De senaste tio åren har dyslexiforskningen gett oss nya kunskaper. Men varför har inte fler skolor tagit dem till sig? Om det handlar Ann Lagerströms bok.
Knäck koden – en hoppfull bok om dyslexi, är en sammanfattning av tio års kunskaper som Bertil Hults pris har gett oss. Under dessa år har priset delats ut till skolor som har visat bra exempel på insatser för elever med dyslexi och hur dessa kan integreras i skolans vardag. Professor Martin Ingvar säger: ”Det som är bra för elever med dyslexi är bra för alla barn.”
I boken beskrivs dagens forskningsbaserade kunskap om dyslexi. Layouten lockar till läsning till skillnad från många andra böcker om dyslexi.
Aktuell forskning blandas med härliga bilder, citat och intervjuer. Det är en bok som inspirerar och informerar på ett lättsamt sätt utan att tappa trovärdighet, tvärtom väcker den glädje och förhoppning eftersom den kunskap vi i dag har om dyslexi gör att vi faktiskt kan hjälpa så många fler elever i skolan om vi bara tar till oss denna kunskap. Varför gör då inte alla skolor detta? Ska det verkligen skilja så mycket på våra kunskaper om dyslexi när sju procent av våra elever har svårt att lära sig läsa och skriva? Är detta inte nog för att vi ska se till att utbilda lärare om detta? Vi måste ge våra elever en hoppfull framtid genom att ge dem de rätta verktygen för att kunna utvecklas. Men förutsättningar för att nå dit är en drivande ledning och kunniga lärare som undervisar efter forskningsbaserad kunskap.
I boken berättar några skolor som har fått Bertil Hults pris om sitt arbete med läs- och skrivutveckling. De använder inte samma metoder men alla har ett engagemang och ett genomtänkt forskningsbaserat arbetssätt som ger bra resultat. Ingvar Lundberg berättar bland annat att det är viktigt att skolan har en genomtänkt läs- och skrivmetodik som kan hjälpa eleverna över tröskeln och locka fram läslusten. ”Vi måste öppna dörren till språkets värld genom mer tid och energi.” Men jag kan inte låta bli att undra om det verkligen är bristen på tid och energi som stoppar oss eller det faktum att tiden inte prioriteras på rätt sätt?
Slutet av boken uppmanar vuxna med dyslexi att sluta skämmas. Många vuxna går omkring med sin hemlighet och har lärt sig olika strategier för att inte ”bli upptäckta”. Men det är inte för sent bara för att man är vuxen, bara man vågar berätta och ta emot den hjälp som finns.
Om någon fortfarande undrar om dyslektiker kan lära sig läsa och skriva och göra karriär, så är svaret ja. Denna bok kommer att finnas hos mig på jobbet och jag kommer att rekommendera mina arbetskamrater att läsa den.