Anmäla till socialtjänsten eller vänta? Lag är lag, men samtidigt finns tanken på vad som är bäst för barnet. Det kan bli ett dilemma.
Kurt Hjalmarsson, rektor i Gävle:
Image may be NSFW.
Clik here to view.
"Det är jag som tar föräldrarnas skäll"
Sedan Kurt Hjalmarsson blev rektor 1999 har han arbetat på flera rektorsområden i Gävle. Områden som präglas av olika levnadsvillkor och som därmed sätter olika tryck på insatser för barn som far illa. I ett område i stans ytterkant kunde det vara en anmälan till socialtjänsten på ett år. I Brynäs – Nynäs, där han i dag är rektor, kan det vara en anmälan i veckan.
På frågan vad som är den vanligaste orsaken svarar Kurt Hjalmarsson:
– Egentligen tror jag att du skulle kunna rada upp allt från oro för det som handlar om mat och hygien till misshandel, kriminalitet, droger och hedersrelaterade problem. Jag har nog varit med om det mesta.
Rutinen är, och har alltid varit, att det är han som rektor som gör anmälan till socialtjänsten. En modell han har valt för att försöka slå vakt om kontakten mellan lärare och föräldrar.
– Föräldrar och barn möter sin lärare varje dag och står läraren för en anmälan så kan relationen försvåras. Då är det bättre att jag som inte har daglig kontakt tar den delen.
Han tänker att han därmed också skyddar sin personal. Kanske särskilt när det visar sig att det inte låg något i det som skolan tyckte sig se. Föräldrarna upplever att skolan har burit sig hemskt åt som tvingade dem till socialen och reaktionen kan bli häftig.
– Då är det mig som de får skälla på. Det är klart de tycker att jag är korkad.
Anmälan om bland annat misshandel går direkt till socialtjänsten utan att föräldrarna kontaktas. Det har hänt att barn säger att pappa slår mig, men när socialtjänsten utreder tar barnet tillbaka och utredningen läggs ner.
– Vårdnadshavarna har blivit jättearga, vi förklarar att vi är skyldiga att anmäla. Finns det en bra relation till föräldrarna kan man sedan gå vidare. Är relationen mindre bra ökar misstroendet för skolan.
Det är förstås lärarna som uppmärksammar olika tecken som kan leda till oro för en elev. När de då går till rektor kan det ibland vara solklart att man ska anmäla, ibland mer osäkert och det blir en diskussion.
– Det handlar om en känsla – hur korrekt är den?
För att förklara tar Kurt Hjalmarsson ett exempel där en elev säger att han har blivit utkastad hemifrån. Men vad står det för och vad vet man i övrigt? Man kanske bestämmer att läraren ska ringa hem, berätta vad eleven har sagt och fråga hur det är. Om man i ett första läge inte gör någon anmälan kan det likväl fortsätta till en anmälan, poängterar han.
– Det är sådant här som är dilemmafrågor – ska vi, ska vi inte.
Någon som blir utkastad, det sätter igång ett signalsystem. Men kanske handlar det om en elev som uttrycker sig drastiskt, eller om en konflikt där föräldern säger åt barnet att ge sig iväg till skolan och barnet tycker att det är att bli utkastad.
– Många gånger blir det sådana här frågeställningar. Och också funderingar runt relationen till föräldrarna – om vi gör anmälan kan relationen bli sämre, det vill säga barnet får det sämre. Så visst har vi etiska dilemman i det här. Eftersom det är jag som i slutändan anmäler så avlastar jag lärarna från att ta beslutet. Men vi bollar ju alltid.
Om Kurt Hjalmarsson blir väldigt osäker kan han utan att nämna barnets namn ta kontakt med socialtjänsten och be om råd.
– Det är just när vi utifrån vad som blir bäst för barnet hamnar i ett dilemma som jag gör det, förklarar han.
Sådana frågor kan också tas upp på de schemalagda möten som skolområdet har med socialtjänsten en gång per månad.
Viktigt att tänka på, menar han, är att föräldrarna får läsa vad skolan skriver i sin anmälan. Det gäller att uttrycka sig tydligt och klart utan att lägga in någon värdering. Hålla sig till det man vet, inte tro och tycka.
– Då blir det också lättare att förhålla sig till uppgifterna som vi har lämnat när föräldrar tycker att vi är korkade.
Skolan kontaktar i de allra flesta fall föräldrarna redan när man har bestämt sig för att gör en anmälan.
– Det bästa är om man kan sätta sig ned och göra den tillsammans, en gemensam anmälan från vårdnadshavare och skola. Det har jag gjort många gånger.
Det har också hänt att Kurt Hjalmarsson har bjudit in föräldrar och socialtjänst till ett möte utan att föräldrarna visste att socialtjänsten fanns på plats. Då handlade det om ett fall där man från skolans sida var ganska säker på att det behövdes hjälp från socialtjänsten.
