Entreprenöriellt lärande passar perfekt på yrkesprogrammen, anser flera lärare. Yrkesläraren Peer Hovden tycker dock att det är en ”fluga” som rent av kan strida mot skolans värdegrund.
Modeord eller framtid? undrar Ingrid Ninni Peterson om begreppet entreprenöriellt lärande i sitt examensarbete på yrkeslärarprogrammet.
– Framtid, svarar hon tveklöst när jag ringer upp henne ett halvår efter införandet av entreprenörskap i skolans styrdokument.
– Det är så vi måste jobba i skolan.
Det händer något med eleverna i högstadiet. Under de första skolåren leker de verklighetsbaserade lekar och driver idéer. Sedan tappar de gnistan, tycker Ingrid Ninni Peterson. Hon är övertygad om att ett entreprenöriellt förhållningssätt kan fånga upp eleverna bättre.
– Om de ser verklighetskopplingen i vad de gör blir skolarbetet mycket mer intressant.
Ja, för entreprenöriellt lärande är just verklighetsanknutet lärande för Ingrid Ninni Peterson, som är floristlärare på Rönnowska skolan i Helsingborg. Det handlar om att låta eleverna ta fram sina drivkrafter och sin ta-sig-församhet. Det är inte det samma som entreprenörskap, påpekar hon. Men alltför ofta blandar politiker ihop dessa båda begrepp, visar examensarbetet som Ingrid Ninni Peterson gjorde tillsammans med Petra Greenster. Eller rättare sagt, politikerna lägger tyngdpunkten på entreprenörskap – att starta företag.
När de båda yrkeslärarstudenterna bad utbildningsdepartementet att definiera entreprenörskap respektive entreprenöriellt lärande fick de svaret att regeringen inte har definierat begreppen. I stället fick de sig tillsänd en folder med namnet ”Strategi för entreprenörskap inom utbildningsområdet”.
– Det tyckte jag var fruktansvärt oengagerat och naivt. Det är lätt att göra foldrar, men sådana funkar inte i skolan. Man måste kunna ta ner det på en lärarnivå.
I examensarbetet intervjuas fyra rektorer och fyra kommunpolitiker inom utbildningsområdet. Politikerna har svårt att skilja på de båda begreppen men lutar åt att båda handlar om att skapa egenföretagare. Detta skapar problem, enligt Ingrid Ninni Peterson:
– Hur ska vi kunna erbjuda en likvärdig skola om skolledare och skolpolitiker inte ens är överens om vad entreprenöriellt lärandet är för något?
Ingrid Ninni Peterson anser att hennes undervisning genomsyras av det entreprenöriella lärandet. Hon agerar som mentor, handledare eller coach. Eleverna jobbar ofta med näringslivet och deltar exempelvis på utställningar och mässor. Florister arbetar ju i privata sektorn, men Ingrid Ninni Peterson påpekar att det passar vissa yrkesprogram bättre att jobba med offentlig sektor.
Förhållningssättet passar även gymnasieskolans högskoleförberedande program, anser Helsingborgsläraren.
– Det handlar om att göra undervisningen verklighetsförankrad genom att exempelvis göra marknadsundersökningar, intervjuer och studiebesök.
En grundbult är att arbeta ämnesövergripande. Matematik kommer in när floristeleverna räknar ut priser. Och varför inte beskriva sin idé på både engelska och svenska? resonerar Ingrid Ninni Peterson.
Dessutom skulle de olika gymnasieprogrammen kunna jobba tillsammans.
– Tänk bygg, el, hantverk, hotell- och restaurang – det finns nästan inga gränser för samarbete! Men för att alla ska få in sina kurser så krävs det samverkan i hela skolorganisationen och en långsiktig planering, kanske för ett helt läsår.
På Ingrid Ninni Petersons arbetsplats finns också läraren i finsnickeri, Fredrik Åberg. Han blev nyfiken på varför hantverkseleverna i årskurs tre uppvisade en påtagligt högre motivation när det var dags för projektarbete. Fredrik Åberg omvandlade frågeställningen till ett examensarbete på yrkeslärarutbildningen. Han kom fram till att vad som mest påverkar elevernas motivation är att läraren är kunnig, intresserad, rättvis och förklarar bra. Vidare uppger motiverade elever att de drivs av delaktighet, autonomi och kreativitet.
Vad har då Fredrik Åbergs studie med entreprenöriellt lärande att göra?
