Det tog uppskattningsvis tre sekunder innan den första eleven frågade varför jag hade en vit handduk instucken i byxlinningen. Skulle det varit en färgglad scarf i stället hade jag kunnat framstå som en trött relik från 80-talets glamrock. Nu såg jag bara ut som en sunkig bartender. Det tog närmare tre timmar innan en av mina högutbildade kolleger försynt frågade samma sak.
Orsaken till att jag just denna dag gick omkring med en handduk var enkel. Det var Towel Day*, en dag som fans till författaren Douglas Adams (och hans böcker med »Liftarens guide till galaxen« i spetsen) årligen uppmärksammar genom att gå runt med en fullt synbar handduk.
En handduk är nämligen det mest användbara en interstellär liftare kan ha med sig på sin resa i universum. Man kan bland annat svepa den om sig när man reser över Jaglan Betas kalla månar.
Eleverna lyssnade intresserat på min förklaring angående handduken och jag berättade kort vad Douglas Adams böcker handlade om. Jag läste även upp ett stycke ur inledningen till »Liftarens guide till galaxen«, avsnittet då Arthur Dent får reda på att jorden kommer att förstöras inom två minuter. Min absoluta favoritpassage.
Jag informerade också eleverna om att 42 är svaret på »den yttersta frågan om Livet, Universum och Allting«. Det kan alltid vara bra att veta och den informationen finns ju inte i någon lärobok.
Förutom att inspirera mina elever att läsa Douglas Adams böcker hade jag tänkt att min handduk skulle bli ett naturligt diskussionsunderlag på lunchrasten med mina kolleger.
Tyvärr resulterade det i något som närmast kan kallas »en litterär antidiskussion«. Det visade sig nämligen att ingen hade läst sciencefictionklassikern »Liftarens guide till galaxen«, en del kände inte ens till boken eller Douglas Adams.
När jag i stället förde in samtalet på favoritböcker nämnde någon till slut Kerstin Ekman, men kunde inte komma ihåg titeln; en annan förklarade att hon inte hade tid att läsa så mycket som hon skulle vilja och en tredje sa helt seriöst: Harry Potter.
Till min glädje så visade tre elever dagen efter upp olika upplagor av »Liftarens guide till galaxen« och berättade livfullt att de hade börjat läsa den. En av eleverna hade till och med letat upp boken på engelska.
Det kändes som om jag hade gjort en kulturgärning och jag var faktiskt lite stolt. Jag lyckades tyvärr inte inspirera någon av mina kolleger, den enda feedback jag fick var konstaterandet: »Ingen handduk i dag.«