Forskarskolor för lärare har två syften. De ska göra skolundervisningen mer vetenskapligt grundad och de ska skapa en ny karriärväg för lärare genom möjligheten att bli lektor.
Vanligtvis är det lärosätena som på egen hand antar forskarstuderande och anordnar forskarskolor. Men forskarskolor kan även bli till genom politiska beslut. Något som forskarskolan i idrott och hälsas didaktik är ett exempel på. Politikerna vill höja kvaliteten i skolundervisningen genom fler forskarutbildade lärare och samtidigt skapa en karriärväg inom läraryrket genom att lärare med en licentiatexamen numera kan ansöka om att få en lektorstitel.
Den myndighet som har regeringens uppdrag att fördela statens bidrag till grundforskning är Vetenskapsrådet. Det är Vetenskapsrådet som har bestämt vilka lärosäten och ämnen som ska få starta forskarskolor för lärare för att uppnå regeringens politiska mål. Men Vetenskapsrådet har också rätt att på eget bevåg medverka till att det blir nya nationella forskarskolor.
– Det kan vara att vi ser att det inte finns tillräckligt många forskare inom ett visst område. Men det kan också handla om områden där det är stora pensionsavgångar på gång och vi behöver skapa återväxt, berättar Elisabet Nihlfors, huvudsekreterare i Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga kommitté, och konstaterar att Nationella forskarskolan i hem- och konsumentkunskap är ett exempel på det förstnämnda.
Elisabet Nilhfors, själv lärare och numera adjungerad professor vid Umeå universitet, är positiv till att lärare får möjlighet att forska och anser det angeläget att fler kan fortsätta hela vägen till en doktorsexamen.
– Men syftet med licentiatforskarskolorna är att öka den vetenskapliga grunden i undervisningen.
Genom att licentianderna under studietiden är kvar i undervisningen tjugo procent skapar man nya länkar mellan praktiken och akademin. Något som förhoppningsvis kan fortsätta efteråt.
För att kunna bli lektor måste man vara legitimerad lärare eller förskollärare och ha en licentiat- eller en doktorsexamen. Dessutom måste man ha arbetat minst fyra år som lärare eller förskollärare och uppvisat pedagogisk skicklighet. Själva poängen med lektorsutnämningen är, enligt Skolverket, att lektorerna ska arbeta med att koppla ihop verksamhet och forskning, och samverka med någon forskningsinstitution. De kan också ha ett särskilt ämnesansvar och vara drivande i arbetet med att utveckla undervisningen.
Men en lektors arbetsuppgifter är inte reglerade i några styrdokument utan det är upp till varje arbetsgivare att bestämma hur de ska se ut. Det gör Elisabet Nihlfors oroad över hur arbetssituationen för de nya lektorerna kommer bli.
– Jag hoppas att de ska kunna fortsätta att forska men som forskare måste man kunna förhålla sig kritisk till det man arbetar med. För det krävs att man får komma undan och få distans. Dessutom krävs att man har en uppdaterad överblick över vad som händer inom ens forskningsområde, säger hon och tillägger:
– Att vara forskare är ett yrke i sig och kräver sin tid.
Att lektorernas tjänster organiseras så att de tillhör en forskargrupp vid ett lärosäte och bara arbetar deltid som lärare är därför av största vikt, tycker Elisabet Nihlfors.
– Man kan inte begära att en praktiskt utövande lärare som arbetar heltid samtidigt ska forska, för då jobbar man ihjäl sig!
En variant är att man som lektor inte forskar själv utan i stället använder en del av sin tjänst till att ingå i en forskarmiljö, samla in empiri åt andra forskare, vara en bra handledare eftersom man har lärt sig det under forskarstudierna och är uppdaterad på den senaste forskningen inom ett ämne, samt söka svar på kollegornas frågor via de sajter som finns eller genom de kontakter man har inom forskarvärlden.
– Det är också en viktig uppgift att bygga broar mellan olika praktiker så att dessa kan inspirera varandra, konstaterar Elisabet Nihlfors.