Fördelar och fallgropar i nya betygsskalan

– Sedan är ju den färdiga texten inte densamma som den vi skrev, men vi har gjort vad vi har kunnat, säger hon luttrat.

Skolverkets satsning på att ta fram nya styrdokument har varit positiv, tycker hon. Många lärare har haft möjlighet att vara med och påverka innehållet, fråga och kommentera på verkets hemsida.

– Tyvärr kunde vi inte ta hänsyn till alla synpunkter som kom in till ämnesgruppen. Dels för att det var så kort om tid, dels för att de som lämnade synpunkter inte visste vilka direktiv vi hade fått, varför vi inte fick skriva det ena eller det andra. Men delaktigheten gör att många lärare verkar vara inställda och nyfikna på det nya: ”Nu ska vi ta tag i det här!”, förklarar hon.

Direktiven uppifrån var tydliga: den ledande tanken bakom kursplaner och betygsskalor var att allt ska vara likvärdigt. Man ska använda samma begrepp i alla ämnen och de ska vara juridiskt hållbara.

Ger den här betygsskalan bättre förutsättningar för en mer likvärdig betygsättning?

– Den är ju tydligare, så i bästa fall, ja. Men jag tror fortfarande att det finns oklarheter och att tolkningsutrymmet är stort.

Vilka är de främsta skillnaderna mot tidigare med den här betygsskalan?

– Den är kunskapsbaserad, så problemet – eller fördelen – är att den visar på rena kunskaper. Det spelar ingen roll om du som elev är punktlig eller flitig, utan den är inriktad på kunskaper och att du kan visa att du har dem.

Som lärare måste man då lära eleverna att visa vad de kan, men det är inte Kajsa Borg så orolig för. Men man behöver inte bedöma personlig utveckling som tidigare.

– Samtidigt kan situationen uppstå att du har en elev som inte lyckas så bra, men som ändå försöker hela tiden, som jobbar på och vill. Då kan du som lärare hamna i problem, för det kan inte ge pluspoäng, du kan inte höja betyget på grund av att någon vill. Och det kommer många lärare att tycka blir svårt.

Vad gäller betygsnivåerna menar hon att lärare själva måste komma fram till sätt att hitta rätt nivå genom att diskutera med kollegor i samma ämne. Det handlar om att utveckla en praxis – och det måste lärarna göra själva.

– Jag tror inte att man ska be någon från Skolverket – de har ingen expert på sådana här saker! Man kan inte be någon uppifrån, utan praxis måste utvecklas i något slags gemenskap.

Vad ska man då göra om man är ensam slöjdlärare på en skola?

– Leta efter kompisar! Skaffa sig ett nätverk av slöjdlärare. Man skulle kunna tänka sig att lägga sådant på nätet, men jag tror att man måste få chans att sitta och prata med varandra, åtminstone någon gång per termin. Och helst inte bara med dem man jobbar närmast, utan kanske byta tankar och erfarenheter med lärare i slöjd från en annan kommun, för att få lite input.

Kajsa borg menar att det finns risk för ett ”systemfel”, att likvärdigheten trots allt inte blir densamma mellan olika lärare, utan att en lärare eller skola bedömer på en helt annan nivå än vad en annan gör. Det är ännu ett skäl till att träffas och prata sig samman från olika skolor.

Hur bedömer man då vad som är ”enkelt”, ”utvecklat” eller ”välutvecklat” respektive mellanlägena, för betygen B och D?

– Det är svårt att veta, förrän man har praktiserat det. Jag tycker över huvud taget att kraven för mellannivåerna är så strängt formulerade: att man till ”övervägande del” ska ha uppnått det ovanliggande betyget för att få det under. Det vill säga, för att få ett B ska du ha uppnått allt för C och huvuddelen av A.

Det innebär att om en elev saknar någonting för C, finns risken att den halkar ned på D eller E, även om det bara är något som saknas. Läraren måste försöka se till att en elev som i praktiken ligger på en C-nivå också får det betyget, genom att ge eleven tillfälle att visa det.

– Jag tycker att det är svårdefinierat vad som är till övervägande del – är det 75 procent, eller minst 50? Det kommer att vara en bedömningsfråga för lärarna.

Där är vi tillbaka vid att utveckla en praxis. Kajsa Borg tror dock att när lärare väl har erfarenheten, och har satt de här betygen några gånger, kommer de att känna sig säkrare. Men första gången kommer nog de flesta att vara lite osäkra.

– Och det kommer definitivt att bli svårare att få ett A, än vad det var att få ett MVG tidigare.

