Hur ska läraren kunna bedöma lärlingselever likvärdigt när det är handledaren som sköter det mesta av undervisningen? Yrke åkte till Skånes universitetssjukhus i Malmö för att ta reda på det.
Rönnens gymnasium i Malmö. Det är veckan innan påsklovet och vårdläraren Kerstin Frenning sätter sig bakom ratten. En kort bilfärd tar oss till Skånes universitetssjukhus, där lärlingseleven Asana Eskandari gör apu på Onkologen avdelning 1. Det är dags för halvtidssamtal på den nio veckor långa perioden.
Av hänsyn till patienterna får Yrkes fotograf inte följa med längre än till väntrummet. Många är svårt sjuka i cancer. Så fort dörren till personalrummet stängs börjar Asana Eskandari berätta för sin lärare om patienten som dog tidigare i dag.
– Det är en klump som sitter här uppe, säger hon och pekar på halsen.
Hon pratar om hur mannens familj var närvarande. Det kändes till sist nästan som om personalen blev tvungen att köra ut barn, fru, bror och syster. De ville inte gå. Asana Eskandaris handledare Cecilia Brinck Olsson betonar för lärare och elev att verkligheten ser ut så här för vårdpersonal i dag. En annan patient behöver ofta rummet i stort sett omgående. Jag anar hur hon koncentrerar sig för att inte darra för mycket på rösten inför sin lärling.
På Rönnens gymnasium, som huserar i långa korridorer i ett före detta långvårdssjukhus, undervisar vårdlärarna Kerstin Frenning och Karin Sandberg både på skolförlagt yrkesprogram och på lärlingsutbildning. Efter att ha gått en kurs i bedömning på Malmö högskola tog de fram ett arbetsmaterial för att kunna bedöma eleverna mer likvärdigt. Utifrån målen i kurser där apu ingår har de skapat olika bedömningsmatriser och formulär. Med hjälp av matriserna får eleven själv skatta sådant som till exempel sitt förhållningssätt gentemot patienter och sitt bemötande av närstående. Handledaren fyller på med hur han eller hon ser på saken och lägger till sin bedömning av elevens förmåga att vara självständig samt elevens färdighet inom de olika momenten. Det är en rejäl pärm med papper som ligger framför oss på bordet.
– Många handledare säger att det ser väldigt mycket ut. Men det är inte meningen att man ska sitta med eleverna varje dag, utan när man har en stund över. Det är ett stödmaterial att fylla i allt eftersom, säger Karin Sandberg.
Lärlingarna är ute på olika arbetsplatser under hälften av utbildningstiden. Det betyder i praktiken att handledare har dem i merparten av yrkesämnena. Läraren måste alltså kunna lita på handledarens ord vid bedömningen av elevens insatser.
– Vi har gjort de här matriserna för att kunna mäta elevernas utveckling. De ger en tydlig bild av vilka situationer de har varit med om och hur säkra de är i de olika situationerna, säger Kerstin Frenning.
Kollegan Karin Sandberg betonar att det inte räcker med att elev och handledare fyller i matrisen tillsammans.
– Den viktigaste biten är när vi är ute på arbetsplatserna och pratar med varandra. Alla handledare är olika. De är inte lärare och deras definition av till exempel vad som är en självständig elev är inte alltid densamma. I slutändan är det vi lärare som ska se till att bedömningen blir likvärdig, säger Karin Sandberg.
Pratar med varandra, det är just vad Kerstin Frenning, handledaren Cecilia Brinck Olsson och eleven Asana Eskandari gör den här dagen på Skånes universitetssjukhus. Cecilia Brinck Olsson, före detta elev på Rönnens gymnasium, börjar förklara hur duktig Asana Eskandari är. Hon berättar också om hur hektisk dagen har varit. Förutom dödsfallet var det en patient som ramlade och bröt benet. Kerstin Frenning avbryter:
– Ska vi låta Asana berätta i stället?
Asana Eskandari radar upp vad hon har gjort på jobbet den senaste tiden. Dagliga rutiner som dropp, byte av sängkläder samt av- och påklädning av patienter. Hon var inte med på lektionen i skolan när de lärde sig om katetrar, därför var hon osäker när hon skulle byta påse häromdagen och handledaren fick visa hur det ska gå till.
– Meningen är att du ska berätta vad du har sett. Att se andra jobba är också ett sätt att lära sig på. Nästa gång kan man göra det själv, uppmuntrar Kerstin Frenning.
Cecilia Brinck Olsson tar fram en lista med det som Asana Eskandari har varit med på och vad hon har gjort själv. Kerstin Frenning hukar sig över bedömningspärmen och fyller i.
När det kommer till bedömning har yrkeslärare en svårare uppgift än kärnämneslärare, menar Helena Tsagalidis. Hon är lektor vid Stockholms universitet och har forskat på hur hotell- och restauranglärare handskas med bedömning.
– Som yrkeslärare måste du vara där just då och se vad som händer i större utsträckning än en lärare i teoretiska ämnen. Det är en omedelbar bedömning, säger Helena Tsagalidis.
