Klass 9A — vägvisare eller förnedrings-tv?

Det är alla de som predikade det problembaserade lärandet som borde hängas ut i Klass 9A — inte enskilda lärare.

Det tycker Carl, som är SO-lärare på högstadiet i en mellanstor stad i södra Sverige.

Dokusåpan Klass 9A väcker reaktioner i hans lärarrum. Många gillade den till att börja med, eftersom den sätter fokus på skolan och på lärarens betydelse för elevernas framgång.

— Men det känns som att serien mer och mer har handlat om att sätta dit enskilda lärare och göra dem till syndabockar för skolsystemets misslyckande.

Han tänker framför allt på de närgångna frågorna till NO-läraren Malin, som med darr på rösten tvingas svara på hur det är ställt med hennes självförtroende och varför hon egentligen blev lärare.

— Programmet tar all ära och värdighet från henne. Inte bara som lärare, utan som person. Hon är utskämd för tid och evighet. Vilken förälder vill ha henne som lärare för sina barn?

Carl tycker att lärarna i serien hängs ut på ett värre sätt än vad brottslingar gör.

— Ett sådant ifrågasättande bara skadar och gör illa. Det finns noll respekt för lärarna och lärarnas situation.

Själv gick han ut lärarutbildningen i slutet av 90-talet. Då var ledstjärnan det problembaserade lärandet och att eleverna skulle forska själva, berättar Carl.

— Vi fick lära oss att läraren skulle ta fem, sex steg tillbaka i klassrummet, att eleven skulle ges mycket eget ansvar och att läraren bara skulle rycka in om det verkligen be-hövdes.

Det här var en pedagogik han själv inte trodde på.

— Det gick bra för de elever som hade en inre drivkraft. Men de som inte visste varför de egentligen gick i skolan, de som skulle ha behövt fast vägledning — de lärde sig ju ingen-ting. Släpper man eleverna utan tillräcklig guidning blir det de svagaste som får ta smällarna.

Carl berättar att han i smyg hade genomgångar för sina elever.

— Det var så fult att ha katederundervisning att man inte vågade berätta det för rektorn.

Den här typen av bakomliggande för-klaringar borde tv-serien ha lyft fram, i stället för att skapa ett svartvitt drama där läraren pekas ut som ensam ansvarig för skolans alla problem, menar han.

Tv-serien har fått Carl att reflektera mer över sin egen lärarroll.

— Om jag är bestämd och sträng i början kan jag efter ett tag släppa taget.

Han poängterar hur viktigt det är att både kunna inta rollen som klassrummets självklare ledare och att bygga relationer.

— För att eleverna ska lära sig måste jag utmana dem genom att starta en intellektuell process — och det fungerar bara om de har förtroende för mig och jag har förtroende för dem. 

Siv: En hjälp att tala om lärarrollen

På Sivs skola funderar arbetslaget på att använda Klass 9A som utgångspunkt för att diskutera lärarrollen.

— Vi har pratat om att se ett avsnitt tillsammans och sedan ha en pedagogisk diskussion om hur man bör vara som lärare.

Siv är lärare i NO och matte på en 6—9-skola i ett mindre samhälle utanför en av Sveriges större städer. Hon har varit lärare i tolv år. För dagen är Siv väldigt hes, men hon vill gärna vara med i Lärarnas tidning och tala om Klass 9A.

För programmet väcker känslor i per-sonalrummet på hennes skola.

— Det finns mycket man kan ta med sig och diskutera med sina kolleger.

Hon uppskattar att Klass 9A sätter fokus på betydelsen av att läraren ser eleverna.

— Programmet visar verkligen att man måste möta varje elev på dess egen nivå.

Klass 9A handlar mycket om att läraren måste våga ta plats i klassrummet och hela tiden ha lektionen i sin hand. På den punkten är hon mycket kritisk till lärarutbildningen.

— Där fick jag inte lära mig något om hur jag som lärare ska agera i klassrummet. Det har jag fått lära mig själv genom att testa vad som funkar och inte funkar.

Men Siv tycker också att lärare måste bli bättre på att lära av varandra. På hennes skola har lärarna börjat gå in till varandras lektioner och ge respons på undervisningen.

— Visst kan det vara känsligt. Men man måste släppa på prestigen och inse att vi har allt att vinna på att ge varandra tips och idéer.

Själv har Siv mest fått beröm av sina kolleger, särskilt för att hon är duktig på att få alla elever att vara delaktiga i lektionen.

— Det är skönt att också få bekräftat att man gör rätt saker. 

Maria: Tv-serien ger en falsk bild av lärares vardag

Maria, lärare i svenska och SO, irriterar sig på Klass 9A. Hon tycker att tv-seriens upplägg ger en falsk bild av högstadielärarnas arbetssituation.

— De här superpedagogerna i tv ramlar in och får ägna all sin tid och kraft åt att lyfta en enda klass. Det skulle ju vara en dröm — då hade jag också kunnat vara hur stimulerande som helst.

Maria är en pratglad lärare som har åsikter om det mesta. Även om Klass 9A.

Hon har varit lärare i tolv år och jobbar i en 6—9-skola i en större kommun i Västsverige. Där är villkoren helt andra än för de inkallade pedagogerna i den omdiskuterade tv-serien.

— Jag kan ha över hundra elever i flera klasser. Vi är inte bara lärare utan också poliser, psykologer, rastvakter, kuratorer och administratörer. Man ska sitta med vid elevkonferenser, delta i värdegrundsprojekt, skriva omdömen och så vidare.

— Det är så mycket runt omkring att tampas med vareviga dag att undervisningen periodvis blir en bisyssla.

Men hon gillar ändå programmet. Det har fått henne att fundera över hur en bra lärare är. Eller ska vara.

— Man ska vara lite av en upplyst despot. Med humor.

Hon förklarar hur hon menar:

— Med ena handen ska man hålla klassen i ett hårt grepp, med den andra ska man kunna ge efter lite. Man ska vara rättvis och lagom sträng.

Lika viktigt som att hålla ett fast grepp om klassen är relationen till eleverna.

— Det är avgörande att eleverna känner att man tycker om dem. Får man deras förtroende är de ofta väldigt samarbetsvilliga. 

Fotnot: De intervjuade lärarna heter i verkligheten något annat.