Jämställdhet handlar inte bara om orättvisor mellan pojkar och flickor. Det handlar också om makt. Ignorerar man maktperspektivet riskerar arbetet med jämställdhetsplaner att bara bli ett tomt skådespel.
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Sedan 1970-talet har jämställdhet varit ett aktuellt begrepp i den skolpolitiska debatten och i skolornas styrdokument har formuleringarna kring jämställdhet mellan könen blivit mer och mer nyanserade. Genusteoretiska begrepp har blivit vanligare i politiska sammanhang och den politiska uppbackningen för jämställdhet överlag har ökat markant. Debatten om genus och jämställdhet pågår inom alla tänkbara områden i Sverige men fortfarande står mycket i vägen för reell jämställdhet. Hur den ojämställda sociala verkligheten konstitueras och hur jämställdhetsarbete i sig reproducerar föreställningar om kön och genus blir synligt i den livliga debatten i media. Därför blir det viktigt att titta närmare på vad särskiljningen mellan könen leder till och vad som händer när maktperspektivet uteblir.
En särskiljning mellan könen är betydande i jämställdhetsdebatten, både för att bekräfta begreppet jämställdhet och för att definiera de problem man väljer att behandla inom jämställdhetsarbetets ramar. Men är det verkligen rimligt att ett jämställdhetsproblem definieras utifrån gruppskillnader mellan pojkar och flickor? När exempelvis problem gällande psykisk ohälsa behandlas är det pojkars och flickors olikheter i välmående som leder till att problemet uppmärksammas och klassas som ett jämställdhetsproblem. Detta i stället för att belysa hur begränsande normer kring till exempel kön, sexualitet, funktionalitet och etnicitet får olika människor att må dåligt på olika sätt. Lite tillspetsat kan man säga att om grupperna flickor och pojkar skulle må lika dåligt och på samma sätt så skulle det inte klassas som ett jämställdhetsproblem. I det slutbetänkande Flickor, pojkar, individer – om betydelsen av jämställdhet för kunskap och utveckling i skolan (SOU 2010:99) som Delegationen för jämställdhet i skolan (DEJA) sammanställt utifrån en två år lång utredning används detta tillvägagångssätt flitigt för att behandla jämställdhetsproblem inom skolan. Följden blir att särskiljningen mellan könen upprätthålls och förstärks.
Begreppet jämställdhet förutsätter alltså en förförståelse om en ”naturlig” uppdelning i två kön; utan dessa två åtskilda kategorier blir jämställdhet inte betydelsebärande. Jämställdhet vilar alltså på ett kategoriserande, men också på ett skillnadsskapande, då begreppet skulle vara betydelselöst utan de skillnader i rättigheter, skyldigheter och möjligheter som existerar mellan könen. Jämställdhetsbegreppet står på så sätt i vägen för sitt eget mål och motverkar sitt eget syfte. Den återkommande uppdelningen mellan flickor och pojkar hjälper till att upprätthålla isärhållandet av könen vilket bevarar ojämställda förhållanden mellan dem. Det språkliga verklighetsskapandet får alltså konsekvenser för hur kön konstrueras och återupprepas och hur maktförhållanden hålls intakta, som bland andra Fanny Ambjörnsson skrivit om i sin bok Vad är queer?. Hur ska man då förhålla sig till begreppet jämställdhet när det ständigt återskapar det som det avser att bekämpa?
Genusperspektivet skrivs ofta fram som betydelsefullt för arbetet med jämställdhet; för att få syn på hur makt opererar och hur kön reproduceras krävs genusteoretisk kunskap. Perspektivet blir dock sällan en del av hur problem analyseras och behandlas, varken i den offentliga debatten eller i det faktiska jämställdhetsarbetet. Att stanna vid att peka på problem och orättvisor mellan könen i stället för att titta på orsakerna till dessa företeelser tror vi leder till ett försummande av maktperspektivet, vilket i sin tur bidrar till att avgörande utgångspunkter för jämställdhet osynliggörs och förbises. Det gäller exempelvis pojkars sämre prestationer relativt flickors, där man väljer att ta fasta på pojkars biologiskt senare mognad som (ensam) orsak till problemet. Mer relevanta utgångspunkter hade varit att ur ett socialkonstruktionistiskt perspektiv granska olika maskulinitetsnormer och dess konsekvenser för skolprestationer, eller synliggöra flickors förbättrade prestationer som ett resultat av ett mer jämställt samhälle. Här synliggörs ett avstånd mellan genusteori och jämställdhetspolitik då genusperspektivet inte genomsyrar debatten utan enbart används som ett alibi, utan förståelse för kunskapsfältet. Detta förenklade sätt att använda genusbegreppet ger en missvisande bild av vad genusperspektivet tillför jämställdhetsarbetet. För att jämställdhet ska vara betydelsefullt att arbeta för krävs att begreppet kritiskt granskas för att få syn på konflikter i begreppets innebörd.