– Myndigheter kan upplevas som väldigt jobbiga. Det gäller att försöka hantera saken så att föräldrarna förstår att här handlar det om att kunna få stöd.
Inger Eriksson, förskolechef i Sandviken:
Image may be NSFW.
Clik here to view.
"Förskollärarna måste våga anmäla"
Hur bemöter man ett barn som plötslig säger:
– Mamma slog mig i går.
Anmäla direkt till socialtjänsten?
– Om inte förskolans personal tar reda på mer är risken att anmälan inte leder vidare. Men det får inte bli ett förhör, det är en balansgång, menar Inger Eriksson, förskolechef i Sandviken.
Hon har därför, i samråd med individ- och familjeomsorgen, gjort några följdfrågor som förskollärarna ska ha i ryggmärgen:
Vem slog dig?
Var på kroppen?
Var var ni någonstans?
Hur? Med öppen hand? Med någon sak?
Vilka var med?
När – var det när ni skulle äta? Eller när du skulle gå och lägga dig?
Vad hände sen? Blev du tröstad? Av vem?
Har det varit något svårt fall med våld och polisanmälan brukar Inger Eriksson efteråt bjuda in socialtjänsten, som genom det man berättar kan bekräfta för personalen att det var rätt att anmäla.
Så allvarliga fall är dock inte vanliga, ungefär ett vartannat år.
Oftast handlar oron i stället om bristande omvårdnad
– Eftersom vi har små barn som inte verbalt kan berätta är det den biten som är enklast för oss att se, förklarar Inger Eriksson.
Tidigare var hon förutom förskolechef också rektor och har som skolledare lång erfarenhet från förskola upp till årskurs 9. I snitt görs det tre anmälningar per år från de två förskolor, Smultronbacken och Fäbogården, som hon i dag är chef för. I grundskolan var anmälningarna fler.
När oron handlar om omsorgsdelen – om barnen till exempel är lortiga eller inte får mat – tar förskollärarna först ett samtal med föräldrarna, som får en chans att bättra sig.
– För det kan finnas speciella orsaker till att det har blivit så här ett tag. Men ser vi ingen förbättring, då informerar jag dem om att vi kommer att göra en anmälan till individ- och familjeomsorgen.
Föräldrarna blir arga eller sura och det är förskollärarna som får ta emot deras reaktioner när barnen lämnas och hämtas.
– De får det här över sig i hallen. Och i den situationen har förskollärarna överlag en rädsla för att på något sätt bli utsatta.
Så visst skälver det till ett tag. Men Inger Erikssons erfarenhet är att föräldrarna i grunden har ett så gott förtroende till förskolan att de sedan lugnar ner sig.
Hennes första uppgift i processen är att stötta förskollärarna – ingjuta mod i dem att våga anmäla, att de ska lita på vad de ser, säger hon.
– Sen kan jag finnas där som ett verbalt stöd. De vet att om det blir obehagligt kan jag vara där när föräldrarna kommer eller så hänvisar de föräldrarna till mig. Men förskollärarna måste också lära sig att våga stå där, för det är ju så att det är de som har anmälningsplikten. Den ingår i deras lagstadgade uppdrag, poängterar hon.
Det är ändå Inger Eriksson som skriver anmälan till socialtjänsten och undertecknar den, men hon anger också namnen på vem eller vilka hon har fått uppgifterna från.
Inom individ- och familjeomsorgen finns en rådfrågning som förskollärare kan ringa till och anonymt diskutera alla sorts ärenden. Ibland kan det då direkt bli en bedömning om det ska göras en anmälan eller inte.
– Generellt kan jag tycka att vi väntar lite väl länge med att anmäla, men inom oss har vi frågan om det blir bättre för barnet.
I bedömningen av omsorgen kommer det in värderingar – spelar det egentligen någon roll om kläderna är smutsiga? Svaret beror på om barnet på något sätt blir lidande. Är svaret ja, då tvekar man inte att anmäla. Men ser man att barnet inte verkar lida – att det får vara med kompisar och leka och ingen säger någonting – då väntar man längre.
– Jag hamnar i mina tankar snabbare hos individ- och familjeomsorgen än förskollärarna. Men det är ju förskollärarna som i den dagliga kontakten ser barnet.
Inger Eriksson finns dock alltid med runt de barn som förskolan har olika handlingsplaner för och har mycket kontakt med deras föräldrar. Flera av de barnen blir av olika anledningar också aktuella för socialtjänsten.
Det finns en strävan att i enskilda ärenden få vårdnadshavarnas medgivande till en öppen kontakt mellan socialtjänst och förskola. Inger Eriksson menar att när socialtjänsten kommer ihåg att fråga om det, då blir det enklare för förskolan.
– Men jag tycker att både jag och mina förskollärare har lärt oss att vi inte behöver veta allting. Det har infunnit sig en känsla av att man tryggt kan överlämna saken till en annan profession, som faktiskt själv kan göra bedömningar.
Viveca Brozin Bohman är frilansjournalist