Jag har under årens lopp suttit många gånger hos min lärare och vän Bent Illum i hans vardagsrum i Nestved och pratat om de slöjdutbildningar som finns i Sverige och Danmark.
Med ovanstående i bakhuvudet, kommer tanken osökt in på hur det är på utbildningsfronten i Sverige. När jag slår på datorn och söker på slöjdutbildning får jag ett smörgårdsbord av olika möjligheter att välja just den specifika utbildning, utbildningsform och -fart som passar mig för tillfället. Med ett sådant utbud kan jag inte förstå att inte fler utbildar sig i stället för att gå som obehöriga. Men samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på meningen med att skaffa sig en utbildning, sett ur den obehöriges perspektiv. Det är inte speciellt svårt att få jobb då det saknas behöriga slöjdlärare i nästan alla kommuner i Sverige och i många fall kan man arbeta på samma skola i flera år. Skulle det ta slut på en skola, finns det andra skolor som tar emot en med öppna armar och lönen är många gånger bara marginellt lägre än vad en behörig hade fått.
Vad är då moroten till att skaffa en examen? Ett argument som talar för utbildning, är att man slipper vara orolig att bli av med arbetet, speciellt nu när lärarlegitimationen är på väg in. Är detta ett av de första argumenten som vi ska lyfta fram, när vi talar om hur viktigt det är att utbilda sig? Jag tycker inte det personligen. Vi har ett uppdrag som kräver mycket av den som undervisar, och jag menar att kunskapen i och om ämnet ska komma i första hand. Det är här vi ska sätta tyngdpunkten när vi pratar med våra obehöriga kollegor på skolorna. Visst är en fast anställning viktig för den enskildes trygghet, det kan ingen förneka, men vi behöver utbildade lärare för att ämnet inte ska falla tillbaka och bli ett ämne som vem som helst kan undervisa i.
För att föra diskussionen ett steg längre kring utbildning och dess tillgänglighet, kan jag inte låta bli att fråga mig: varför har inte de svenska universiteten någon form av utbildningsutbyte för studenterna med de övriga nordiska ländernas slöjdskolor? Ser man till exempel till Skåne, så är det cirka 30 mil till närmaste svenska utbildningsplats, vilket i och för sig inte är långt om man räknar på hur det ser ut i den övre delen av landet. Visst hade det väl varit ett bra komplement till de distansutbildningar som finns i dag om man kunnat studera i de övriga nordiska länderna? Jag menar att det finns en möjlighet att få diskutera en viss teknik direkt med en lärare när den utförs. Att läsa via distans är en väldigt bra lösning som jag personligen haft förmånen att prova på i ämnet teknik, men när det kommer till det hantverksmässiga är jag av den meningen att inget slår den personliga kontakten med läraren och med övriga studenter i det ögonblick arbetet utförs.