”Hej Slöjdforum, kom hit och titta hur vi arbetar tillsammans med en konstnär i Skapande skola” sa textillärare Karin Assarsson Oom när hon ringde redaktionen. Så följ med till Önstaskolan i Västerås, där eleverna släpper fram skaparkraften i broderi och vävning. Med intuitionen som ledstjärna och utan att veta var det slutar.
– Vi gör något litet smått i varje hörn och tar upp färger …
– Ska vi inte göra en liten sol som kan lysa här?
– Jag ska göra en smiley som man blir glad av.
– Det blir coolt, lite inspirerat sådär. Lite mystisk, utomjordisk känsla, säger Frida Lundqvist med huvudet på sned för att få överblick.
– Nej, romantiskt. Det är två världar. Vi döper den till Day and Night … och så kan vi sätta musik bakom, tycker Shilan Rezai.
Tjejerna har hållit på i flera veckor och deras skapelse är snart klar. Då ska den upp på väggen i Önstaskolans korridor, tillsammans med allting annat som vuxit fram i textilsalen senaste terminen. Alltihop är resultatet av ett Skapade skola-projekt i årskurs 8 och 9, där textillärare Karin Assarsson Oom valt att arbeta med Unna Katz, som är en välkänd konstnär i Västerås.
– Jag har varit på kurs med Unna och målat akvarell ett par gånger. Och började fundera på om det är möjligt att låta sitt undermedvetna köra på lika lekfullt, fast man arbetar i långsamma tekniker som broderi och vävning, säger Karin.
Hela idén är att inte ha en plan från början. Inte bestämma sig i förväg för vad man ska göra, för då stryker man bort impulser som kan dyka upp under arbetets gång, förklarar hon.
I stället har eleverna fått börja med var sin individuell tyglapp, 20 x 20 centimeter, där de fått leka med färger och använda stygnen som penseldrag. Utan att tänka för mycket, bara sy och välja färg utifrån intuition, sinnesstämning och infall. Huller om buller, tills hjärnan får en idé av sig själv.
– När man är fri mot sig själv, kombinerar färger efter lust och känsla och låter det ena ge det andra är skapandet redan i gång, fast inifrån. Det blir något av sig själv, något man inte kan tänka ut. Och det som inte går att förutsäga blir man själv överraskad och glad av. Det är själva drivkraften i min idé, säger Unna Katz.
Karin har inte jobbat med grupparbeten i textilslöjden tidigare, men steg två i projektet var att eleverna i grupper skulle smälta ihop sina individuella lappar till något kollektivt.
– Även om vissa elever valde att arbeta ensamma var de ändå en del i det gemensamma temat och det kändes som en stor vinst. Det blev lugnt och eleverna var så djupt koncentrerade att ingen behövde min hjälp. Jag kunde sätta mig vid spinnrocken, väva lite och brodera själv, och sådant är både rogivande och inspirerande för eleverna, säger hon.
På Unnas förslag gjorde flera grupper hjärtan av ståltråd och hönsnät klädda med tyg, för ”vi behöver många hjärtan, de är så vackra”, som hon sa. Vars och ens lapp monterades på formen – och arbetet fortsatte, men nu med större noggrannhet och i samarbete.
– Textilslöjdssalen är full av skatter när man rotar i skåpen. Växtfärgat garn från 70-talet, lingarner i olika färger, linnetyger, pärlor, filtbitar ... det är bara att gå och plocka. Medan Unna har drivit på eleverna att experimentera har jag bidragit med tekniska lösningar, så att inte skapandeprocessen stupar på onödiga svårigheter.
Karin brinner för vävning, både i vävstol och bildväv i ram. I kursplanen för slöjdämnet står att eleverna ska få pröva på många olika tekniker, men det är svårt att hinna med vävning eftersom de också ska välja många arbetsuppgifter själva.
Men i Skapande skola-projektet fanns chansen att låta alla få kläm på hur varptrådarna rör sig. Karin satte upp så kallade stafettvävar, där eleverna kunde fylla på med en eller flera ränder när de hade lust. Precis hur breda och i vilken färg de ville.
– Ingen kombinerar färger likadant om de får vara fria. Det är värt mycket, för det är något helt personligt. Det gäller allt skapande, när någon kör fast så brukar jag fråga ”Vad har du lust med för färg?” Börja där! Då händer det något direkt. Fritt skapande är högst självförtroendebyggande, säger Unna.
Ibland får hon frågan ”Får det gå så lätt?” Som om kreativt skapande måste vara jobbigt och svettigt för att bli bra.
– Men det är tvärtom. Det är när det flyter som det är bra. När något kör fast ska man byta taktik och ha roligt! När processen är tråkig så dör den. För att få liv igen måste man pröva nya färger, eller sy fast en pärla någonstans och se vad som händer.
Av vävarna formades skalbaggar och andra djur, som nu sitter i korridoren på vägen till matsalen. En kudde ligger i lärarrummet. För konst ska ju synas, eller hur, säger Karin.
– I projektet har eleverna först blivit förvånade över det vi bett dem göra. Sedan har de börjat leka, tyckt illa om det de gjort, känt att de kan vända det och att det blivit ett bra slutresultat. Det är min lärdom.