Lärare lär nytt

Kollegorna inom specialpedagognätverket har redan slagit sig ner vid sina datorer eller surfplattor när Hannele Zirath slinker in i klassrummet.

– Jag har gjort videoinspelningar med fyrorna. De ville inte sluta, därför blev jag sen, förklarar hon när vi stöter på varandra vid kaffetermosarna längst bak i salen där det hålls fortbildning i digitala lärverktyg.

– Det blir ett väldigt bra samarbete i klassen. De barn som har problem med att läsa och skriva särskiljer sig inte när det är dags för videoinspelning. De är väldigt duktiga på att jobba med bilder, fortsätter hon att lovorda den nya tekniken.

Det har bara gått tre veckor sedan Hannele Zirath och hennes kollegor och elever på Skånhällaskolan i Mölndals stad fick sina surfplattor.

– Det är jättespännande, men visst, det tar tid att lära sig, säger hon och slår sig ner vid ett av arbetsborden.

I Mölndal har eleverna i årskurs 1, 4 och 7 fått en dator eller en surfplatta. I de båda lägre årskurserna delar två elever på en dator eller surfplatta, medan sjundeklassarna har fått varsin. De kommande åren kommer det att fyllas på med datorer och surfplattor till nya ettor, fyror och sjuor. Sådär ja! Fixat och färdigt! Den digitaliserade skolan är här. Nej, så enkelt är det inte. Nya redskap gör inga underverk av sig själva.

– Pedagogiken är avgörande. Det är hur man använder de digitala lärverktygen som gör skillnad, säger kursledaren och specialpedagogen Gunilla Almgren-Bäck till gruppen.

Hon driver skoldatateket i Mölndals stad, och som ett led i lärarnas kompetensutveckling inom informations- och kommunikationsteknik, ikt, håller hon i kursen för kommunens nätverk för specialpedagoger. Sju eftermiddagar under läsåret träffas pedagogerna för att lära sig använda de nya verktygen. Kursen vilar på en grundtanke om inkludering. Enligt Gunilla Almgren-Bäck handlar det om att hitta generella lösningar, alltså sådant som kan vara bra för alla elever, som att exempelvis använda bilder som ett stöd till talet. Dessutom är det viktigt med flexibla lösningar så att alla barn inte behöver göra samma sak och på samma sätt.

– Med IKT som verktyg har vi fler möjlighet att undanröja hinder för eleverna, säger hon.

Denna måndagseftermiddag står bland annat inspelningsfunktioner på schemat. Kanske har någon erfarenhet av elever som ryggar tillbaka inför muntliga framställningar? Varför inte låta eleven spela in sin berättelse för att sedan spela upp den för läraren eller klassen? föreslår Magnus Brungs, som leder kursen tillsammans med Gunilla Almgren-Bäck.

De fyra lärarna från Skånhällaskolan har redan inspelningsprogrammet Garageband i sina surfplattor och kommer ganska fort i gång med att intervjua varandra. Magnus Brungs visar dem hur de kan reducera brus i inspelningen, och lärarna prövar sig fram för att inte rent av reducera ljudet så pass mycket att även rösterna sållas bort.

Åsa Larsson, som undervisar i svenska och engelska på högstadiet och studerar till specialpedagog, är entusiastisk över sin ”padda” (ipad).

– Den ger möjlighet att variera undervisningen, vilket både behövs för att eleverna ska kunna behålla fokus längre och för att de ska få prova på olika sätt att lära sig. Man når fler elever genom att variera sitt sätt att undervisa.

Hon anser att den nya tekniken absolut har en inkluderande effekt.

– Elever som har ipad, mobiler eller datorer sitter med de andra eleverna i klassrummet. Man tillåter fler lärstilar och det blir färre särskilda lösningar.

Kollegan Margareta Skansing intervjuar Åsa Larsson som en första övning i att hantera Garageband. De stänger av inspelningen för några sekunder för att sedan börja om på nytt. Åsa Larsson vidareutvecklar sina synpunkter om digitala lärverktyg. När det är dags att lyssna på vad de har spelat in blir det trubbel. Den andra inspelningen har raderat den första. Tillsammans med Magnus Brungs reder de ut vad som gick fel.

– Det är så här man lär sig, konstaterar Margareta Skansing.