– Om man ser det entreprenöriella lärandet som ett förhållningssätt, så stämmer det oerhört väl överens med de faktorer som motiverar eleverna. Ett entreprenöriellt förhållningssätt är att få eleverna att uppvisa ett driv, se problem och lösa dem själva. Deras självförtroende stärks och de känner sig kompetenta.
Det här är inget nytt i skolans värld, framhåller Fredrik Åberg. Däremot är entreprenörskap, som är en kurs i den nya gymnasieskolan, något nytt.
– Kursen i entreprenörskap handlar till stor del om att starta företag, och det har egentligen inte så mycket med entreprenöriellt lärande att göra. Det är synd att man har samma benämning på två så pass skilda saker, säger Fredrik Åberg.
Inne på samma linje är Peer Hovden, lärare i yrkesämnen på el- och energiprogrammet på Elof Lindälvs gymnasium i Kungsbacka. Han är också ledamot i Lärarförbundets skolformsnämnd Gymnasieskola. Kursen i entreprenörskap är helt okej, tycker Peer Hovden. Däremot är han mycket kritisk till begreppet entreprenöriellt lärande. Att lära eleverna att använda sina förmågor är själva tanken med skolan. Men att skolan nu ska kalla detta för entreprenöriellt lärande är missvisande, anser Hovden.
– Man väljer att tala om elevernas kunskap i ekonomiska termer och definierar vad deras förmågor ska användas till, nämligen att starta företag. Skolans bildningstradition handlar om att skapa samhällsmedborgare medan den entreprenöriella tanken understryker individualismen.
Ett entreprenöriellt förhållningssätt tillåter att vissa lyckas bättre och vissa sämre, menar Peer Hovden. Lärarna måste i detta läge värna värdegrunden, framhåller han:
– Tankegodset kring det entreprenöriella står i vissa delar i konflikt med skolans värdegrund. Lärarkåren måste dra gränsen för vad som håller sig inom värdegrunden.
På Peer Hovdens skola har lärarna bestämt sig för att själva fylla begreppet entreprenöriell med ett innehåll. Det är sådant som de redan sysslar med: skapande, frigörande, problemlösande och verklighetsnära utbildning.
– Vi befinner oss i en kamp om orden. Det finns starka krafter som vill fylla entreprenöriellt med något annat, säger Peer Hovden.
Eleverna i behov av särskilt stöd då? Kommer inte de i kläm i det entreprenöriella lärandet, med dess fria studieform och egna ansvar? Det var säkerligen inte Carina Andersson ensam om att tro när hon ställde frågan i sitt examensarbete på specialpedagogutbildningen. Hon intervjuade fyra elever i behov av särskilt stöd och fyra elever utan detta behov på yrkesprogram där man hade arbetat entreprenöriellt i tre läsår. De visade sig att eleverna i behov av särskilt stöd gynnades mest av arbetsformen. De kände sig sedda, hade blivit mer öppna och hade fått en tro på sig själva.
– Ja, jag blev förvånad, erkänner Carina Andersson.
Men ännu mer förvånad blev hon över studiens andra resultat: eleverna utan behov av särskilt stöd kände sig mindre motiverade, bland annat på grund av att de upplevde arbetsformen som ostrukturerad.
En möjlig anledning till dessa elevers tveksamhet kan vara att lärarna helt enkelt lade mer tid på eleverna i behov av särskilt stöd, och att de andra eleverna därför utmanades mindre. Just relationen till lärarna är mycket viktig för eleverna i behov av särskilt stöd, kommer Carina Andersson fram till.
Hon drar slutsatsen att det entreprenöriella lärandet går att betrakta som ett inkluderande arbetssätt.
– I en grupp sitter eleverna med olika nycklar, alltså olika kompetenser. När de bollar idéer med varandra har alla något att bidra med och kunskapen blir större.
Källor:
• Entreprenörskap/Entreprenöriellt lärande. Hur ska de definieras? Modeord eller framtid… av Petra Greenster, Ingrid Ninni Peterson. Examensarbete för gymnasieskolans yrkesämnen, Linnéuniversitetet 2010.
• Vilka faktorer anser hantverkselever bidrar till deras inre motivation? Vilka faktorer bör eftersträvas och vilka bör undvikas? av Fredrik Åberg. Examensarbete för gymnasieskolans yrkesämnen, Linnéuniversitetet 2010.
• Entreprenöriellt lärande ur ett specialpedagogiskt perspektiv av Carina Andersson. Exa mensarbete på specialpedagogutbildningen, Malmö högskola, 2011.
Elisabeth Cervin