Med blicken mot den ofrånkomliga utvecklingen

I helgen har det varit en artikel i lokaltidningen om hoten mot Egalia. På anslagstavlan sitter ett reportage från en fackförbundstidning om genusarbetet på Nicolaigården.

– Det är bra att det skrivs om det, att det här lyfts till något naturligt, som alla ska arbeta med, säger någon.

De andra hummar instämmande. Men alla vet också att för varje gång som de eller kollegorna på Egalia förekommer i tidningen ökar intresset för de båda förskolorna – och därmed också utsattheten.

”Sinnessjukt! Föräldrar, ta bort era barn från förskolan omedelbart! Män måste få vara män och kvinnor vara kvinnor!”

Det började för drygt ett och ett halvt år sedan, med en artikel i Aftonbladet. Lotta Rajalin och en pedagog på Egalia berättade om sitt arbete med att ge alla barn ett likvärdigt bemötande – bland annat genom att ibland använda det könsneutrala ordet ”hen” i stället för att rutinmässigt könsbestämma barnen som pojkar och flickor.

När artikeln på Aftonbladets sajt stängdes för läsarkommentarer hade den genererat 1 480 stycken – de flesta arga och hånfulla.

Vissa gick längre än att lufta sina fördomar och sitt förakt i anonyma läsarkommentarer. En högerextrem organisation publicerade hot riktade mot personal på förskolan. Härom månaden satte någon upp en affisch med orden ”gayfri zon” utanför Egalia. Lotta Rajalin har också fått hotfulla mejl och brev till sin privata adress.

– Jag har fått väldigt mycket personligt: ”Vi vet var du bor, vi kommer, vi ska ta i med hårdhandskarna”. Då får man välja: antingen blir man rädd och går in i det, eller så bestämmer man att: nej, jag tänker inte låta det här hindra mig. Det är det sistnämnda jag har beslutat för mig själv, säger Lotta Rajalin.

Andras rädslor och farhågor är det dock svårare att ta kommandot över. Hon har haft möten med personal och föräldrar, de har träffat polisen och höjt säkerheten på förskolan. Två barn har ändå bytt förskola och några pedagoger har valt att sluta.

– Jag gör också omorganiseringar och flyttar på personal mellan olika enheter. Och det är klart, om man snabbt som chef går in uppifrån och organiserar om så blir det sällan populärt. Men det är också det som är en stor del av min roll – att ha ett långsiktigt perspektiv, att alltid vara några steg före och kunna se in i framtiden.

Det var precis det som Lotta Rajalin gjorde redan 1998, säger hon. Då fick förskolan sin läroplan och uppdraget att arbeta för mångfald och att motarbeta stereotypa könsroller sattes på pränt.

– Jag såg hur samhällsutvecklingen skulle bli, att vi behövde styra in vår verksamhet på mångfald. Vi inom skola och förskola ska spegla samhället i stort så att de barn och familjer som kommer till oss kan känna igen sig. Har du bara normen i personalgruppen blir det bara munnens bekännelse. ”Vi jobbar för mångfald”. ”Jaha, hur då? Här är ju bara blonda i 40-årsåldern”.

Många chefer gör det felet, menar hon. De rekryterar kopior av sig själva och tänker att det är bäst att vara lika varandra, då flyter samarbetet på. Nu kan hon se hur många av kollegorna sitter med personalgrupper där de flesta närmar sig pensionsåldern – inte ett drömläge när bristen på förskollärare är stor. Själv har hon ett åldersspann på 20–66 år på sina förskolor.

Tavelmötet drar igång och är över kvickt som en varmluftsbris i maj. Snabbheten är själva poängen – därav kaffeförbudet och de stående medarbetarna – det gäller att inte fastna i ”cykelställsfrågor”. Kvällen innan har Lotta Rajalin skrivit ner det viktigaste i ett mejl till alla medarbetare. Kvar att avhandla på mötet är Stockholms stads brukarenkät, veckans föräldrapicknick, en ny lathund för hållbarhet, kvarglömda kläder, solskydd och fästingbortplockning.

Resultatet på brukarenkäten möts av ett stillsamt jubel: Nicolaigården har gått från 81 förra året till 83 i år i det index som mäter föräldrarnas nöjdhet. Snittet för alla förskolor i Stockholm ligger på betydligt blygsammare 72.

– Det var väl roligt! Så det blir tårta och fira – och såklart att analysera.

