Den lokala kulturen och slöjden på norra Gotland har formats av tallsavanner, lamm och människorna som levt och verkat här. Men mönsterskatten har sitt ursprung någon helt annanstans, skriver Hasse Hedström i det första av två reportage om regional slöjd.
Nog har naturen, människors näringar och omgivningen format dem som lever och verkar här. Den lokala kulturen och slöjden har formats av platsens förutsättningar. För hundra år sedan saknade knappast någon gård på ön får. De stod för den viktiga råvaran till stickning, som utfördes både för husbehov och för avsalu.
Hemslöjdskonsulent Birgitta Nygren och jag vänder blicken från havet och beger oss till skolan i Fårösund. Vi ska träffa en klass 8 som är med i det Skapande skola-projekt som Birgitta dragit i gång. Hon har med sig härvor av äkta gotländsk ull. Både en garnvinda och nystmaskinen står framme, och eleverna vevar de vackra grå garnhärvorna till nystan. Medan Birgitta berättar om fördelarna med den gotländska ullen börjar eleverna sticka. Hon blir förvånad över deras engagemang och kunskap och har fullt upp med att handleda och svara på frågor.
– Jag vill berätta om slöjdens och stickningens historiska roll på Gotland, men också visa att ullen från Gotlandsfåren, de lokala sticktraditionerna och mönstren är viktiga för många småföretagare i dag, och möjliga att använda för att skapa något nytt, förklarar hon.
Klassens textillärare Kate Viberg berättar att hon gick med i projektet eftersom hon tycker att det är viktigt att föra det lokala kulturarvet och öns sticktraditioner vidare.
– Dessutom tycker jag om att arbeta i projekt med flera ämnen iblandade. Det här tangerar områden som ekologi, bild och kulturhistoria, framhåller hon.
– Eleverna har tillverkat loggböcker, där de har samlat skisser, provlappar, inspirationsbilder och mönster. Loggböckerna är i många olika utföranden, alla vackra och snillrikt konstruerade. Under bildlektionerna har de konstruerat egna mönster med gamla gotländska mönster som förlaga.
Kate Viberg startade projektet med att arrangera en liten stickkurs. Nu har många elever upptäckt stickningens möjligheter, och hon tror att de kommer att bära dem med sig. För att tålamodet inte ska tryta under lektionerna – eleverna vill ofta se snabba resultat – används ofta grovt garn och rejäla stickor.
– Vissa nöjer sig med att sticka små provlappar med sina mönster, andra har bestämt att de ska sticka strumpor eller koftor, säger Kate Viberg.
Träslöjden har också varit med på ett hörn. Eleverna har varit med på de historiska genomgångarna, bundit loggböcker och konstruerat egna mönster. Ett moment i projektet handlade om historiska redskap, och några elever täljer påtdockor.
Några kommer att bränna eller måla de mönster som de tagit fram under bildlektionerna på sina svarvade skålar.
Trä- och metallslöjdslärare Andreas Söderberg är ganska nyinflyttad, men vill gärna arbeta mer med lokala slöjdtraditioner.
– Gärna i kalksten, som är en stor industri på Gotland. Kanske göra ett studiebesök på fabriken och sedan jobba med kaltsten i någon form, funderar han.
När flera ämnen samarbetar får eleverna en större förståelse för varför de ska syssla med enskildheterna, anser han.
– Projektet har gett eleverna förståelse för var materialen kommer ifrån, vikten av formgivning och design, och att exempelvis ullen är en viktig produkt för många småföretagare på ön.
Det här med hembygd och tillhörighet är inte alltid så självklart. Många av oss har flyttat omkring i Sverige eller har våra rötter i andra länder. Birgitta Nygren är själv ursprungligen östgöte, men har arbetat för Hemslöjden på Gotland i nästan 30 år och har bättre kännedom om de lokala slöjdtraditionerna än de flesta infödda gutar.
Gotländsk hemslöjd handlar till stor del om skinn och ull. Råvaran kommer från öns omkring 60 000 får – de allra flesta av rasen Gotlandsfår, eller pälsfår som de även kallas. Den vackra silkiga locken och den grå, ibland nästan blå, färgtonen är alldeles unik och gör att de bästa avelsbaggarna kon kosta upp mot 50 000 kronor vid den årliga auktionen.
Många småföretagare på Gotland lever helt eller delvis fortfarande av fårnäring, eller av att vidareförädla skinn och ull, berättar Birgitta Nygren. Några försörjer sig till och med genom stickning eller det som på Gotland kallas ”sticksömmen”.
Redan vikingarna krängde gotländska tröjor när de seglade uppför floden Neva. Under 1700-talet började tröjorna köpas upp av så kallade tröjkärringar, som sedan sålde dem i bland annat Stockholm. De genomgående mönstren på de stickade plaggen, som till exempel soluret i många varianter, vittnar om en lång, obruten tradition.