I sin avhandling från 2008 kom hon fram till att hotell- och restauranglärarna krävde mer av eleverna än vad styrdokumenten föreskrev. Helena Tsagalidis beskriver det som att ”yrkeskulturen” bestämmer nivån på det som lärarna bedömer som gott och mindre gott arbete. Eftersom lärarna själva har varit i yrket, vet de vad som krävs för att klara av jobbet självständigt. Men så ska det inte vara, menar hon. Lärarna ska följa styrdokumenten för att bedömningen ska bli likvärdig.
– När lärarna kräver mer än vad som står i styrdokumenten uppstår ett strukturellt problem, till exempel när eleverna ska söka till högskolan. Då har de nämligen fått ett lägre betyg för högre kunskaper. Det blir betygsinflation åt andra hållet, säger Helena Tsagalidis.
Dessutom är bedömningsuppdraget ännu svårare på lärlingsutbildningar, där handledaren oftast är den som ser elevens arbetsprestation.
– Handledarna sätter omdömen, men det är lärarna som till sist sätter betygen. För att lärare ska kunna stå för sitt betyg skulle jag vilja kunna validera elevernas kunskaper, säger Helena Tsagalidis.
Förutom trepartssamtal med handledare och elev vill hon se ett valideringssystem för varje kurs på lärlingsprogrammen.
– I min ideala värld skulle jag skapa en verklighetsanknuten situation som eleven ska lösa, kanske under en hel vecka, säger Helena Tsagalidis.
Även om Helena Tsagalidis inte har forskat på lärlingsutbildningar är hon skeptisk när det gäller antalet lärarbesök på arbetsplatserna. Två eller tre besök per praktikperiod är för lite för att läraren ska kunna stå för betyget. Yrkeskunnandet bedöms i de situationer där arbetet utförs, och de situationerna är det oftast handledaren som ser i lärlingarnas fall, menar hon.
– Man måste också åka ut för att se till att eleverna ägnar sig åt tillräckligt avancerade arbetsuppgifter. I början kan man behöva skala potatis i en vecka men sedan ska man gå vidare och inte bara bli en extrahjälp, säger Helena Tsagalidis.
Särskilda valideringsveckor och fler arbetsplatsbesök. Det låter tidsödande?
– Visst, men yrkeskunnande är oerhört tidsödande att bedöma. Läraren har ett ansvar gentemot eleven. Om det sätts felaktiga betyg kan det förstöra en elevs framtid.
Fler arbetsplatsbesök är dock inget som Kerstin Frenning tycker behövs. Med tanke på patienternas integritet och sekretesslagen kan lärare inte heller delta i det direkta vårdarbetet. Även om det hade varit möjligt att göra ett besök i veckan på en arbetsplats, som till exempel Onkologen i Malmö, hade det inte blivit en bra kvalitet på trepartssamtalen, menar hon.
– Personalen har en tajt organisation. De har fullt upp med sina jobb och även om de är engagerade i våra elever så har de inte mycket tid över till att sitta i fler trepartssamtal, säger Kerstin Frenning.
Alla handledare för eleverna på Rönnens gymnasium har också gått en handledarutbildning för att säkerställa att de klarar sitt uppdrag, påpekar hon.
Med de förutsättningarna är det bättre med färre besök och välplanerade samtal. Hon är noga med att i förväg förklara för handledaren hur lång tid samtalet ska hålla på och vad det ska handla om.
Cecilia Brinck Olsson håller med. För att kunna utföra sin uppgift som handledare och samtidigt sköta sitt jobb tar hon hjälp av kollegor som till exempel tar över någon eller några av hennes patienter.
– Det sätter också onödig press på eleven om de vet att läraren kommer hit hela tiden. Om jag stöter på problem som jag inte kan lösa kan jag alltid ringa skolan. Men det måste också vara individbaserat. Vissa lärlingar kanske behöver fler lärarbesök, säger Cecilia Brinck Olsson.
Asana Eskandari tycker att det fungerar bra med halvtids- och avslutningssamtal:
– Fler hade det nog blivit för mycket. Jag känner att jag får den feedback jag behöver emellan samtalen av Cecilia, säger hon.
Kerstin Frenning bläddrar vidare i pärmen och frågar Asana Eskandari vad hon gör när en patient inte hör vad hon säger. Då går hon kanske närmare, pratar lite lugnare eller använder sig av kortare meningar, får hon till svar. Handledaren Cecilia Brinck Olsson lägger till att Asana Eskandari är duktig på att använda sig av kroppsspråk.
– Nu är vi inne på kommunikativa förmågor och jag ser här att du är väldigt självständig i mycket. Du får väldigt bra omdöme men jag undrar om det är något som du tycker är svårt? säger Kerstin Frenning.
Asana Eskandari pekar på pärmen:
– Det frågas någonstans där ”Har du pratat med patienten om sjukdomen?” Alltså det känns jobbigt att fråga om cancer, säger hon.
Cecilia Brinck Olsson bryter in och påpekar att det tar tid att bygga upp förtroende och viljan att prata hos patienterna.
– Jag låter det alltid ske på patientens premisser. Man får fråga hur de mår till att börja med, säger hon.
De avslutar med att försöka bestämma en tid för det avslutande bedömningssamtalet dem emellan. Det är inte helt lätt. Så långt fram sträcker sig inte schemat på Onkologen avdelning 1.