Bilder stärker språket

Det är måndag morgon och bussen stannar vid ett villaområde i Tungelsta, söder om Stockholm. Identiska trähus i glada färger och en fotbollsplan. Mitt emot ligger Lida förskola. Här ska det målas ansikten på papper i dag, förklarar femåringarna Amanda, Victor och Daisy. De greppar kolkritor och ritpapper. När förskolläraren Anna-Lena Nilsson frågar vad som finns i ansiktet rabblar de snabbt upp haka, näsa och mun.

– Tår! Och rygg!

– Men nu skulle vi ju bara prata om ansiktet, säger Anna-Lena Nilsson.

Barnen resonerar sig fram till att hjärnan kanske inte tillhör ansiktet ändå. Men ögon och öron finns det ju i alla fall också.

Anna-Lena Nilsson förklarar att hon alltid har jobbat med skapande verksamhet. Men efter att ha gått en kurs i levande verkstad och lera har hon numera gjort det till en strukturerad del av det vardagliga arbetet.

– Vad vi gör här är att se vad barnen gör för att sedan göra det till något viktigt. Vi sitter inte bara och ritar, lägger i mappar och skickar hem, säger hon.

Den som höll i kursen var Lillemor Moqvist, fritidspedagog med utbildning för barn i behov av särskilt stöd, som tillsammans med Birgitta Fagerlund har skrivit boken Låt barnen skapa – Språkutveckling genom bilder. När jag ringer upp förklarar hon att den handlar om att lärare bör se skapande verksamhet som mer än bara tidsfördriv.

– De tre viktiga språken vi har är bild, tal och text. Vi vill föra fram att bildskapandet är lika viktigt som skrivandet och talet, säger Lillemor Moqvist.

På en av Lida förskolas dörrar hälsar en pyntad skylt ”Välkommen till Ateljén”. Innanför hänger oändliga rader färgglada konstverk på prydligt vita väggar. Det är högt till tak, där bland annat en pappersdrake och några julstjärnor dinglar. Att lägga ned tid på lokalen som barnen skapar i är viktigt för lärandet, menar Lillemor Moqvist.

– En vacker miljö som de ser och stimuleras av gör det här till något roligt och lustfyllt. Sedan gäller det att ge dem rejäla papper, massor av olika penslar och färger, säger hon.

Arbetssättet är tänkt att fungera för barn i alla åldrar, men det som beskrivs i boken är inte unikt i sig. De flesta lärare låter eleverna hålla på med lera, gips eller kritor, förklarar Lillemor Moqvist.

Men det hon lär ut handlar om ett processinriktat arbetssätt. Först får barnen skapa. Sedan låter läraren dem berätta och till sist får de skriva om sin skapelse.

– Det handlar om att barnen så tidigt som möjligt ska få kopplingen mellan bildskapande och berättande text, säger hon.

Någons krita går av. De är ganska ömtåliga, kommer barnen fram till. Barnskötaren Kerstin Pedersen undrar om någon lyckades bryta av sin krita så att det blev två lika stora bitar. Tanken med arbetssättet är att barnen ska skriva själva, men förskolebarn är ju för små för det. Därför sitter Kerstin Pedersen bredvid, med uppdraget att anteckna.

Lillemor Moqvist menar också att det, oavsett barnens ålder, oftast är bäst att vara två pedagoger. En som håller i undervisningen och en som dokumenterar. Anteckningarna ska göras så ordagrant som möjligt för att hela barnets berättelse ska komma med. Läraren måste fråga mycket, och fråga om, för att barnen ska få fler chanser att berätta om sin bild.

– När texten sedan sätts upp kan barnen känna att det är deras egna ord, och inte något som fröken har sagt, säger Lillemor Moqvist.

Anna-Lena Nilsson greppar en kolkrita. Barnen vill börja rita.

– Titta noga på varandra så gör vi en skiss, säger hon samtidigt som hon ritar själv.

Barnen får förklarat för sig att en skiss är när man bara ritar detaljer. Ögon, näsa, mun, öron, hår. De sjunker ned i sina teckningar. En krita går av igen. Just det här med att pedagogen också ritar är något som Anna-Lena Nilsson lyfter fram.

