Håkan Larsson: Avståndet mellan forskning och skola måste minska

Orden är Suzanne Lundvalls. Platsen hon yttrar dem på är ett litet trångt inglasat rum på Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH) i Stockholm. Här har lärosätets fem nya licentiander samlats för första gången för att få lite mer information om vad de egentligen har gett sig in i.

Det råder en positiv förväntan i rummet. De nya forskarstudenterna – en skåning, en uppsalabo och tre stockholmare – lyssnar och ställer frågor medan högskolelektor Suzanne Lundvall, koordinator för Forskarskolan i idrott och hälsas didaktik, och professor Håkan Larsson, vetenskaplig ledare och huvudansvarig för densamma, förklarar och berättar.

Processen hit har varit snabb – ansökan om pengar till en forskarskola skickades in för mindre än ett år sedan – och stundtals lite krånglig. Vanligtvis anställs forskarstudenter av det lärosäte de studerar vid, men i den här statliga satsningen inom Lärarlyftet är upplägget ett annat. Lärarna som antagits till utbildningen fortsätter att vara anställda av sina hemkommuner och arbetar kvar i sin skola en dag i veckan. Det gör att ett godkännande har krävts av varje sökandes hemkommun innan de har kunnat antas till utbildningen.

– Vi har jublat flera gånger sedan det blev klart att vi fick pengar till en forskarskola. Först när beskedet kom och sedan var gång vi har fått klartecken från en av era kommuner, berättar Håkan Larsson.

Gruppen som samlats i Stockholm är inte hela forskarskolan. Den är ett samarbete mellan GIH, som är huvudlärosäte, Örebro universitet och Malmö högskola, som också antagit fem licentiander vardera. Det innebär att de fem i det lilla rummet i Stockholm nu inte bara blivit en del av GIH:s forskarmiljö utan även av hela forskarsskolans forskarmiljö.

– Ni kommer att läsa lite fler kurser än vad våra andra forskarstudenter gör, eftersom vi vill skapa ett mervärde av forskarskolan. Utöver de vanliga kurserna kommer ni därför läsa en del gemensamma kurser tillsammans med de andra licentianderna inom forskarskolan, förklarar Håkan Larsson.

Första mötet för hela forskarskolan blir på ett internat på Biskops-Arnö om tre veckor. Men redan i eftermiddag börjar allvaret för Stockholmsstudenterna. Då ska de presentera sina projektplaner för första gången för forskargruppen här på GIH.

– Att presentera sin projektplan är ett evigt nötande. Det kommer ni få göra många gånger och varje gång finslipar ni planen lite till. Så presentationerna är en del av utbildningen och den startar nu, konstaterar Suzanne Lundvall och låter plötsligt lite som danslärarinnan miss Grant i inledningsvinjetten till den på 1980-talet populära ungdomsteveserien Fame: ”You’ve got big dreams? You want fame? Well, fame costs. And right here is where you start paying – in sweat!”


Att vara forskarstudent är ingen dans på rosor. Ändå är det en dröm för många akademiker, så också förstås för de fem nyantagna i det lilla rummet. Det hörs när de kör en presentationsrunda och berättar varför de sökt sig hit. Flera av dem tar upp att de särskilt gillar upplägget som gör det möjligt för dem att jobba kvar som lärare en dag i veckan.

– Att vara lärare är ju det bästa jag vet och jag vill inte släppa det helt, påpekar till exempel Béatrice Gibbs.

Och det är precis rätt inställning utifrån regeringens mål med satsningen på en särskild forskarutbildning för yrkesverksamma lärare. Tanken är dels att höja utbildningsnivån inom den svenska lärarkåren, dels att knyta skolan och vetenskapen närmare varandra.

Konkurrensen om pengarna har varit knivskarp och på GIH är man med rätta stolta över att man, tillsammans med Örebro universitet och Malmö högskola, lyckades ta hem en av forskarskolorna.

Skälet till att man valde att ansöka om en forskarskola i skolämnet idrott och hälsas didaktik är enkelt enligt Håkan Larsson.

