Vad karaktäriserar det textila språket och hur hävdar det sig i mötet med den akademiska, verbala världen? Det har Mariana Eriksson och Marie Fagerlind, textilvetare och textillärare, undersökt. De har deltagit i forskningsprojektet Vad gör språk?, om språkbruk i lärarutbildningar med praktisk-metodiska traditioner.
I bibliotekets café träffar jag Mariana Eriksson och Marie Fagerlind. Universitetet i Uppsala är hemmaplan för dem, eftersom båda har lång erfarenhet dels av den textillärarutbildning som tidigare fanns här, dels av dagens textilvetenskap.
De ligger bakom textillärarutbildningens del i boken Språk och normativitet i lärares utbildning, som utkom i höstas. Den är en rapport från forskningsprojektet Vad gör språk?, där olika forskare har studerat språkanvändningen inom tre lärarutbildningar. Även utbildningen till vårdlärare och den till lärare för yngre barn har undersökts. Gemensamt för dem är att de har praktiska och muntliga traditioner och relativt sent, 1977, införlivades i högskolan och där mötte den akademiska kulturen med dess fokus på verbal kommunikation. Rapporten har försökt belysa den skärningspunkt där kulturerna möts – och nöts.
Mariana Eriksson är själv utbildad inom den tidigare seminarietraditionen och har som lärarutbildare varit med om hela resan till högskola.
– När vi gick över från seminarieform till universitetsnivå, så var det inte universitetet som krävde regler, att vi skulle göra på det ena eller andra sättet, utan de bedömde att det var vi som var experter i ämnet. Vi fick förtroendet att utveckla ämnet på bästa möjliga sätt. Dekanus anmodade oss dock att se till att det blev ett forskarutbildningsämne – ska det vara ett universitetsämne, då ska det finnas forskning. Och det tyckte jag var väldigt bra, säger hon.
När högskoleförordningen gjordes om var Mariana Eriksson den första som ansökte om – och blev! – lektor i textil på andra meriter än genom doktorsavhandling. Och hon har fortsatt att hävda sitt ämne, vävningens, rätt att beskrivas och bedömas på de sätt som passar bäst, det vill säga långt ifrån alltid verbalt.
Vilka de sätten kan vara har Marie Fagerlind undersökt i sin studie, baserad på tre examensarbeten från textillärarprogrammets kurs Textilt hantverk.
– En problemställning var om och hur det skulle bli tillåtet i den akademiska världen att examineras genom att till exempel ”bara visa” ett föremål. Det är någonting som vi har kämpat för, säger hon.
Mariana Eriksson inflikar att det finns ett påtagligt akademikerkomplex bland många företrädare för ämnen med praktisk bakgrund.
– Det tycker jag är sorgligt, att man inte står fast vid att ”det här är vårt ämne, det här är våra kunskaper och de berikar andra ämnen väldigt mycket”, i stället för att anamma det akademiska, teoretiska, menar hon.
– Men inom textil har vi inte gjort så – vi har inte anpassat oss!
Akademisering eller inte, det viktiga är hur man uttrycker det textila språket, hävdar Marie Fagerlind.
– Vilka egenskaper har det, vad består det av, vad är det man använder för uttryck? Det textila språket, försöker jag visa, är så brett! Det är så mycket mer än bara ord; det är att känna på, att ta i, att visa, att göra – och att göra om.
De begreppen hör till de kärnord, som hon har undersökt i sin studie. Men ibland räcker inte orden:
”Vad är det som inte går att beskriva med ord? Ofta kommer frågan: Hur gör man? Och svaret blir lika ofta: Kom ska jag visa. Kunskapen sitter i händerna. Språket är att visa, se och härma.” (ur Marie Fagerlinds studie)
– Något som har varit en filosofi när det gäller att lära sig ett hantverk, det är att iaktta, och att härma. Att se hur man gör. Man kan inte lära sig sticka bara genom att läsa. Man måste se hur man gör, lägger Mariana Eriksson till.
– Visst finns det behov av verbalt förmedlad kunskap, men den tar ibland för mycket tid och är ofta enkelspårig. Jag tror att mycket kunskap går förlorad när man lär sig per bok. Jag brukar uppmana studenter att titta och lära av de äldre kvinnor som ännu kan de gamla hantverken – de som fortfarande gör!