Börja tidigt om alla ska med

Det var en gång en klass som ville lära sig mer om dinosaurier. Tillsammans med sin svensk- och NO-lärare började de bygga kunskap om ämnesområdet. Lärarna gjorde tankekartor, tog vara på det treorna kunde och frågade dem vad de ville veta mer om.

Klassen lärde sig mycket om olika geografiska perioder, hur jorden såg ut innan kontinenterna flyttade på sig, klimat och växter. Tillsammans byggde de upp ett ämnesspecifikt ordförråd.

– Eleverna började prata i en annan roll än innan, efter ett tag kunde de börja använda de ämnesspecifika termerna, berättar Eija Kuyumcu, doktorand i tvåspråkighet som dokumenterade och utvärderade Knutbyprojektet.

Knutbyskolan i Rinkeby hade under flera år legat på låg nivå på de nationella proven i svenska i år 5. De flesta i skolan var överens om att det berodde på att undervisningsspråket var ett hinder för många av eleverna.

Arbetet med genrepedagogik började i liten skala 2005. En lärare som kom i kontakt med arbetssättet på universitetet, blev nyfiken och provade i sitt eget klassrum.

– Hon fick häpnadsväckande resultat. Det blev stor skillnad, säger Eija Kuyumcu.

När läraren, som sedan blev projektledare, föreslog att de skulle försöka implementera modellen i hela F–6-skolan nappade skolledningen. En grupp med sju lärare fick utbildning och i uppgift att utveckla en tydlig arbetsmodell samt att handleda sina kollegor.

– Ska man fånga de elever som har svenska som andraspråk, som inte förstår läromedelstexter och har svårt att uttrycka sig muntligt så ger den här explicita modellen ett bättre utgångsläge att förstå och hänga med i undervisningen.

I projektet ingick att alla lärare skulle få översikt över de textgenrer som förekommer i olika ämnen. Både lärare och elever fick i tur och ordning uppleva de olika basgenrerna och upptäcka deras struktur.

De började med den berättande genren. Eleverna fick skriva en ögonblicksbild och med några meningar beskriva en observation. Det viktiga var att alla skulle komma igång.

– Det var inte så enkelt som lärarna tänkt sig, eftersom eleverna inte är vana vid den typen av berättelser.

I nästa steg skulle eleverna göra en saga eller fabel. Lärarna valde innehåll efter ålder.

– Det viktiga var att de fick känsla för hur berättande text är konstruerad. Eleverna fick öva mycket på hur man startar en saga, presenterar huvudpersonerna, plats, tid, situation och avsikt.

En bra berättelse ska bestå av orientering, komplikation och upplösning. När eleverna blir duktiga på grundstrukturen kan de börja variera sina texter.

– Precis som man gör med en kokbok. I början följer man den noga, sedan kan man börja experimentera.

De fortsatte med beskrivande rapporter, en genre som exempelvis kan handla om att presentera ett djur eller ett träd. Det handlar mycket om att klassificera och beskriva olika delar. Eleverna samlar information om föremålet i sina informationsmatriser under olika mellanrubriker.

– Styckeindelningen hjälper dem att strukturera informationen på ett logiskt sätt. Metoden hjälper också deras läsförståelse eftersom de upptäcker hur fakta presenteras.

Att skriva återgivande texter är de flesta elever vana vid och kan bäst. Nu fick de lära sig tekniken att stanna i händelserna och utveckla dem.

I genrepedagogik är stöttning ett centralt begrepp, poängterar Eija Kuyumcu.

– Lärarna ställde stöttande frågor så att eleverna lärde sig att reflektera och kommentera. Det är det som gör texten intressant för läsaren.

Att arbeta med argumenterande texter tyckte många elever om. Deras egna texter handlade om vardagsnära saker som att det borde öppnas en spelaffär i Rinkeby.

– Att kunna argumentera är en demokratisk rättighet. Elever som kanske inte har så stor språklig repertoar behöver lära sig att argumentera och att uttrycka sig nyanserat.

Eija Kuyumcu dokumenterade implementeringen av genrepedagogik i Knutbyskolan under ett knappt läsår. Hon konstaterar att majoriteten av lärarna var nöjda och tyckte att arbetet var spännande.

– Jag är väldigt positiv till elevernas ut-veckling. Det var ett nöje att läsa deras texter och det gick nästan att höra lärarnas stöttning. Jag ser att den lett till att de förbättrat sina texter.

Utvärderingen visar att elevernas re-sultat på nationella provet i svenska i år 5 sjönk första året, för att året efter stiga och sedan sjunka igen.

Det är svårt att veta vad förändringarna beror på, men kan ha att göra med att de nya lärarna inte var lika insatta i arbetssättet. Det kan också vara stor skillnad mellan klasser och hur många nyanlända elever det var olika år, tror Eija Kuyumcu.

– Det var en stor besvikelse för lärarna när resultaten gick ner första året. Men de gav inte upp utan fortsatte att utveckla modellen.

I genrepedagogik får eleverna tydliga anvisningar till hur de ska skriva. Vissa lärare var kritiska till att de var tvungna att följa mallar och tyckte att det begränsade elevernas kreativitet.

– Tanken är att eleverna ska bli medvetna om hur man strukturerar texter i olika genrer. När de bemästrar basstrukturen kan de börja rucka på den.

Eija Kuyumcu betonar att det inte handlar om att förkasta gamla fungerande arbetsmetoder, utan att kombinera.

– Många lärare tror att de bara ska arbeta med genrepedagogik, men det går att kombinera med alla beprövade metoder och i varierande omfattning.

Det är också viktigt att börja tidigt så att det inte blir som för eleverna som gick i femte klass och redan var vana vid ett visst sätt att skriva, anser hon.

I Knutbyskolan arbetade alla klasser med alla genrer när metoden introducerades. Kanske hade det varit bättre att gå igenom dem kort och sedan låta lärarna få undersöka vilka som ingick i deras ämnen, tycker hon.

– Har jag ett tema om Linné kan jag fundera på vilka genrer som är aktuella. Då kan läraren fördjupa sig i de språkliga och grammatiska drag som hör till texterna de ska arbeta med.

Att lyckas med ett arbetssätt som bygger på systemisk-funktionell grammatik kräver kunskap. Lärarna i Knutbyskolan hade önskat sig mer kompetensutveckling.

– Det är viktigt att skapa resurser. Idealet är att det inte bara är några som har en nyckelroll, utan att alla har samma kunskap.