– Då ser de att jag inte bara är fröken, utan någon som också kan sitta där och rita. Det tar bort känslan av att fröken är någon som de kan göra fel inför, säger hon.

Hon beskriver att barnen får fler chanser att utveckla språket när de får syssla med skapande verksamhet. Men det handlar också om att de ska orka mera.

– Om vi bara hade pratat om hur man ser ut i dag hade vi gjort det en stund. Men till slut orkar man inte mer när man är liten. Bilden ger barnen fantasi och de går vidare med saker. Det är också lättare för dem att hålla saker i minnet, säger Anna-Lena Nilsson.

På Lida förskola jobbar barnen med olika projekt. Just nu är det insekter, förklarar Anna-Lena Nilsson. I början av terminen tog alla med sig ett sommarminne. Under hösten har de samlat material för att kunna prova olika tekniker när de jobbar med minnena. En bärfis till exempel, som var ett av sommarminnena, har utvecklats till olika historier och berättelser. Bärfisen har fått ett namn och nästa steg är att barnen får utveckla arbetet genom en sätta ihop en saga eller bygga något kring bärfisen.

I ett annat projekt tittade de på ett konstverk, gjort av en skorsten. Barnen tyckte att den liknade ett fängelse och fick skissa upp och bygga fängelser i olika material. Anna-Lena Nilsson förklarar att det blev en saga om det goda, det onda och prinsessan som skulle räddas. De skapade slottet, drakarna och riddarna. Sedan ställdes resultaten ut för besökare. Att visa upp det som har gjorts är nämligen ett annat viktigt steg i arbetet, menar hon.

I Lillemor Moqvists och Birgitta Fagerlunds bok finns fler övningar, och författarna beskriver hur läraren måste vara öppen för förändring under processen. I ett exempel blev det som från början var dockhuvuden i lera, och tänkt att sluta som en dockteater, i stället en utställning med dockor i olika miljöer. I ett annat beskriver Lillemor Moqvist sitt arbete med en pojke som har svårt att skriva, läsa och uttrycka sig i bild. Eftersom han tyckte att det var kladdigt att rita, och inte ville vara i bildsalen, bestämde de sig för att göra en tidning. Pojken var intresserad av okända djur och fick skapa dem i lera. Lillemor Moqvist antecknade när han berättade om djuren. Sedan fick eleven skriva rent texten på dator. Lerdjuren fotograferades och text och bild sattes ihop till en tidning.

Hon menar att skapande verksamhet gynnar alla barn, inte minst de som är i behov av särskilt stöd. Möjligheten för dem att ta till sig undervisningen ökar när bildspråket används som uttrycksform. Men det kräver, som alltid, ett mer individanpassat sätt att undervisa, påpekar hon. Läraren måste vara lyhörd och uppmärksam på vad som intresserar barnet och utgå från det. I slutändan handlar det om att ge barnen självförtroende.

– Jag har varit med om det så många gånger. Barn som har svårt att uttrycka sig i tal och skrift kan ofta vara väldigt bra på att teckna eller måla. Får de då göra det och känna att de gör det bra växer självförtroendet, säger Lillemor Moqvist.

Arbetssättet kan verka tidsödande. Och visst, att hitta varje barns specifika intresse, samla material och bygga upp en vacker miljö att skapa i tar tid, förklarar hon.

Men i slutändan är det värt det:

– Man får mycket hjälp av all den dokumentation man gör, eftersom man vet hur man ska gå vidare, säger Lillemor Moqvist.

Victor blir klar och håller upp sitt porträtt. Daisy upptäcker att hon har glömt att rita Amandas hårband.

De som är färdiga plitar dit sina namn på teckningarna och börjar rita sina familjer i väntan på kompisarna. Det brukar sluta så, förklarar Anna-Lena Nilsson. Att rita familjen är populärt. När alla är klara tvättas kolet bort från händerna och gruppen rör sig mot nästa mål. En stunds fri lek.