Åsa Larsson låter sig inte stressas över ny teknik.

– Vi behöver inte kunna allting! Vi har sett att vi kan utforska paddorna med ungarna. Det håller inte att tänka att vi som lärare ska sitta inne med all kunskap. Om något inte fungerar är det helt okej att visa för eleverna att jag faktiskt inte vet varför, men att vi kan lösa det tillsammans. Men visst, om man har kontrollbehov blir sådana situationer jobbiga.

Magnus Brungs håller med. Det finns en pedagogisk vinst med att läraren inte kan alla program, tycker han. Det stärker en elevs självförtroende att få vara den som kan visa sin lärare eller sina kamrater något nytt.

– Läraren behöver inte vara suverän just vad gäller att behärska programmen. Men självklart ska läraren vara en suverän handledare, så att hon eller han kan styra eleven i rätt riktning, mot målen, säger Magnus Brungs, som arbetar dels i en grundsärskola, dels på Mölndals skoldatatek.

Magnus Brungs tipsar kursdeltagarna om en inspirationsfilm som han har gjort och som handlar om hur man kan göra en bokrecension på sju olika sätt. Sju program eller applikationer för ipad har använts för att lösa samma uppgift. Med exemplet vill Magnus Brungs visa att alla inte behöver göra samma sak. Eleven väljer det verktyg som passar honom eller henne. Det är inte likheten i klassrummet som blir normen, utan olikheten. Återigen, understryker Magnus Brungs, är det viktigt att läraren handleder eleven i en sådan situation. Det är inte meningen att en elev ska försjunka ett par timmar i att hitta en bra bakgrundsmusik till sin bokrecension. Då måste läraren se till att styra eleven vidare i rätt riktning.

Specialpedagogerna som är samlade till dagens kurs ska inte bara lära sig att vägleda elever i hur man använder digitala verktyg, utan kanske framför allt lära sig att handleda andra lärare på skolan. Enligt Åsa Larsson och Margareta Skansing sker deras handledning både under strukturerade former, när de exempelvis är inne i en klass och studerar vilka hjälpmedel en elev kan behöva, och sådär mer i förbifarten i personalrummet: Har du låtit eleven testa den där appen? Eller har ni försökt att läsa in texten i stället för att skriva?

Samma dag som jag besöker fortbildningen i Mölndal briserar en nationell debatt med anledning av att Sollentuna kommun prioriterar surfplattor och datorer framför papper och penna för eleverna i förskoleklass och årskurs 1 (se sidan 26). Utbildningsminister Jan Björklund går i taket och blir i sin tur betecknad som bakåtsträvare. Ännu ovetande om denna debatt frågar jag Åsa Larsson om det finns en risk med att låta elever ”hoppa över” skrivandet för att i stället exempelvis läsa in en text på datorn.

– Jag ser det inte som att eleven hoppar över. Det är ett annat sätt att lära sig – ett alternativt sätt. Vad är det som säger att man måste lära sig att skriva med penna först? Man kan ta den andra vägen, eller den tredje. Om man inte är öppen för det som pedagog, då faller många vägar bort, säger Åsa Larsson.

Kurstillfället lider mot sitt slut och specialpedagogerna får en uppgift till nästa kurstillfälle. De ska börja skriva en utvecklingsplan för sin egen skola. Jag fångar lärarna från Skånhällaskolan än en gång innan det är dags att packa ihop paddorna. Vilken miniminivå av digital kompetens hoppas de att deras lärarkollegor ska uppnå innan läsåret är slut?

– Jag vill att alla ska vara bekväma med uppläsningsfunktionerna, alltså talsyntesen, och rättstavningsprogram, säger Margareta Skansing.

– Ja, talsyntes och skrivstöd, håller Åsa Larsson med om. Hon har också ett grundläggande önskemål om inkludering:

– Jag skulle vilja att alla tänker in minst tre nivåer i klassrummet när de planerar sin undervisning och sedan tar hjälp av de digitala verktygen. Då kommer man att minimera behovet av särskilda lösningar.

Fotnot: Läs en tidigare publicerad intervju med Gunilla Almgren-Bäck. Gå in på lararnasnyheter.se/specialpedagogik och sök på: gunilla almgren-bäck