Tydliga mål, mycket feedback och noggrant formulerade uppgifter. Det är tre råd för att lyckas med bedömning av laborationer, enligt experten Anders Jönsson.
– Det är lättare att bedöma vad eleverna kommer ihåg, för det kan man testa med ett skriftligt prov.
Men det går att öva upp förmågan att analysera elevsvar, att titta på svaren med didaktiska ögon, anser han. Ett första steg är att sätta ord på det. Vägen till målet heter formativ bedömning, eller lärande bedömning.
Med lärande bedömning stöttar man elevernas lärande. Då måste för det första förmågor och kunskapskrav bli tydliga, till exempel genom att läraren presenterar en bedömningsmatris och låter eleverna arbeta med den. Dessutom behöver man veta var eleven befinner sig i förhållande till målen. Informationen får man som lärare genom att man observerar och dokumenterar när eleverna labbar. Man kan också låta eleverna själva dokumentera sin undersökning, till exempel genom att fotografera det de gör. Läraren tolkar sedan informationen, för att antingen kunna ge återkoppling till eleven eller förändra sin egen undervisning.
Det är naturligtvis omöjligt att observera och bedöma 30 elever som labbar samtidigt. Därför rekommenderar Anders Jönsson att man koncentrerar sig på en eller två grupper i taget. Fördelen med kursplanemålen är att de bygger på förmågor. Dessa förmågor återkommer hela tiden, så eleverna får flera chanser att förbättra sig. Om en elev till exempel har fått feedback på en laboration i organisk kemi om brännbarhet så kan hon använda feedbacken vid nästa labb som handlar om löslighet i vatten.
– Det är kraften i den formativa bedömningen. Bedömer du bara ämneskunskaperna så gör du det bara en gång och sedan kommer det kanske aldrig igen, säger Anders Jönsson.
Ämnesinnehållet får man på köpet. Det bedöms integrerat med förmågorna. Om eleverna ska resonera om varför kolväten löser sig eller inte, så måste de förstå principerna bakom. Det syns tydligt i resonemanget om de har förstått. För att kunna tillämpa förmågorna måste man ha goda ämneskunskaper.
För läraren är en knäckfråga att formulera uppgifter som fungerar. Det gäller att relatera kunskapskraven till ämnesinnehållet och fundera ut hur man lämpligast lockar fram de förmågor man vill testa. Uppgifterna kan se olika ut beroende på om man sysslar med grodyngel eller optiska bänkar, säger Anders Jönsson. Instruktionerna ska fokusera på det man vill titta på, och inte bara ställa kunskapsfrågor.
– Vill jag att de ska formulera hypoteser så måste de få göra det. Ska de planera systematiska undersökningar så ska jag be dem göra just det.
Man kan med fördel lyfta ut en delförmåga eller delaspekt för att titta specifikt på den, till exempel om de kan formulera hypoteser, göra en planering eller tolka resultat.
– Det finns annars en risk för en dominoeffekt om man bedömer helheten – om de missar något moment i början av labben så faller allt. Då ser man inte det de faktiskt kan.
Ett bra redskap för att bedöma lärande är bedömningsmatrisen. Den visar kriterier och progression och kan vara till hjälp att tolka resultaten. Men om undervisningen ska bli effektiv är det viktigt att eleverna blir delaktiga i bedömningen. De behöver hjälp att få syn på sitt lärande och bedöma det de själva gör. Därför går det inte bara att dela ut en matris och tro att eleverna själva ska förstå den, betonar Anders Jönsson.
Man måste använda matrisen aktivt i undervisningen. Eleverna behöver se konkreta exempel och få feedback från läraren och från kamrater. Därför är det bra att kombinera matriser med själv- och kamratbedömning. När eleverna blir tvungna att jämföra sitt svar med ett annat svar, så blir kvaliteterna i svaren tydligare.
– De har oftast ingen aning om vad som är en bra labb. De behöver hjälp att få syn på det.
Det måste också finnas tid för undervisning innan eleverna blir bedömda. De ska få chans att genomföra ett antal laborationer och prova sig fram i ett öppet klimat, där de kan ställa frågor och vågar göra misstag. Om eleverna får träna innan de bedöms, så blir det kanske inte så dramatiskt, menar Anders Jönsson. Han jämför med när man ska lära sig simma 150 meter. Alla lär sig inte på samma gång och de övar olika mycket. Du vet vad som ska testas och då har du möjlighet att öva.
Men man bör heller inte vänta för länge med att bedöma – då har man ingen chans att hjälpa eleven framåt. Det viktiga är att gå in med jämna mellanrum och bedöma vid vissa tillfällen – som eleverna vet om i förväg. Det är viktigt att de är förberedda. En del lärare säger att de bedömer allt eleverna gör. Det är en farlig väg, anser Anders Jönsson, eftersom eleverna då kan känna sig övervakade.
– Om man ska hjälpa eleverna måste man veta var deras svagheter finns. Men om man bedömer allt summativt så finns det en risk att elever kniper igen om svagheterna.