Vad är det lärare kan? En uppenbar sak är att de inte bara kan ämnena de undervisar i, utan även hur elever förstår detta ämne. Lärare vet alltså något om sina elever – och inte bara om just sina elever. De flesta lärare vet mycket om olika sorters elever i ungefär den ålder de brukar undervisa.
Om detta skrev redan Johan Amos Comenius på 1600-talet. Den beskrivning jag fastnat mest för är när han skildrar elever som är ”skarpsinniga och vetgiriga och som samtidigt är trotsiga och oböjliga.”
Comenius menar att dessa barn är ”ogärna sedda i skolorna”, men att det är i denna grupp elever vi finner dem som senare blir de största männen – och kvinnorna måste vi tillägga – ”bara de behandlas rätt i skolan”. Om man bortser från 1600-talssättet att uttrycka sig så tycker jag mig se dessa elever i skolan av i dag också.
Nyligen presenterades en jämförelse mellan hur mycket pengar man spenderar på högre utbildning och kostnaden för att ha personer i fängelse i olika länder.
Ja, våra misstankar stämmer, många länder har många gånger högre utgifter för att hålla en stor grupp personer i fängelse än de har för att hålla unga människor i högre utbildning. Det fick mina tankar att gå till lärarens betydelse för hur framtiden ter sig för vissa elever som befinner sig i en vansklig situation, i linje med Comenius idéer.
Vetenskapliga rön visar att lärare utgör den enskilt viktigaste aspekten för att att varje elev ska lyckas i sitt skolarbete. Det betyder att om samhället satsar på lärare och deras arbete i klassrummet gör man den mest angelägna investeringen – som inte bara är en utgift, utan i stället en samhällsekonomisk vinst. Varje barn som kommer att tillbringa sin ungdomstid i högre utbildning i stället för i fängelse är alltså inte bara billigare för samhället varje dag, utan också ur ett framtidsperspektiv.
Vi lärare är de som kan identifiera elever som behöver oss särskilt och ge dem stöd. Och det skulle naturligtvis ge fler lärare råg i ryggen om det fanns mer support. Det är lärarens arbete i klassrummet som är det viktigaste arbetet och det måste såväl politiker och skolledare som kollegor värna med både ekonomisk hjälp och kollegialt stöd.
När vi lägger ner vår energi på att pröva olika metoder för att få våra elever att läsa och skriva, när vi identifierar deras olikheter sinsemellan i sättet att ta sig an dessa uppgifter och anstränger oss för att finna adekvat innehåll som ska öka lusten för just våra elever, då gör vi mer än en sak. Att stödja elever att finna lusten och glädjen med att läsa och skriva, att kommunicera, det är att öppna portar till världen. Det är att se stjärnor tändas i deras ögon.
Det är att dela en hisnande resa in i nya världar. Samtidigt som vi tillsammans med eleverna riktar uppmärksamheten mot läsandet och skrivandet uppstår, i vår kommunikation med dem, det som kan förändra. Där uppstår det som kan vara första inträdesbiljetten till en framtid för dem som ska bli de ”största” männen och kvinnorna.