Adhd är en symtomdiagnos på beteenden som omgivningen iakttar. Denna diagnos är inte kronisk. Tyvärr är det alltför många som vinner på en diagnos: föräldrar som fritas från ansvar för barnets beteende och får medicin som gör barnet lugnare, förskola och skola som satsar resurser som annars inte skulle satsats på dessa barn samt läkemedelsbolag som får sälja dyra mediciner. Men framför allt flyttar man fokus från bristfälliga förskole-, fritids- och skolmiljöer med överfulla grupper och orimliga krav på personalen, föräldrars omsorgssvikt eller oförmåga att sätta bra gränser. I stället läggs skulden på barnet.
Det mest tragiska är att barnet kanske istället för att arbeta med sina svårigheter accepterar omgivningens förväntningar och skapar sig en självbild i sjuk-/offerrollen utan personligt ansvar.
Naturligtvis har jag sett barn som genom medicinering kan få ett fungerande samspel med andra och hjälp att kunna koncentrera sig på sin inlärning. Tyvärr också motsatsen där barnen upplevs drogade och familjens vardag har samma brister och kaos som tidigare.
Förskola och skola skall bemöta barnet utifrån dess förutsättningar.
Om pedagogiken anpassas efter detta så försvinner plötsligt flera diagnoskriterier (förmågan att slutföra en uppgift, impulskontroll, med mera) för adhd och då kanske fler barn kan få känna att de lyckas och kan utnyttja sin energi och rastlöshet till att bli framgångsrika företagare.
Låt oss ge våra barn mindre förskolegrupper och skolklasser. Skall vi acceptera bristfälliga strukturer som skapar ”problembarn”? Ge även personal metodiska verktyg och handledning. Låt oss slippa att offra fler barn till adhd-stämpeln.
Av hänsyn och omtanke av de jag mött undertecknar jag med signatur.