Vilket i sin tur ställer till problem när betygen används som urvalsinstrument, och elever med betyg från flera olika betygssystem ska jämföras i samma urval. Den frågan är ännu inte löst.

Hon tycker att begreppen enkelt, utvecklat och så vidare är diskutabla och reagerar liksom Anders Jönsson (i Pedagogiska magasinet 3/2011) på att samma, generella begrepp ska appliceras på alla ämnen.

– Jag förstår om man i till exempel historia talar om ett enkelt eller utvecklat resonemang. Men i slöjd, om det exempelvis handlar om formgivning, så kan en enkel formgivning vara den som är mest sofistikerad och mest genomarbetad! Vad är då en välutvecklad formgivning?

Orden leder till felaktiga associationer, menar hon, och tillägger att det hade varit ganska lätt att justera dem för att få mera ämnesfärg.

Just bedömningen av estetiska kvaliteter är något som slöjdlärare behöver bli bättre på, anser hon.

– De måste undervisa så att det blir möjligt att bedöma det som ska bedömas! Det har gjorts några undersökningar förut om vad lärare verkligen bedömer. Jag har skrivit om det i boken Slöjda för livet. Och jag tycker att jag har fått tillräckligt starka indikationer för att säga det här: Att de framför allt bedömer hantverket, vare sig det handlar om processen eller produkten.

Men idéarbetet och avsikten med arbetet lämnas ofta därhän. Kajsa Borg menar att lärare ofta frågar ”är du nöjd?”, när en elev är klar. Inte ”blev det som du hade tänkt dig?” eller ”Vad ville du uttrycka?”, som skulle vara mer utvecklande. Man knyter inte ihop början med slutet.

– Och framför allt avstår man från att diskutera färg och form! Det tycker jag är snudd på märkligt.

Hon tolkar det som att lärarna väljer bort det – för att det är för svårt. Men då undervisar man inte så att man kan bedöma, hävdar hon. En slöjdlärare måste kunna bedöma både förmågan att formge och framställa, inte bara framställningen. Och att bedöma elevernas förmågor att välja och motivera, analysera, tolka och värdera.

– Det gäller att få eleverna själva att tycka att det faktiskt är spännande att även granska sig själva; ”lyckades jag nu?”. Att de kan se nyanser i vad som gick bra, vad som gick riktigt bra och vad som gick mindre bra. Jag tror att det är väldigt viktigt att eleverna är med på det här, att de förstår på vilka grunder de blir bedömda.

Kajsa Borg har fått en del kommentarer från lärare, som tycker att de nya kunskapskraven ändå är lite mer handfasta, att de tydligare visar vilka kunskaper det handlar om.

– Så tydligheten är bra! Den ger mer styrsel åt undervisningen. De här olika kunskapskvaliteterna kan man även göra tydligare för eleverna, till exempel genom matriser för självvärdering.

I dem fyller eleverna själva i vad de tror sig kunna och vad de behöver förbättra, inom ett enskilt arbete eller under en viss period. Matriserna kan anpassas ner till minsta arbete och har även fördelen att eleven kan fylla i dem när och var som helst. Sedan fyller läraren i sina rader och därefter diskuterar lärare och elev tillsammans vad de kommit fram till.

– Lärare säger ofta att allt tar så lång tid och att de inte har tid att prata så mycket med varje enskild elev. Men det här läser sig eleverna till själva, så det sparar tid också.

Kajsa Borg och några slöjdlärare i Östergötland prövade under förra året att använda olika typer av matriser i årskurs 8 och 9. Därefter fick eleverna kommentera försöket. Många av eleverna var väldigt nöjda, eftersom de tyckte att de såg vad som krävdes av dem, på ett helt annat sätt. ”Nu förstår jag vad jag behöver jobba med! Det är ju jättebra!”, hörde till de många positiva, skriftliga kommentarerna.

– Vi försökte ta bort att det i matriserna skulle handla om det ena eller andra betyget, utan att det mera gäller olika kunskapskvaliteter. Eleverna kan ju ha vissa saker som de är bättre på och annat som de är mindre bra på, inom ett och samma arbete. Framför allt handlar det om att utveckla bedömning för lärande, för att man ska lära sig bättre. Det är en väldig skillnad mellan bedömning för och bedömning av lärande. Det senare används mera som en kontroll vid terminsslut och för att bestämma betygsnivå.

Fotnot: Kajsa Borg och Lars Lindström (red): ”Slöjda för livet – om pedagogisk slöjd”, Lärarförbundets förlag, 2008.