolor är i grunden ett mått på den sociala skiktningen i storstadsområdena. De skolor där mer än hälften av eleverna lämnar skolan utan behörighet att söka till gymnasiet och där majoriteten av eleverna är i behov av åtgärdsprogram ligger alla i miljonprogramsförorter med mångdimensionell fattigdom. Här har lärarna redan en stor arbetsbelastning och där tvingas lärarna också att göra flest och mest omfattande utredningar. Annika, en annan SO-lärare som intervjuats i samma projekt som Torsten, och som finns på samma skola uttrycker det så här:
”Att göra en utredning för varje elev på denna skola är däremot helt omöjligt, det är orimligt att lägga så mycket tid på detta. Elevhälsan kan inte behandla så många elever! Det är ju hälften av alla elever på skolan!”
Annika uttrycker det problematiska med att upprätta åtgärdsprogram för mer än hälften av alla elever på en skola. Detta får omfattande konsekvenser för de skolor där merparten av eleverna är i behov av åtgärdsprogram men där de nödvändiga resurserna för att genomföra detta arbete saknas. Den allt sämre likvärdigheten är en tungt vägande orsak till den svenska skolans sjunkande resultat i internationella jämförelser. Att lyfta ut vissa grupper ur statistiken kan möjligen frisera siffrorna men gör inget i sak för att förändra situationen för elever med störst behov av stöd.
Dagens skola förmår inte kompensera för de allt påtagligare sociala skiktningsprocesser som äger rum utanför skolan. De nya dokumentationspraktikerna riskerar, tvärt emot hur det var tänkt, ytterligare att stärka de elever och skolor som redan är starka. Barn och unga från storstädernas kommunala förortsskolor framstår som det nuvarande skolsystemets stora förlorare. Skolan blir i allt mindre utsträckning en gemensam skola för alla, en plats för möten mellan olika sociala världar. Om skolans dokumentationspraktiker bidrar till att förstärka detta mönster riskerar en viktig aspekt av det som var den svenska grundskolans demokratiska intentioner
gå förlorad.