Det behövs en långsiktig satsning på svenska som andraspråk — inte en ihopslagning med svenskämnet.
Än en gång har skolämnet svenska som andraspråk hamnat i mediernasas strålkastarljus, och det är ingen positiv belysning ämnet får. I P1 Morgon den 19 januari uppmärksammades Lena Fridlunds doktorsavhandling »Interkulturell undervisning — ett pedagogiskt dilemma« där undervisning i svenska som andraspråk undersöks.
Utifrån verksamma lärare och rektorer på två skolor ifrågasätter Fridlund uppdelningen i svenska och svenska som andraspråk och tar ställning för ett sammanslaget svenskämne. Förutom denna generalisering finns det flera problem med Fridlunds avhandling och de tolkningar hon gör. Här bemöter vi några av dem.
En grundläggande aspekt som helt saknas i Fridlunds avhandling är betydelsen av kunskaper i andraspråket för att tillägna sig ämneskunskaper. Barn bygger upp en språklig bas redan innan de börjar skolan, vilken ligger till grund för fortsatt språk- och kunskapsutveckling under skolgången.
Nyanlända elever måste bygga denna bas i svenska för att kunna möta de språkliga krav som skolans ämnen ställer. Detta kräver anpassad andraspråksundervisning.
Ämnet är dock mer komplext än så då de språkliga förutsättningarna för denna elevgrupp, det vill säga elever med utländsk bakgrund, varierar stort. Många av dem är födda i Sverige och har utvecklat ett väl fungerande muntligt svenskt vardagsspråk, vilket inte behöver innebära att de även utvecklat det språkbruk som krävs för lärande i skolan.
Endast en professionell språklig bedömning kan då avgöra vilken sorts svenskundervisning som bäst gynnar deras skolframgång.
Vidare är det bekymmersamt med Fridlunds uttalande om att ämneslärarna, till skillnad från svensklärarna, lyckas bemöta de här elevernas språkutveckling, eftersom det bland annat är här som skolan brister. Skolverkets statistik visar att denna elevkategori i störst utsträckning inte når upp till målen när de lämnar grundskolan, vilket klart belyser språkutvecklingens betydelse för inhämtande av ämneskunskaper.
Fridlund motiverar en sammanslagning av ämnena genom specialpedagogikens »inkludering« men med ett strikt fokus på den rent fysiska inkluderingen. Detta är ett ytligt betraktelsesätt och ett exempel på en inkludering helt på majoritetens villkor, vilket i praktiken handlar om assimilering och inte om integrering.
En utgångspunkt i flerspråkighet och mångkultur, och därmed inkludering som attityd i stället för fysisk placering, skapar i stället möjligheter att verkligen uppfylla elevers olika behov.
Fridlunds avhandling ger inget stöd för ett sammanslaget svenskämne men har visat att det finns brister kring ämnet svenska som andraspråk, vilket dock varken är nya eller okända resultat. Det häpnadsväckande är i stället att inga åtgärder har vidtagits av ansvariga myndigheter för att rätta till problemen.
För att ge svenska som andraspråk dess rätta legitimitet behövs en omfattande och långsiktig satsning på ämnet, såväl i skolan som i lärarutbildningen, samt en attitydförändring mot mångkultur som »mainstream«.