Lotta Rajalin är chef för sju förskolor med sammanlagt 80 anställda och 350 barn. Hon cyklar mellan de olika adresserna på Södermalm och i Gamla Stan i Stockholm. Två tavelmöten på varje förskola gör 14 möten i veckan. Medarbetarsamtal kör hon året runt, varje fredagseftermiddag och varannan onsdag, för att hinna med. Det är lätt att förstå att hon är en varm anhängare av lean production och principen att ständigt förbättra processer och utveckla sin verksamhet.

Dagens andra tavelmöte är närapå en exakt upprepning av det första, nu med andra halvan av personalstyrkan. Städaren påminner om att det står för många skor i hallen och kocken undrar hur det går med inköpet av grill.

Lotta Rajalin, som veckan innan varit på studiebesök i Italien, rycker lite på axlarna åt kockens fråga.

– Ja, jag gör inget med grillen. Jag lärde mig i Italien att om man vill något så gör man det. Och sedan, om man får kritik för det, då säger man förlåt. ”Jag skulle aldrig ha gjort det om jag hade vetat!”

Efter mötet dröjer sig kocken kvar och undrar hur många tusenlappar den där grillen får kosta.

– Typ såhär, säger Lotta Rajalin och håller upp fem fingrar i luften.

Det kan kanske verka nonchalant eller oengagerat, men egentligen är det en väl genomtänkt strategi. Lotta Rajalin tar till teatrala liknelser för att förklara sin ledarskapsfilosofi.

– Alla medarbetare gör ett sånt bra jobb, alla har sina funktioner, ungefär som i ett skådespel. Alla känner till sina roller och kan dem. Blir någon sjuk kan man byta roll, men jag behöver inte gå in och styra, för jag vet att de gör det de ska. Den friheten gör också att de känner att de gör något och att det finns utvecklingsmöjligheter.

Efter alla år har hon blivit mer av en ”faciliterare”. En som ser till att förutsättningarna finns, att kringfrågorna är lösta.

– Kommer det frågor om ekonomi, organisation och arbetsmiljö då ser jag till att snabbt lösa dem. Det ska inte vara ett hinder i pedagogernas arbete. Jag ser till att sceneriet och allt runtomkring funkar.

I mars förra året blev Egalia och Nicolaigården, som första förskolor i landet, hbt-certifierade. Certifieringen är ett kvitto på att förskolorna arbetar systematiskt för att bemöta alla barn och föräldrar respekt

fullt – och att arbetsmiljön är god ur ett hbt-perspektiv, alltså för homo-, bi- och transpersoner.

Kanske är det hbt-certifieringens koppling till gayrörelsen som gör folk så upprörda över genusarbetet på Egalia och Nicolaigården, funderar Lotta Rajalin.

– Man uppfattar det kanske som att vi ska gå in och ändra biologin och göra pojkar till flickor eller flickor till pojkar, eller kanske att vi till och me

d håller på med sexualitet i förskolan – vi kanske vill göra barnen homosexuella?

Men det är en grov missuppfattning – så klart. För i verkligheten handlar det inte om att göra något alls med barnen. Det är de vuxna som ska förändras.

– Vi insåg väldigt tidigt att det handlar om att vi pedagoger ska utvecklas, det är vi som måste ändra våra mönster och tankegångar. Våra hjärnor är fullmatade med det som vi en gång blev marinerade i och som samhället fortsätter att marinera oss i: det här gör flickor, det här gör pojkar. Och det vill vi inte överföra till barnen.

Hon säger att hon redan som barn förstod att den som gör otraditionella val och bryter mot förväntningar riskerar att straffas hårt av sin omgivning. Den lilla pojke som vill dansa balett har många år av motgångar framför sig innan han blir balettchef på Operan. Först då får han erkännande och vinner aktning.

Själv fick hon som liten fick hon veta att hennes mekarintresse inte var så flickigt som det borde vara: ”Du som kan vara så söt, inte ska du smutsa ned dig!”

Hemma i villan på Lidingö mekade hon med mopeder, som vuxen med veteranbilar. Hon hade två gamla Amazon kombi men den ena eldades upp i samband med hoten efter Aftonbladet-artikeln.

– Det var en stor sorg. Det kan jag fundera mycket över – att de valde just min bil.

Hon tittar ut genom fönstret, ut på förskolegården.

– Men jag tror egentligen att det är ofrånkomligt. Så är det med utveckling. Om man tittar bakåt i historien, när man har tagit stora steg i samhällsutvecklingen, då har det alltid varit en period av svårigheter. När man skulle avskaffa slaveriet var det några som tyckte att det faktiskt var livsviktigt att ha slavar. Jag tror att vi kommer att vara utsatta för häckel och spe åtminstone ett decennium till.