Som forskare tar det emot att tillstå det. Ändå måste det sägas. Alla forskningsresultat är faktiskt inte så väl vetenskapligt grundade som man kanske skulle förvänta sig. I vilken utsträckning man som forskare kan frigöra sig från och utmana både sina egna och andras på förhand fastställda föreställningar är en grundläggande förutsättning för forskningens trovärdighet och kvalitet. Det i sin tur kräver fördjupad kunskap om det studerade problemets komplexitet.
Lena Fridlund redogör i Alfa 1/2012 för sin avhandlingsstudie om uppdelningen av svenskundervisningen i svenska och svenska som andraspråk. Fridlunds uttalade förvåning över att kunskapsområdet svenska som andraspråk betonar vissa elevers behov av något särskilt och speciellt, ”vilket vi inte bedöms kunna bemöta i ämnet svenska”, förflyttar oss tillbaka till 1970-talet och den totala okunnighet om skolsituationen för elever med andra modersmål än svenska man då kunde möta.
Förhoppningen om att dessa elever skulle tillägna sig språket snabbt och smärtfritt utan några särskilda insatser, genom att helt enkelt bada i språket och som Fridlund föreställer sig ”lära av varandra”, har emellertid grusats av överväldigande bevis. Forskningsresultat och skolstatistik från en mängd olika kontexter har slagit fast att elever som utsätts för denna typ av språkdränkning löper stor risk för utslagning genom att de aldrig ges möjlighet att ta igen det språkliga försprång som deras jämnåriga kamrater skaffat sig. Elever med andra modersmål än svenska är också överrepresenterade bland de elever som inte når målen i grundskolan och som hoppar av gymnasieskolan.
Den fråga som här måste ställas, men som Fridlund intressant nog inte tycks ha reflekterat över, är naturligtvis varför det ser ut så? Fridlund har hela tiden varit övertygad om att det är på grund av att dessa elever får undervisningen i svenska som andraspråk. Att språkliga hinder skulle kunna vara en del av förklaringen till dessa nedslående resultat, en förklaring som finns belagd i otaliga studier och dessutom ligger nära till hands, tycks inte ha slagit Fridlund.
Hon menar i stället att statistik som visar att elever som följt undervisning i svenska som andraspråk lyckas sämre än elever som följt vanlig svenskundervisning styrker hennes tes om att det är undervisningen i svenska som andraspråk som är boven i dramat. Här tror jag dock att Fridlund underskattar sina läsare. Eftersom språkfärdigheter i svenska är avgörande för vilken svenskundervisning man ska delta i kan det knappast överraska någon att de som bedömts ha behov av särskild svenskundervisning lyckas sämre i skolan än de som inte ansetts ha några språkliga hinder.
Ett annat argument som enligt Fridlund styrker hennes tes om det orimliga med en särskild svenskundervisning för elever som inte har svenska som modersmål, är att lärarna i alla andra ämnen än svenska uppenbarligen förväntas kunna bemöta alla elever oavsett språklig bakgrund. Återigen får man känslan av att Fridlund faktiskt inte förstått vad det hela handlar om, nämligen behovet av just språkundervisning. Lärare i historia, geografi och matte är ju faktiskt inte språklärare och att dessa lärare skulle vara särskilt duktiga på att bemöta elever med utländsk bakgrund finns det inga som helst belägg för. Tvärtom tycks det enligt en nyligen publicerad rapport från Skolinspektionen vara så att lärare har dålig kunskap om de flerspråkiga elevernas erfarenheter och kunskaper och inte heller anpassar verksamheten efter deras behov.
Lena Fridlund drar ändå en slutsats som det är svårt att invända mot. Hon tycker ”att lärarutbildningarna idag borde vara bättre förberedda på att barn och ungdomar kommer från olika länder och kulturer” och ställer sig frågan ”om inte alla lärare inklusive lärare i svenska borde ha kompetens att möta alla elever”. Trots det hävdar hon alltså att den enda undervisning som faktiskt möter dessa elevers speci-fika behov, när den bedrivs enligt intentionerna, ska läggas ner.
Att undervisningen i svenska som andraspråk på många håll har stora brister, i form av stora glapp mellan intentioner och verklighet, är sedan länge belagt i såväl forskning som rapporter och kartläggningar från skolmyndigheter. Mot bakgrund av att dessa missförhållanden har varit kända i omkring tio år, hade frågan om varför ingenting görs för att komma tillrätta med dessa varit ett mer angeläget ämne för en avhandlingsstudie.
I stället för att skjuta blint på budbäraren, ämnet svenska som andraspråk, är det hög tid att inse att skolan måste utveckla nya och bättre modeller för att möta, bejaka, ta vara på och främja den språkliga och kulturella mångfalden. I det arbetet behövs alla goda krafter. Att stigmatisera eller förneka mångfalden och låtsas att alla är lika och har samma behov är ett svek mot de elever som är i behov av särskilda språkliga insatser för att lyckas i skolan.
Inger Lindberg, professor vid Institutionen för Språkdidaktik, Stockholms universitet