Tack vare småskollärarinnan Hermanna Stengård finns många av de gamla stickmönstren bevarade. Hon åkte runt bland gårdarna och samlade de mönster som fortfarande fanns kvar i början av förra seklet. 1925 gav hon ut boken Gotländsk sticksöm, som kom att bli något av en mönsterbibel för hemslöjdsvännerna.
Med boken Gotländska stickmönster, 1981, upplevde de gotländska mönstren en renässans och fick ett nytt uttryck. Författarna Inger och Ingrid Gottfridsson stickade dels med entrådigt garn av Gotlandsull, dels använde de strumpstickor i storlek 1,5. En rapport innebar många fler maskor, vilket gav plats för fler motiv i mindre storlek än vad man sett tidigare. Det var naturligtvis mer tidskrävande men ansågs mycket modernt under en tid.
– Det är stickmönster som senare anpassats till vår tid och som använts i nyproduktion i mer industriell skala och för konfektion, berättar Birgitta Nygren.
Mönster som i dag marknadsförs som genuint gotländska har sitt ursprung i andra länder. Som ö hade Gotland tidigt många kontakter, speciellt österut, berättar hon. Det vi anser vara gotländska motiv och mönster återfinns också i länder som Estland och Lettand, liksom i andra landskap, som Halland. Skillnaden framträder främst i färgsättning och i plaggens utformning.
Är det så att något återfinns isolerat till en viss region, har det ofta praktiska förklaringar. Ta till exempel en gotländsk vaift, eller viftare. Den har ansets vara en typisk gotländsk produkt för att skingra rök, och för att få liv i glöden i falnande eldar. Den har sålts till besökare som velat få med sig något äkta och genuint gotländskt.
– Samma redskap finns på målningar från 1400-talets Europa. Men den levde kvar längre på Gotland eftersom man här behöll de öppna härdarna längre, förklarar Birgitta. Lokala mönster, traditioner, föremål eller slöjd kan därför inte användas för att visa att en grupp är exklusiv. Går man tillräckligt långt tillbaka finns i själva verken varken något genuint gotländskt formspråk, eller några ursprungligt samiska eller svenska mönster.
Människor har i hög grad ett gemensamt symbolspråk. Influenser går i båda riktningarna via handelsvägar, folkvandringsleder och erövringar, och omvandlas för att passa in i lokala och regionala sammanhang. Vi har i alla tider påverkats av vår omgivning och inkorporerat nyheter, både vad gäller funktion och form. Finns det sedan på en plats tillräckligt länge, anses det vara en del av den lokala traditionen och kulturen.
Vid Romakloster i Norrlanda ligger Barbro Sandells vackra, vita Gotlandsgård från 1840. Det gamla svinstallet har gjorts om till affär, lager och visningsrum för hennes textilier. Barbro Sandell är en av de som hittat sin utkomst i att vidareutveckla gamla textilmönster. Men de 1700-talsmönster som hon ägnat en stor del av sitt liv åt att återuppväcka och vidareutveckla, och som i dag anses typiskt gotländska, har en historia långt bortom ön.
Egentligen är det tillfälligheternas spel att hon fick tillgång till en så rik mönsterskatt. År 1784 var den ungerska kattuntryckaren Tobias Lang på gesällvandring. Under resan mellan Schleswig-Holstein och S:t Petersburg led fartyget skeppsbrott utanför Gotland och Tobias Lang strandsattes i Visby, där han blev kvar till sin död 1836.
Kattuntryckare Lang hade med sig unika kunskaper och satte redan året efter sin abrupta ankomst upp en tryckeriverkstad i Visby. Det stora mönsterarkivet finns bevarat i Landsarkivet i Visby.
Barbro Sandell plockar fram några av Tobias Langs originalmönster som hon arbetat med. Hon visar ett hon haft som förlaga, överfört och tolkat för hand, och det färdiga resultatet tryckt på bomullstyg.
– Tobias Lang var före sin tid och många av hans mönster passar mig som själv ritar strikta mönster, säger hon.
Det är lite paradoxalt att en ungersk kattuntryckares mönster numera anses vara genuint gotländska. Samtidigt visar det att kultur, slöjd, design och formgivning ständigt hämtar näring och inspiration långt bortifrån. Skrapar man lite på ytan på det provinsiella upptäcker man oftast spår ut i världen.
Under 1700-talet var Frankrike, Holland och England de stora producentländerna. Suget efter nya mönster och bomullstyger från kontinenten var enormt. Trots förbud mot import smugglades tyger in i Sverige. Men dessa länder var vare sig upphovsmän till bomullstyger eller mönster – de kom från Indien.
Barbro Sandells vackra kattuntryck må säljas som typiskt gotländska. Visst passar textilierna bra både på gustavianska stolar och i djupa fönsternischer på gotländska gårdar, men mönster och bomullstyger kommer alltså från Indien.
Eller riktigt varifrån de ursprungligen kommer är svårt, kanske omöjligt, att avgöra. Mönster, symboler och idéer vandrar fram och åter över sockengränser och kontinenter. Människor omskapar, lägger till och drar ifrån. Genuint gotländskt eller svenskt – snarare genuint mänskligt.