– Det är ju det vi sysslar med.

Skälet till att GIH, Örebro universitet och Malmö högskola valde att samsöka är likaledes enkelt.

– Vi har märkt att det är det som fungerar. Var för sig är vi för små och har inte tillräckligt många seniora forskare men tillsammans får vi mer tyngd, konstaterar Håkan Larsson.

Samarbetet ska dock inte ses som något nödvändigt ont, tvärtom.

– Det ligger helt i linje med vår satsning mot den internationella arenan. För att lyckas med det måste vi gå samman och använda vår gemensamma kompetens.

Att det blev just dessa tre lärosäten som samarbetar beror på att de alla är lärosäten som har examensrätt på forskarnivå i ämnet idrott/idrottsvetenskap liksom examensrätt för – och mångårig erfarenhet av – lärarutbildning i skolämnet idrott och hälsa.

Värdet av en forskarskola i skolämnets didaktik är stort enligt Håkan Larsson.

– Det är viktigt för ämnets utveckling. Idrott och hälsa är ett av de ämnen som har förändrats mest i den svenska skolan och med det har följt en oklarhet kring varför ämnet finns, vad eleverna ska lära sig och hur det ska bedömas. Ur det perspektivet är det viktigt att avståndet mellan forskningen och skolundervisningen minskas.

En licentiatexamen motsvarar ungefär en halv doktorsexamen. Den kan antingen vara den avslutande examen eller fungera som en frivillig ”mellanexamen” för den som senare tänker skriva en doktorsavhandling. Att forskarskolorna inom Lärarlyftet enbart syftar till en licentiatexamen och inte hela vägen till en doktorsexamen har förmodligen med ekonomiska överväganden att göra. Regeringen vill ju som bekant öka antalet lektorer i skolorna och för att utses till lektor krävs ”bara” licentiatexamen. Om de färdiga licentiaterna verkligen återgår till sina lärarjobb i grund- och gymnasieskolan om två och ett halvt år återstår dock att se.

– Vi har antagit studenter som siktar på arbete i skolan efter examen men vi kan ju inte styra vad som händer efteråt, säger Håkan Larsson.

Risken finns att åtminstone några licentiater sugs upp av landets högskolor – de kommer troligen bli heta villebråd för landets lärarutbildningar som har ett underskott på disputerade lärare.

Dessutom kommer de färdiga licentiaterna vara väldigt konkurrenskraftiga om de söker en plats på någon ordinarie forskarutbildning. De är ju då redan halvvägs mot en doktorsavhandling.

Intresset för att bli antagen till forskarskolan var relativt stort med tanke på den ganska korta ansökningstiden. Drygt 40 hugade lärare skickade in sina ansökningar.

– Det kunde ha varit fler men några kommuner sa nej, de tyckte inte att finansieringen från regeringen var tillräcklig, säger Håkan Larsson och fortsätter:

– Dessutom saknar många idrottslärare som utexaminerades före mitten av 1990-talet rätt behörighet eftersom de inte har skrivit uppsats i den utsträckning som krävs.

Den första av forskarskolans obligatoriska kurser drar igång i månadsskiftet mars-april. Fram till dess ska de nya forskarstudenterna ägna sig åt sina projektplaner, träffa sina handledare och läsa in sig på det aktuella forskningsläget.

– Vi har satt ihop en lång litteraturlista åt dem. För många av forskarskolans deltagare är det länge sedan de pluggade och de är inte så inlästa på forskningen som många av våra andra forskarstudenter är när de börjar, konstaterar Håkan Larsson.

För att underlätta övergången till det fria, lite ensamma, studentlivet från det schemaspäckade, mycket sociala, lärarlivet kommer den första delen av forskarskolan, så snart som kurserna kör igång, vara relativt undervisningstät för de nyblivna licentianderna. På grund av en pågående ombyggnad av GIH kommer dessutom de licentiander som är knutna hit se extra mycket av varandra i början eftersom de på grund av trångboddhet får dela ett arbetsrum.