Alla skolor och alla lärare som är medlemmar i LMS, Riksföreningen för lärare i moderna språk, har nyligen fått antologin Språklärarens stora blå? En samling texter om Gemensam europeisk referensram för språk. Jag vill uppmana er till att ta fram boken – och läsa den!
Europarådet arbetade under 1990-talet fram en Common European Framework of Reference, CEFR. Numera är det översatt till 33 europeiska språk; Skolverket har haft uppdraget att arbeta fram en svensk version. Den kom 2009 och heter i sin helhet Gemensam europeisk referensram för språk: lärande undervisning och bedömning. Det är nog svårt att överskatta den betydelse CEFR har haft för utformningen av policydokument för språkundervisning i Europa, också i Sverige har CEFR varit en viktig referenspunkt vid arbetet med att arbeta fram nya kursplaner i språk.
Trots att CEFR varit så viktig och trots att den numera finns på svenska verkar det vara mycket få svenska språklärare som har läst den. Tanken med antologin Språklärarens stora blå? är att genom korta texter om hur man kan använda referensramen locka till läsning av CEFR. Det är ett mycket lovvärt initiativ.
För att ge en enda kritisk synpunkt tror jag dock att antologin skulle ha vunnit på en inledande kort presentation av CEFR. I dag förknippas nog CEFR främst med nivåerna för språk A1–C2, men den innehåller så mycket mer och en genomgång av innehållet skulle underlätta läsningen. Några sådana sammanfattningar finns dock, Ingela Nyman ger till exempel i sin artikel en översikt över det digra materialet i CEFR.
Antologin innehåller många intressanta och läsvärda artiklar. Här är några av mina personliga favoriter:
– Ulrika Tornberg skriver intressant, och kritiskt, om kulturbegreppet i referensramen och i svenska läroplaner. I ett mångkulturellt samhälle, där nationsgränser betyder allt mindre, är det svårt att definiera CEFR:s begrepp som målkulturen och ursprungskulturen.
– Läraren Karin Zarrouk ger klassrumsförankring när hon berättar om hur hon arbetar med CEFR i sina klasser i engelska och franska på gymnasiet. De exempel som hon ger handlar om muntlig språkfärdighet.
– Gudrun Erickson skriver om referensramen och bedömning av språklig kompetens utifrån fem frågor. Rubriken på artikeln är Handle with Care, en påminnelse om att referensramen ska användas just som en referensram för de nationella styrdokumenten, inte som en överstatlig kursplan.
– Gunnar Danielssons artikel lärde mig mer om det sjunkande intresset för språkstudier inom studieförbunden, men också om förändringen i de studerandes motiv från att vara del av ett stort nationellt allmänbildningsprojekt till att i dag vara en fritidsysselsättning.
Det finns alltså många goda skäl till att läsa Språklärarens stora blå? Och sedan kanske börja bläddra i CEFR (det är inte en bok man läser från pärm till pärm). Så leta upp boken i bokhyllan eller på skolan – och lyckas inte det så beställ ett ex här.