Stärk modersmålets ställning

Dagens utbildning för modersmålslärare har alltför stora brister. Statusen för den språkliga mångfalden i det svenska samhället måste höjas, skriver Philip Simonsson.

Pedagoger över hela landet kämpar för att den svenska skolan ska fungera kompensatoriskt och skapa förutsättningar för alla elever att utvecklas. Men det finns organisatoriska brister som sätter käppar i hjulet. Två av dessa är modersmålsundervisningen som ska ges till elever med annat modersmål än svenska och modersmålslärarutbildningen.

I dag finns det få lärarutbildningar inom modersmål, och de som finns är bristfälliga i struktur och innehåll. En ny modersmålslärarutbildning är därför nödvändig. Den stärkta modersmålsundervisningen skulle ge fler elever förutsättningar att gå ut grundskolan med fullständiga betyg, studera vidare och få ett arbete. Ett större fokus på modersmålsundervisningen skulle också ge arbetstillfällen till grupper som i alltför hög grad är utan sysselsättning. Detta i kombination med boende i lågstatusområden ger i många fall en upplevelse av att vara en andraklassens medborgare, då man på många sätt är, eller upplever sig vara, utestängd från majoritetssamhället. I dag finns cirka 140 språk representerade i skolan. Att vi har en så rik flerspråkighet är något att värdera. Den enspråkiga normen måste ge vika för ett integrerande förhållningssätt som synliggör språklig kompetens och mångfaldens potential som samhällskraft.

Den ryske psykologen Lev Vygotskij menade att flerspråkighet grundat i ett välutvecklat modersmål ger ett friare tänkande, då de kognitiva strukturer som utgör språkandet blir mer stimulerade och utvecklade. Vygotskijs tes får stöd i forskningen. Elever som deltar i modersmålsundervisning har ett genomgående högre meritvärde än de elever som inte deltar. Tidigare teorier menade att utveckling av modersmål stod i motsättning till utveckling av andraspråket, men nu vet vi att det stärkta modersmålet stärker såväl andraspråket som kunskapsutvecklingen i övriga ämnen. Men den gamla teorin lever kvar och fungerar som argument för föräldrar att inte ansöka om modersmålsundervisning för barnen. Även om det är i all välmening finns det ett uppenbart kunskapsglapp som lärare i modersmål skulle kunna gå i bräschen för att råda bot på.

Det är föräldrarnas ansvar att ansöka om modersmålsundervisning för sina barn, men kommunen behöver inte erbjuda det om det saknas lärare eller om det är mindre än fem sökande elever i kommunen. Ett nationellt uppsamlingscentrum för modersmålsundervisning med kommunikation via videosamtal är en väg att gå för att ändå kunna erbjuda undervisning. Det är rektorn och skolan som avgör vem som har rätt till studiehandledning på sitt modersmål. Elever från resursstarka hem får det oftare än elever från mindre resursstarka hem. Skolverkets rapport Med annat modersmål visar att de vaga formuleringarna i skolförordningen skapar osäkerhet på kommun- och skolnivå kring vilka som har rätt till studiehandledning på sitt modersmål. Staten kan alltså bidra till en ökad tydlighet.

Modersmålslärare beskriver sin tillvaro som ett utanförskap i relation till den ordinarie undervisningen. De ingår sällan i arbetslag och får ofta pussla för att få sin yrkesgärning på flera skolor och förskolor att gå ihop. Att ens ha tillgång till en lokal är ingen självklarhet. Modersmålslärare påtalar också hur viktigt det är att få möjlighet att undervisa inom schemat för den ordinarie verksamheten, eftersom eleverna annars väljer bort modersmålsundervisning på grund av obekväma lektionstider. Det innebär också att de elever som utnyttjar modersmålsundervisningen är trötta efter långa dagar i skolan.

Forskning har visat att det tar ungefär fem år för en nyanländ elev att nå den nivå i svenska som krävs för att kunna tillgodogöra sig skolspråken. Under den tiden krävs en genomtänkt undervisning i den ordinarie klassen, men studiehandledning på modersmålet är ett mycket viktigt stöd för eleverna i deras kunskapande process. Elever med rätt till studiehandledning på sitt modersmål ges möjlighet till detta i för låg grad. Eftersom modersmålsläraren oftast också håller i studiehandledningen kommer den till korta på grund av tidsbrist, trots att effekterna av studiehandledning är mycket positiva.

Skolverkets rapport Tillsyn och kvalitetsgranskning visar att modersmålsundervisningen sällan är individualiserad. Genom en kombinerad utbildning inom modersmål, pedagogik och didaktik kan kvaliteten på undervisningen höjas, och därmed också statusen. Ämneslärare har påtalat att modersmålslärare som även är studiehandledare brister i sina ämneskunskaper. En framtida modersmålslärarutbildning bör därför breddas med generella ämneskunskaper. Det skulle ge eleverna tillgång till en än mer kvalificerad studiehandledning. En välutbildad modersmålslärare vet hur undervisningen kan struktureras för att gynna sina elever. Genom att modersmålsläraren i högre grad deltar vid diagnostisering av deras kunskaper och förmågor i andra ämnen, ges en mer rättvis bild av elevens kunskaper.

Höj statusen för den språkliga mångfalden i det svenska samhället och ge eleverna de bästa förutsättningarna till att utvecklas i sin fulla rätt: reformera modersmålslärarutbildningen, öka tillgängligheten och kvalitén -på modersmålsundervisningen och studiehandledningen. Om vi inte agerar i dag så riskerar vi att minska Sveriges konkurrenskraft på den globala marknaden och cementera ett nytt klassamhälle.