Skolan trygghet för bostadslösa

Det finns skolelever i Sverige som saknar en fast adress. En del lever i familjer med stora skulder där vräkningar gör att de förlorar bostaden. Andra är barn till nyanlända flyktingar. I Malmö bor många av dem på Mosippan, ett boende bestående av 22 enkla trähus i stadsdelen Kirseberg, strax utanför centrum.

Mosippan är i väntan på annat, men det är stor bostadsbrist i Malmö och stora familjer har svårt att få lägenheter. Vissa stannar här i flera år. Så är det för Nada Hassen och Lorin Khalil, båda 12. När de kom till Sverige från Irak för tre år sedan bodde de först på hotell.

— Det var inte kul. Jag har sju syskon så vi fick i alla fall två rum till hela familjen, berättar Lorin Khalil.

Många av de 50 barn som just nu bor på Mosippan går på Bulltoftaskolan, en F—6-skola bara några kilometer bort.

— Jag älskar skolan. Det är mycket lugnare där. Hemma har jag fem syskon och det är ont om plats, säger Nada Hassen.

På Bulltoftaskolan jobbar specialpedagog Maria Kullenberg.

Nu sitter hon i ett tomt klassrum och har precis lånat ut sin mobil till en kille som har gått ut i korridoren för att ringa sin pappa och kolla om han kan komma till skolan med de glömda gympakläderna.

— Man får fungera lite som alltiallo. Det är svårt att dra gränser i uppdraget, man kan inte kräva samma sak av de här eleverna som av dem som har det tryggt runt sig. Som lärare får vi även träda in i någon slags föräldraroll och påminna om läxor, tider och sådant.

Det är krävande, tycker Maria Kullenberg. Men samtidigt är det oerhört starkt att se elevernas framgångar. Och som sitt främsta uppdrag ser hon uppgiften att få barnen att över huvud taget komma hit. Skolans rektor, Monica Germundsson, är inne på samma spår.

— Om och om igen signalerar vi till föräldrarna att bara barnen kommer hit så tar vi hand om resten. För det mesta fungerar det. Och om det någon gång är svårt för att de flyttar till en ny adress långt bort, men ändå vill ha sina barn kvar här, får vi ordna transport. Det måste bara lösa sig.

Monica Germundsson och Maria Kullenberg har ingått i en projektgrupp tillsammans med andra myndighets-representanter i kommunen. Nyligen gav de ut en broschyr där de förklarar skolans roll i relation till bland annat barnhälsovården och socialtjänsten.

— Det har varit ett sätt för oss att skriva ner vad alla gör. Både för att barnen inte ska hamna mellan stolarna och för att ta del av varandras erfarenheter, säger Monica Germundsson.

Maria Kullenberg har till exempel börjat lägga utvecklingssamtalen efter den modell som tandhälsovårdens representant tipsade om.

— I familjer med många barn måste man se till att hålla samtalen samma eftermiddag. Hur ska någon som ständigt letar bostad och kanske har åtta barn, orka hålla koll på olika tider och springa hit titt som tätt? Vi måste se verkligheten mer ur familjernas perspektiv.

Hon tycker att hennes krav som lärare måste anpassas efter varje elevs förutsättning ännu mer när det gäller barn utan fast bostad. Samtidigt tycker hon att det är viktigt att skolan är så normaliserande som möjligt.

— Den är en av få saker i dessa barns liv som har fasta rutiner.