Lärare på två hjul

Den här torsdagseftermiddagen står två lektioner i idrott och hälsa, båda med femteklassare, på hans schema. Första lektionen börjar med att klassen får veta att det ska vara vinter-OS. De aktuella grenarna är backhoppning, skidskytte och skridskor. Men först berättar Anders Forslund om de olympiska spelen, historien bakom dem och om att kvinnor inte fick delta i början.

Sedan är det dags att sätta igång med tävlingen. Anders Forslund frågar om några elever kan hjälpa till att hämta redskap och flera frivilliga viftar med händerna. Tillsammans med dem rullar han i väg till redskapsrummet, och hämtar plastbackar, koner, plintar och ”skidor” i form av mattbitar i passande storlek. Några elever sätter i gång med att göra de olika banorna under överinseende av Anders Forslund. Han placerar banan för straffrundan till skidskyttet i ena hörnet av hallen och kollar att resten ser bra ut.

Klassen är fulltalig med 26 elever så ljudnivån är därefter. Men det är inte fel på energin bland eleverna. De verkar gilla gympan, även om de har lite svårt att få ihop de olika momenten efter att Anders Forslund har instruerat dem i hur de olika grenarna fungerar med respektive redskap.

När alla ska komma i gång blir det lite rörigt. Anders Forslund åker runt i hallen och verkar nästan ha ögon i nacken, ser och hör det mesta. Talar med olika elever, försöker få dem att starta och använda banorna. Det gör de också, men samordningen är inte den bästa. Efter en kort stund avbryter han och frågar eleverna varför de inte kan tävla utan att fuska.

Sedan ska två elever tävla mot varandra i backhoppning. De ska hoppa med hjälp av var sin back och det fungerar riktigt bra. Nästa gren är att lagen ska springa ett varv tillsammans och hålla varandra i handen. Ett par lag lyckas hålla ihop två och två, resten springer för sig själva.

Anders Forslund skakar lite på huvudet och är inte nöjd. Det är inte lätt med valfrihet och särskilt inte när det är en ny uppgift, kommenterar han när vi pratar efter lektionen.

Nästa lektion och en ny femteklass med färre elever. Något lugnare stämning. Alla är engagerade och intresserade, och sätter i gång tävlandet så gott de kan. Några elever kommer fram till Anders Forslund och ställer frågor. En elev undrar vad som händer nästa vecka. Anders Forslund svarar att han tänkt sig en ”önskevecka”. Det innebär att eleverna skriver ned tre saker som de gärna vill göra och tre saker som de inte vill göra på en lapp. Anders Forslund samlar elevernas lappar och går igenom dem, och använder dem som utgångspunkt för undervisningen, och tar upp de önskemål som de flesta har som favoriter. Hinner han inte med alla sparar han dem till ett senare tillfälle.

Vad vill du förmedla som lärare i idrott och hälsa?

– Att det ska vara roligt att röra på sig. Det är viktigt för hälsan och något som man ska fortsätta med hela livet, svarar han.

Att Anders Forslund valde att bli lärare i idrott och hälsa beror på att han gillar att röra på sig och har idrottat sedan han gick i skolan. Han är en inbiten pingisspelare, spelar i landslaget för rullstolsinnebandy och har arbetat som gyminstruktör.

Anders Forslund utbildade sig inte till lärare på direkten, utan arbetade först inom data, började hålla kurser och upptäckte att han gillade undervisning. Han pluggade på Komvux och sökte sedan till Lärarhögskolan. I dag är han utbildad lärare i idrott och hälsa, och NO för högstadiet och gymnasiet och undervisar just nu två klasser i NO och fyra i idrott och hälsa.

– Jag trivs väldigt bra som lärare. Det är kul med ungdomar. De ger mycket glädje, menar han.

Under tiden på Lärarhögskolan mötte Anders Forslund äldre lärare som ställde sig frågande till hur det skulle fungera för honom att vara lärare i idrott och hälsa.

– Då fick jag förklara för dem hur jag ser på undervisningen. Nuförtiden innebär det så mycket mer att vara idrottslärare än att bara läraren ska vara bäst. Det finns många duktiga elever som i stället får möjlighet att glänsa. Fast jag spöar dem i pingis, säger han och skrattar.

Anders Forslund har en skada sedan barndomen som gör att han är rullstolsburen. Han vill spela med öppna kort. Den första lektionen med nya elever blir ett samtal om hur det är att vara rullstolsburen.

– Det största fokuset brukar vara rullstolen. Beroende på ålder ställer eleverna olika frågor, från ”varför kan inte du gå” till mer försiktiga ”hur fungerar din rullstol”. De känner ju ingen som sitter i rullstol, säger han.

Några större praktiska hinder i skolmiljön finns inte menar Anders Forslund utan han tar sig fram överallt. Presseskolan har inte några höga trösklar eller andra påtagliga hinder. När han började arbeta här för tre år sedan frågade rektorn om de behövde göra någon förbättring men det var inte nödvändigt. Skolan hade redan handikapparkering och dörröppnare. Vintertid skottar vaktmästaren så att Anders Forslund kan ta sig till matbespisningen, eller ”bamba” som det heter på göteborgska.

– Jag har en liten rullstol som gör att jag rör mig utan större besvär. Det är ju ingen stor el-rullstol, förklarar han.

Fast rullstolen ställde ändå till det när Anders Fors­lund skulle göra praktik under utbildningen. Det finns många gamla skolor med höga trappor. När han kom till praktikplatsen fick han ringa och säga: ”jag kommer inte in”. De undrade förstås: ”ja, jag sitter i rullstol” fick han förklara. Lösningen blev en annan praktikplats som han ordnade genom egna kontakter.

Anders Forslund menar att idrott och hälsa ger stort utrymme för kreativitet, trots de obligatoriska delarna inom ämnet. När han planerar lektionerna och de olika delarna – som allsidig rörelse och kroppskontroll – är det leken och att eleverna har roligt som är viktigast för honom. Han är medveten om att idrott och hälsa är ett ämne som inte alla gillar.

– Jag försöker variera undervisningen och vill ge eleverna möjlighet att prova på olika idrotter och förhoppningsvis hitta något som de tycker är roligt. Jag anser att det är viktigt med ett varierat innehåll, att man inte gör samma saker under fyra veckor. Under hösten är vi mycket ute och leker i skogen, säger han.

Hur fungerar det med friluftsdagarna om man är rullstolsburen lärare i idrott och hälsa?

– Alla skolor har ju inte friluftsdagar, men det har den här skolan. Vi har en friluftsdag per termin. När vi har orientering sitter jag i skogen och delar ut uppgifterna. En kollega sätter upp kontrollerna längs banan, säger Anders Forslund.

Hans inställning är att det mesta löser sig. Det innebär att han väljer de sammanhang som han ger sig in i, och väljer bort sådant som han vet kan bli svårt.

– Man måste inse sina begränsningar, men inte ge upp för det. Många rullstolsburna tror inte att de klarar av nya saker. Jag ser det som Pippi Långstrump – att man kan det mesta men bara inte hunnit prova. Fast man får inte vara dumdristig för det, menar Anders Forslund.