Jag hade lagt märke till att en efter en av mina kolleger fick gå på exklusiva kurser. Det förekom aldrig någon allmän förfrågan, det sköttes alltid oerhört diskret. Efter några år kändes det som om det bara var jag som aldrig hade blivit tillfrågad och utvald. Jag förstod inte varför eller hur rektorns urval gick till. Ska jag vara ärlig så var jag väl inte speciellt intresserad av att delta i någon av dessa kurser, men känslan av att bli förbisedd var oroande. Dög jag inte?Då plötsligt fick jag frågan, eller det var väl mer ett luddigt konstaterande i stil med: »Jag ser gärna att du …«
Jag lyssnade inte klart på rektorn innan jag glatt svarade: »Ja!«
Kursen som jag var utvald att delta i gick under det kryptiska namnet Focus. Förutom mig själv och sju andra lärare från kommunen så bestod denna ambitiösa satsning av chefen för Barn- och utbildningsnämnden (BUN) samt en konsult som hette Frank.
Tyvärr var Focus en satsning som var väldigt diffus. Kursen var som en illa planerad lektion. Mål, syfte eller riktlinjer för vad som förväntades av oss lyste med sin frånvaro. Frank höll sig på en hög filosofisk nivå där information om vad Focus skulle resultera i verkade vara överflödig.
Jag skäms inte för att erkänna att jag hade stora problem med att hänga med i Franks tankebanor. När jag kom tillbaka efter vår första tvådagarssession var jag oförmögen att delge mina kolleger vad vi hade diskuterat. Det mest konkreta jag kunde säga var: »Älgsteken med de smörstekta kantarellerna var god.«
Focus-gruppen träffades tillsammans med Frank vid tre olika tillfällen. Alla hade samma inramning; god mat, dyra hotell och abstrakta diskussioner. Ingen förde protokoll. Ingen visste vad meningen med det hela var, men jag brydde mig inte. Jag var utvald. Jag var nöjd med att få åka i väg med Frank och chefen för BUN och känna mig viktig.
På kvällen vid den sista och avslutande träffen, denna gång i Helsingör, samlades vi i baren för att runda av kursen. När klockan närmade sig midnatt ville Frank plötsligt spela piano. Frank tittade på chefen för BUN, som trots den sena timmen var väldigt lösningsorienterad. Dessvärre innefattade denna lösning mig. Chefen för BUN hade observant lagt märke till att det fanns ett piano i foajén. Ett piano som han bad mig hämta.
Och det var när jag slet med att få det jävla pianot över en tre centimeter hög tröskel in till baren som jag kände att det där med att vara utvald och gå på speciella kurser var något jag definitivt kunde vara utan.
Efter en, i mitt tycke, heroisk insats lyckades jag till slut få in pianot i baren. Jag fick inte ens ett tack. Jag fick nöja mig med att lyssna på Frank när han spelade en förvånansvärt stabil version av »Yesterday«, samtidigt som jag funderade över hur jag skulle lägga upp min presentation av vad jag lärt mig under min Focus-utbildning vid nästa konferens på skolan. Det var nog bäst att inte nämna pianot.