Hon vill inte fastna i fack

Född i Uppsala, uppvuxen i ett hippiekollektiv i Knutby, bosatt i tur och ordning i Lugnvik, Sigtuna, Zimbabwe och Stockholm. En kosmopolitisk språklärare som lärde sig läsa i tvåårsåldern och vid fyllda fyra hade bestämt sig för att bli författare.

Så skulle man kunna ringa in Sara Lövestam och samtidigt förklara hennes nästan maniska intresse för ord i allmänhet och grammatik i synnerhet.

— Jag har alltid varit sjukt fascinerad av hur ord hänger ihop, långt innan jag visste att det fanns något som heter »grammatik«.

Att det tog ytterligare 24 år för henne att debutera, varav tio år med refuseringar från förlagen, lärde henne ytterligare en sak. Att det här med författeriet inte är så lätt som hon hade trott. Att det är svårt att bli publicerad.

— Och svensklärarna som sagt att jag var så duktig! Ett refuseringsbrev beskrev min story som »förutsägbar« och karaktärerna som »endimensionella«. Jag lärde mig att jag hade mer att lära.

Vilket hon gjorde med bravur. 2009 vann Sara Lövestam bok-SM med romanen »Udda«. En story som är ganska långt ifrån förutsägbar, snarare lika originell som titeln antyder. En av huvudpersonerna är en man som endast tänder sexuellt på amputerade kvinnor.

Sedan rullade det på med tv-soffor, signeringar och bokmässor. Den andra boken, »I havet finns så många stora fiskar«, kom 2011. Och om den första var en feelgood-roman landade denna så långt man kan komma in i motsatt hörn. Feelbad in absurdum.

— »En liten båt blir ofta våt om magen när det stänker.« Texten till denna sång som så ofta sjungs i förskolan är egentligen ohyggligt läskig, säger Sara Lövestam kryptiskt och nynnar på den välkända visan, som i sammanhanget verkligen sänder kalla kårar över ryggen.

Bokens titel är inspirerad av texten, och anspelar på de »små små fiskarnas« utsatta situation när de stora fiskarna vill dem illa. Eller »älska dem för mycket« som är pedofilernas egen förskönande omskrivning.

Nog om detta. Sara Lövestam vill inte bli placerad i något litterärt fack, och följdriktigt tog hennes tredje roman en helt annan inriktning. »Tillbaka till henne« utspelar sig under två tidsperioder, nutid varvas med en parallellhistoria 1906, som skildrar en folkskollärare som kastas in i kampen för kvinnlig rösträtt.

— Jag har aldrig gjort så mycket research som till denna bok. Att läsa dåtidens argument mot kvinnlig rösträtt och feministernas ironiska svar på dem är stor humor.

Att vara kombinerad svensklärare och författare kan leda till udda situationer. Som att finna sig själv sitta och betygsätta en recension av sin egen bok till exempel.

— Det har faktiskt hänt några gånger. Det har varit mycket fina och insiktsfulla recensioner. Vissa bättre än dem man läser på kultursidorna.