Vad ska vi göra för tråkigt på svenskan i dag då? muttrar eleven i åttan. Han har fällt samma kommentar inför i stort sett varje svensklektion sedan jag blev hans lärare i sexan och de första gångerna blev jag förstås lite bekymrad. Ojade och skojade. Slog knut på mig själv för att hitta inspirerande uppgifter och minns hur nöjd jag var inför ett tema om fantasylitteratur eftersom jag visste att den här eleven var en hängiven fantasyläsare. Det här skulle han gilla, tänkte jag. Men icke. Hade jag inte valt fel författare, hade jag valt fel bok och hade jag inte valt fel bok hade jag valt fel utdrag ur boken. Såg vi en film var boken bättre och vice versa. Det gick helt enkelt inte att göra rätt.
»Men vad ska vi göra i stället då?« frågade jag ofta. »Ingenting«, fick jag till svar. Men eftersom ingenting sällan är ett gångbart alternativ i skolan fortsatte vi att kämpa på.
Det tog ett tag innan jag förstod att eleven inte var så missnöjd som han kunde uppfattas. Det tog ett tag att förstå att han helt enkelt var en obotlig muttrare.
Sedan dess har jag upptäckt muttrarna lite varstans. Ett kännetecken är att de oftare talar om »dom« än om »vi«. Lägger ansvaret utanför sig själva. De mumlar på möten, knorrar i kön och grymtar hos grannen. Deras tonläge ligger lite lägre än de mer gällna gnällspikarnas, vilket faktiskt kan få dem att framstå som lite myndigare.
Som lärare förleds man att tro att elevinflytande är medicinen mot mutter. Om eleverna bara får välja själva blir de per automatik motiverade. Om eleven så tydligt vet vad som är fel borde den också kunna presentera ett rätt. Dessutom ska vi enligt läroplanen »svara för att alla elever får ett reellt inflytande över arbetssätt, arbetsformer och undervisningens innehåll« och vi ska utgå från att de vill och kan.
»Jag trodde de skulle tycka att det var roligt att välja själva«, beklagar sig kollegan. »Men de tyckte bara att det var jobbigt.«
Förstår vad hon menar. I min iver att gå eleverna till mötes har jag låtit eleverna välja hur de ska redovisa sina kunskaper om satsdelar. I stort sett alla väljer alternativet gruppdiskussion för att »det verkar enklast«.
När muttraren numera frågar vad vi ska göra på svenskan svarar jag bara glatt på frågan och lägger till: »Och det kommer du att gilla.« Sedan stänger jag av. För efter sjuhundraelva kommentarer har jag äntligen begripit. En muttrare vill inte välja, ta ansvar eller bli nöjd. En muttrare vill muttra.
»Tänk om vi skulle anmäla oss som teamledare«, säger kollegan entusiastiskt när vi ombeds komma med synpunkter på ledningens förslag till ny organisation.
»Då kunde vi driva det vi brinner för.«
Jag ger henne en skeptisk blick och muttrar för mig själv: Är hon inte riktigt klok?