Det är viktigt att slå hål på inbillningen om konsensus när det gäller jämställdhet och konstatera att jämställdhet inte nödvändigtvis är positivt. Tron på att jämställdhet överskrider gränserna för ideologiska motsättningar mellan höger och vänster samt illusionen om att jämställdhet mellan könen inte har någon motståndare gör att bakomliggande motiv går oss förbi. Skillnadsskapandet i retoriken kring jämställdhet och skola leder till reproduktion och befästande av könsskillnader. Ett försummande av maktperspektiv leder till ett osynliggörande av de strukturella hinder som står i vägen för en jämställd skola. Dessutom är lärarnas och elevernas perspektiv ofta frånvarande i både debatt och politik, och de får varken makt eller möjlighet till inflytande över jämställdhetsarbetet.
Skolans roll som med- och återskapare av normer som leder till jämställdhetsproblem osynliggörs på många sätt i debatten och det får stora konsekvenser för vilket jämställdhetsarbete som blir möjligt eller omöjligt i skolan. I stället för att synliggöra skolans roll i reproduktionen av normer läggs ansvaret på de enskilda lärarna och eleverna och i arbetet mot den systematiska diskrimineringen av elever på grund av könstillhörighet, sexualitet, etnicitet, funktionalitet etcetera får lärarna ingen uppbackning. När skolan väljer att skylla problemen på det omgivande samhället, familjerna och media krymper också handlingsutrymmet för dem som är verksamma i skolan. Vi kan se hur chanserna till en jämställd skola minskar tillsammans med förnekandet av skolans ansvar.
Jämställdhet används ofta som ett medel för att nå andra politiska mål. Exempelvis i viljan att utjämna betygsskillnaderna mellan grupperna pojkar och flickor, där fokus ligger på höjda prestationer, blir jämställdhetsarbetet ett redskap för att stärka den kunskapsskola som förespråkas i skolpolitiken i dag. Olika uttalanden mot annorlunda undervisningsformer kan i det sammanhanget ses som en del av en politisk agenda där en viss typ av skola, den som till exempel präglas av katederundervisning och ordning och reda, ses som mer önskvärd. Att pojkar missgynnas av vissa metoder tas som förevändning för att stödja en politisk vision om skola och undervisning.
Statsvetaren Katharina Tollin menar i sin avhandling Sida vid sida att en avgränsning gjorts mellan jämställdhetspolitiken och den ekonomiska och sociala politiken från 1970-talet och framåt. Samma sak gäller den samtida jämställdhetspolitiken rörande skolan som skiljs från övergripande pedagogiska mål. Tollin menar att denna utveckling av jämställdhetspolitiken går hand i hand med utvecklingen av den nyliberala samhällsmodell som premierar frihet och individuella rättigheter i kombination med social nedrustning. Den feministiska visionen om att åstadkomma en mer omvälvande samhällsförändring verkar redan vara utesluten på förhand i dagens jämställdhetsdiskurs. Detta som ett resultat av en verkningsfull utradering av maktaspekter som vi menar sker i försummandet av genusperspektivet.
Både målen och metoderna för jämställdhet i skolan måste förstås ur ett samtida politiskt perspektiv. Ett påvisande av genusperspektivet som något som bör appliceras på redan befintliga system gör större reformer överflödiga och rentav otänkbara. Att ställa metoderna för jämställdhet i fokus och integrera dem i existerande verksamheter kan ses som ett effektivt sätt att utesluta en omformning av systemet i sig. Genom att överlåta ansvaret till varje enskild organisation eller institution kan politiska reformer undvikas. Samtidigt kan kravet på att samtliga organisationer ska vara jämställda (genom jämställdhetsplaner och jämställdhetsintegrering) ses som ett spel för galleriet, en avledningsmanöver som förhindrar och tar fokus från andra möjliga åtgärder för jämställdhet. Att utöver de krav på jämställdhets- och likabehandlingsplaner som redan finns även föreskriva ett ”extra” jämställdhets- eller genusperspektiv på utvalda områden, utan att samtidigt förändra förutsättningar eller tillsätta mer resurser för arbetet, blir ett sätt att undvika aktiva handlingar och uppehålla oss vid problemformuleringar och konsekvensanalyser.
Samtidigt som behovet av kritisk granskning av de maktrelationer som konstituerar vår förståelse av jämställdhet är överhängande bevisar dessa granskningar hur begränsat förändringsutrymmet är. I skolan finns inte mycket större möjligheter än att skriva ännu en jämställdhetsplan. Dessa policydokument och planer uppehåller enbart vår tid och upprätthåller samtidigt ett tomt skådespel. Skolan får varken verktyg eller resurser till att driva ett verkningsfullt jämställdhetsarbete – och om vi fortsätter att nöja oss med enstaka jämställdhetsprojekt eller tror att jämställdhetsintegrering ska lösa problemen ser det inte ljust ut för jämställdheten i skolan. Att erkänna maktperspektivet, och skolans ansvar för reproducerandet av begränsande normer, är en förutsättning för att öka handlingsutrymmet för både elever och lärare.
Annica Styrke & Karin Wiklund