Under mina tjugo år som idrottslärare har jag mött en hel del individer. Individer med olika tankar, erfarenheter, känslor och fokus. Utmaningar har det varit gott om, så väl organisatoriska som ekonomiska, men min stora utmaning har varit hur jag ska få alla elever att känna att det är härligt att idrotta, att det är kul och viktigt? En av målsättningarna med ämnet är ju att skapa ett livslångt intresse – en fantastisk utmaning! Kan jag få någon att vilja?
Under nästan tio år jobbade jag på en högstadieskola i Östersunds ytterkant. Ett år hade jag en spretig sjua. Nästan 30 elever, många killar med mycket energi. Utmaningen för mig var att lektionen låg vid klockan tolv och jag inte alltid hann äta lunch innan. Jag hade talat om för dem hur läget var – ibland hinner jag inte äta innan och då blir jag lätt rätt sur och grinig, bara så ni vet. Det är inte ert fel.
En lektion – när jag inte hunnit äta – hade jag börjat bli irriterad och sur. Plötsligt är en elev borta. I huvudet surrar fula ord och inte blir jag gladare. Var ÄR han? Fler fula ord men efter tio minuter kommer killen in. Han går fram till mig och räcker mig en dubbeldaim med orden ”Här fröken”. (På högstadiet i Östersund i mitten av 1990-talet sa man fröken.) Han hade alltså kutat över till Konsum och köpt den. Till mig. En 13-årig kille. Kära nån.
Under åren efter daimhändelsen har jag jobbat, tänkt, läst, studerat och diskuterat lite mer. Jag har kommit fram till att jag tror att vi alla kan skapa motivation genom att verkligen mötas. Jag tror också att jag skapar ett bättre motivationsklimat om jag tycker om mina elever – pedagogisk kärlek.
Moder Teresa skulle en gång tala på en stor ledarskapskonferens i FN och hela världens ledare var samlade. Hon gick upp i talarstolen för att hålla sitt anförande och sa två meningar: ”Känner ni era medarbetare?” Och efter en stunds tystnad: ”Tycker ni om era medarbetare?” Sedan gick hon och satte sig. För henne var det essensen av ledarskap.
Som idrottslärare blev mitt jobb både roligare och tydligare när jag började fokusera på det som jag upplevde gjorde skillnad: att möta varje individ och att skapa ett motivationsklimat där den egna utvecklingen i förhållande till jaget är intressant.
Känslan när min elev gav mig daimen – när jag blev sedd som individ utifrån mina behov – bär jag alltid med mig.
PS. Killen med daimen blev en rallystjärna som nu syns på TV-sporten.