Luften i sovrummet är sval och mättad av nattdoft. Mörkret är kompakt, det är tyst sånär som på knäppningar i träfasaden från kylan utanför. Jag famlar efter mobilen på nattygsbordet. Displayen visar 02.00. Jag är klarvaken och tankarna virvlar: Hur ska jag få till de där tre pedagogiska utredningarna i tid? Måste sammanställa två protokoll. Datorn till E, hoppas den kommer snart. Åtgärdsprogrammen i 3:an dröjer, måste ligga på där. Pappan till K i tvåan, kanske vi behöver återkoppla kartläggningen en gång till? Måste boka tolk. Kallelsen till EVK om två veckor, skrev jag den? Var det nätverksträff på måndag eller torsdag?
Jag försöker andas som jag har lärt mig på yogan för nu måste jag sova! Vrider och vänder mig, puffar till kudden och blundar.
Plötsligt ligger jag på rygg med vidöppna ögon. Kanske O ska få prova Lexia? Det funkade ju bra för E. Får göra ett MiniLexia. Jag borde rekommendera matteverkstad till 1B. Där kan de arbeta med nytt konkret material. Bup-mötet blev bra sist, handlingskraftigt och tydlig genomgång av utredningen. Borde samverka mer med logopederna.
Hjärtat slår farligt fort mitt i natten. Displayen står nu på 04.00. Stirrar i taket och inväntar alarmet klockan sex.
Väl framme på jobbet har någon ställt fram en plåt med kärleksmums. Tända ljus lyser på borden. En kollega kränger av sig täckbyxor och ryggsäck medan hon säger hej. Jag nickar leende, gäspar lite diskret och tar med kaffekoppen in på rummet. Högarna på skrivbordet skymmer alla post-it-lappar som jag ambitiöst har klistrat fast överallt. Då kikar någon in genom dörren. En liten en.
– Hej, jag har skrivit en bok! Vill du se? Ivriga ögon plirar mot mig och ett tresidigt häfte räcks fram. På framsidan ser jag en slags farkost och två personer, en lång, lite tjock och en kort. Svart natt mot en stjärnhimmel utgör bakgrund. I mitten lyser en stor gul måne. Titeln lyder: ”Jag åkk Anika far til monen.”