Porträtt: Nour El-Refai

Eftersom Nour El Refai älskar att skriva och hyser stor kärlek till språket var svenska favoritämnet. I övrigt gav hon inte mycket för skolan, hade svårt att se meningen i att plugga in årtal på historielektionerna eller tälja smörknivar i träslöjden.

– Det var tråkigt, energidödande, hämmande och fantasilöst. Jag var enormt kreativ men det uppmuntrades inte. Man skulle bara göra som man blev tillsagd, disciplin.

Hon lägger upp fötterna på matbordet i sitt vardagsrum. Funkislägenheten på en höjd i Traneberg har en hisnande utsikt över Mälaren och bakom Nours rygg glimrar neonljus i fjärran.

Just nu pendlar hon mellan Stockholm och Malmö, där hon spelar i farsen Zpanska flugan. Trots att Nour bara är 24 år är meritlistan redan imponerande: Rollen som Mozart i Örebro länsteaters hyllade uppsättning Amadeus, medverkan i Beck och Wallander, ståuppkomik i mängder, humorprogram på tv, egna teaterföreställningar, sommarpratare i P1, Melodifestival och turné med Lars Winnerbäck.

Nour El Refai blev riksbekant när hon som 19-åring visade brösten för en man i Humlegården, vilket resulterade i ilskna tidningsrubriker och dagsböter. Nour suckar när saken kommer på tal, säger att det aldrig hade blivit samma rabalder om hon varit kille. Sketchen, ämnad för humorprogrammet Raj Raj, sändes inte.

– Det är ett exempel på ett skämt man inte får dra som kvinna. Jag upplevde det som att Sverige bad mig hålla käften, det var hemskt, säger hon.

Året därpå, 2008, turnerade hon i Riksteaterns regi med sin egenskrivna pjäs Almost like boys, som möttes av skratt och publikjubel. Samtidigt medverkade hon som sidekick i Melodifestivalen tillsammans med kompisen och komikerkollegan Björn Gustafsson. Medan Björn älskades sönder av tv-tittarna kritiserades Nour hårt, framför allt i kvällspressen, och fick frågor om hur det kändes att vara ”så tråkig”. En närmast overklig tillvaro, som hon har fått distans till först på senare år.

– Jag har fått upprättelse för det som hände då. Men innan jag fick det var det hemskt att tänka på det, säger hon.

Sedan Melodifestivalkarusellen ger hon inga intervjuer alls till Aftonbladet eller Expressen.

– Jag fixar inte det, jag är för stolt. Även om det inte betyder ett skit och de inte behöver mig så njuter jag av det lite.

Vi backar bandet tillbaka till högstadiet. Efter nian hägrade teaterlinjen i Lund och plötsligt hade Nour El Refai en morot. Hon började plugga hårt och kom in vid andra antagningen. Sommarlovet kunde inte ta slut fort nog.

– Även om jag inte gick ut med bra betyg så höjde jag mina betyg med hundra procent och mamma var jättestolt.

Nour ler lite när hon nämner sin mamma, kvinnan som ensam har uppfostrat Nour och hennes tre bröder och försörjt familjen på sin städarlön. Som ständigt har stöttat och uppmuntrat.

– Jag har alltid haft en lite overklig bild av min mamma, som idol. Jag har helgonförklarat henne sedan jag var väldigt liten, säger Nour.

I Nours familj har det alltid skojats mycket och Nour har velat bli skådespelare sedan tre års ålder. Teaterlinjen i Lund levde dock inte upp till förväntningarna. Så Nour tog sin utbildning i egna händer och parallellt med gymnasiet gick hon med i en vuxenteatergrupp och började en skrivkurs via biblioteket.

– Jag var ju inte en skitunge som var lat och sket i skolan, jag bara fick inte ut något av det, säger hon.

Nour El Refai föddes i inbördeskrigets Libanon 1987, men familjen flyttade till Eslöv innan hon hade fyllt ett år och sedan till miljonprogramsområdet Fäladen i Lund. De har alltid pratat svenska hemma och trots år av Stockholmsexil går det inte att ta miste på att Nour är skåning. Nours mamma kommer från Syrien, där mormor var vänsterradikal och gick i shorts.

Familjen har släktingar i staden Homs, som har drabbats hårt av de syriska regimstyrkornas brutalitet, och Nours mamma är intensivt engagerad i att bistå oppositionen.

Nour har delvis det syriska arvet att tacka för sitt mod. Hon talar om det fina i heder och säger att hon är ledsen över att begreppet ”missbrukas av idioter”.

– Jag har fått lära mig att hedern är väldigt viktig, man ska stå upp för sig själv. Du ska ta ett skott för en främling, resa dig upp för svagare och respektera äldre. Det gör att jag upplevs som modig ibland, fast det bara är så jag är uppfostrad. Förutom mod går feminismen som en röd tråd genom Nour El Refais karriär.

Hon undrade tidigt varför hon som tjej inte lika självklart som killarna fick göra vissa saker, men det var först efter en gymnasieföreläsning om feminism av författarna Moa Elf Karlén och Johanna Palmström som hon förstod vad det handlade om.

– Jag kände att jag måste göra det här för andra tjejer också. Om de kan inspirera vill jag också kunna göra det.

Nour tycker att genusvetenskap borde vara ett obligatoriskt ämne i grundskolan.

– Man är så färgad av könsgrejen, mina lärare var också det. De uppmuntrade inte att jag var rolig. Humor är en manligt kodad egenskap, säger hon.

Kraften i komiken gör humorn till ett vapen som Nour El Refai numera nyttjar när hon föreläser om jämställdhet på företag där publiken består av äldre män som tycker att ämnet är uttjatat. Den plötsliga lusten att skratta går helt enkelt inte att värja sig mot.

– Skrattet är så jävla fint, man kan inte låta bli att skratta när man tycker att något är kul. Det är så fint att blanda humor och allvar, för när man får människor att skratta är de så himla nära att börja gråta.

I vinter står Nour åter på Örebro länsteaters scen som Mozart, hennes favoritroll hittills.

– Det är precis det jag älskar med teater, när man får låtsas så himla långt bort som till Mozart och 1700-talet, säger hon.

Efter att betat av svenska institutioner som Sommar i P1 och Melodifestivalen drömmer hon om en roll på Dramaten.

– Jag vet inte vad det skulle betyda rent praktiskt, men tänk att få strutta in där i guldlokalerna. Då är man skådis på riktigt, det kan aldrig någon ta ifrån en.