Att få hålla ett av världens största ögon i händerna tyckte han var häftigt. Men Eric Warrant sitter lika gärna vid mikroskopet och studerar fasettögonen hos dyngbaggar och andra insekter. – Evolutionen är så himla fantastisk, som lyckats lösa komplicerade problem även hos väldigt små djur.
– Jag älskar skalbaggar, de är helt underbara, säger han med ett stort utropstecken i rösten.
Han stoppar ömt tillbaka krypet i sin låda och stänger locket innan vi lämnar källarrummet på biologiska institutionen i Lund och går två trappor upp, till hans lilla rum. Här skvallrar en liten skulptur om hans kärlek; en dyngbagge av ståltråd, i färd med att rulla en gödselboll (mer om det senare). I bokhyllan finns ett porträtt av Linné och rader av biologilitteratur samsas med VHS-kopior av naturfilmer från BBC. Man behöver alltså inte vara någon Sherlock för att förstå att detta rum tillhör en biolog, närmare bestämt zoolog.
Det var i den tempererade regnskogen hemma i Gosford, tio mil norr om Sydney, som pojken Eric Warrant fick sitt intresse för vilda djur i allmänhet och insekter i synnerhet. Men han var också mycket konstintresserad och på gymnasiet valde han bort fysik, som han tyckte verkade ointressant, till förmån för konst. Detta visade sig innebära att han inte var behörig till universitetets naturvetarlinje.
– Som tur var fanns det sommarkurser för idioter som jag, som inte hade fattat det, säger han med ett stort leende och berättar att han läste in hela gymnasiekursen i fysik på tre månader.
– Då upptäckte jag att fysik är enormt spännande!
Detta utmynnade i att Eric Warrant tog examen med dubbla huvudämnen, med kombinationen fysik och entomologi (läran om insekter).
– Jag är säkert den första och sista som gjort det.
Några år senare doktorerade han på optiken hos en särskild sorts fasettögon (superpositionsögon) som finns hos nattseende fjärilar och skalbaggar. Avhandlingen väckte uppmärksamhet eftersom det vid den tiden fanns rätt lite forskning på detta område.
Medan han höll på med avhandlingsarbetet sökte han sig ut i världen, i hopp om att någonstans få ett erbjudande om en postdoc-tjänst. Europaturnén blev kort. Vid första anhalten, Lunds universitet, blev han genast erbjuden att stanna och på den vägen är det. Nu har han bott i Sverige i 22 år och hunnit grotta ner sig ännu mer i detta med djurs syn, som han anser är ett otroligt fascinerande forskningsområde.
Han påpekar att insekterna är jordens största djurgrupp (60 procent av alla djur) och att nästan hälften av insekterna är skalbaggar.
– Insekter kan gå och flyga, de har utvecklade sinnesorgan och deras hjärnor är kapabla att utföra i stort sett samma uppgifter som vi människor. Och, konstaterar Eric Warrant, de nattseende insekterna är helt överlägsna de flesta däggdjur.
– Tänk att de kan flyga genom en kolsvart skog utan att krocka med träden.
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Han och hans kollegor har ägnat många timmar att fundera över hur insekterna bär sig åt och nu är de svaret på spåren, utifrån dyngbaggarnas förmåga att navigera. Dyngbaggehannarna lockar till sig honor genom att rulla stora bollar av gödsel som hon kan lägga sina ägg i. För att ingen annan hanne ska stjäla bollen behöver den rullas iväg långt bort, och det görs lättast genom att bollen rullas rakt.
– Vi har kommit fram till att de använder solens polarisationsmönster som en optisk kompass.
Eric Warrant och hans team har samarbetat med matematiker för att få fram en modell för denna mekanik. De fick ekonomiskt stöd från en biltillverkare och forskningen kommer troligtvis att användas för att utveckla en bil som ”ser” hinder i mörker bättre än sådana som är utrustade med infrarött ljus.
– De har övertagit våra resultat, så nu vet vi inte exakt vad de gör med dem. Det finns faktiskt nattaktiva insekter som använder månens polarisationsmönster för att navigera också, trots att det är mycket svagare.
– Och nu har vi gjort en alldeles ny upptäckt: att det finns arter som kan göra det också när månen är i nedan!
Eric Warrant intresserar sig för många andra djur också. Som blåmesar. De, precis som de flesta andra fåglar, har ett betydligt mer avancerat färgseende än både människor och andra däggdjur. Bland annat kan de urskilja ultravioletta nyanser.
– När vi ser en svart korp ser de en sprakande färgfest!
Denna förmåga att urskilja färger använder fåglarna på olika sätt, till exempel till att hitta en partner. Han berättar om ett experiment som visar på detta.
– En könsmogen blåmeshanne har en mycket starkare ultraviolett färg på huvudet än en ung hanne. Om man sätter en kåt blåmeshona framför en könsmogen blåmeshanne hoppar hon mot honom hela tiden. Men om man sedan sätter solkräm på hannens huvud tappar hon intresset, eftersom solkrämen absorberar det ultravioletta ljuset.
Eric Warrant var också en av de forskare som fick möjlighet att studera världens största ögon, när en jättebläckfisk hittades i Nya Zeeland häromåret. De djuren lever på cirka 1 000 meters djup, där dagsljuset är nästan obefintligt, men deras enorma ögon – av fotbollsstorlek – gör att de ändå kan se.
– Det var häftigt! Pupillen var stor som en apelsin.
Att Eric Warrant brinner för sitt ämne råder ingen tvekan om, och det finns förstås frågor som fortfarande väntar på svar. Som varför nattseende insekter, som nattfjärilar, dras till ljus.
– Det är en sixtyfour million dollar-fråga, säger han och konstaterar att det finns olika teorier, men ingen riktigt trovärdig. Än så länge.