Den fria lekens förkämpe

Under sin uppväxt hade Birgitta Knutsdotter Olofsson inte någon tanke på forskarkarriär, ännu mindre om att bli den fria lekens moder. Hon var dyslektiker och drömde om att bli mamma och den ”glada medelpunkten till en massa ungar”. Ännu vid fyllda 81 är hon en glad medelpunkt.

Om Birgitta Knutsdotter Olofssons pedagogiska livsgärning, lekpedagogiken som metod, vet vi åtskilligt. Hennes banbrytande forskning om lekens betydelse för barns utveckling har tagits emot med öppen famn av förskollärare, som sedan mitten av 1980-talet har kunnat lyssna på hennes föreläsningar och läsa klassiker som Lek för livet, I lekens värld eller De små mästarna.

Desto mindre vet vi om henne, modern till den alltid lika aktuella lekpedagogiken. Det är ingen tillfällighet förstås. Hon har tvekat om hon skulle vilja tala om sitt eget liv, men till slut öppnade hon dörren till sitt pittoreska 1700-talshus i Sigtuna, det som hon beskriver som ”en varm kofta”.

–Det är inte jag som är intressant. Det som jag vill få upp folks Image may be NSFW.
Clik here to view.ögon för är fantasin, leken och barnen, barnen, barnen, säger hon så snart vi slår oss ner i det ljusa, antikmöblerade vardagsrummet.

De yviga gesterna förstärker berättelsen. Och hon tar ut svängarna rejält, håller för öronen, måttar med händerna och låter gärna känslorna färga ansiktsuttrycken.

Just nu är anletsdragen uppsluppna efter ett gott skratt. Häromåret medverkade hon nämligen i ett tv-program om låtsasleken. När en bekant från Sigtuna museum såg henne i rutan sägs denna ha fällt följande kommentar till sina närstående: ”Titta, där är Birgitta! Det är ju hon som diskar på museet!”

Förutom att oavlönat handdiska efter gästbjudningar på Sigtuna museum, vattnar hon krukväxter, tvättar handdukar, stryker och räcker en hjälpande hand när den behövs. Hon höll i museets vänförenings ordförandeklubba ett flertal år. Förvisso är de nästan dagliga besöken på museet ett sätt att tillgodose ett ”uppdämt pratbehov”, men det finns även ett annat skäl. Passion. Hon kan fortfarande känna en passionerad förtjusning, en framträdande Birgitta-egenskap, för museets arkeologiska föremål. Vilket sätter spår i gesterna och rösten.

–Arkeologi är fantasieggande, utbrister hon och nästan studsar i stolen då hon berättar om kvinnan från 1100-talet som ligger i en kista, igenspikad med 52 spikar. Hon fortsätter: Jag tror att hon hade magiska krafter. Det var därför som kistan var så väl igenspikad.

Under barndomen i den sjuhövdade prästfamiljen i Göteborg riktades passionen mot ett annat håll. Dockpojken hette denna högt älskade docka, mammas födelsedagspresent till det femåriga sladdbarnet. En hård docka med mjuka ullkläder som var så sköna att känna på. Både Dockpojken och andra dockor fick ta plats och breda ut sig i villan. Trappan var en av favoritplatserna.

Birgitta gick inte i förskolan, eller kindergarten, som det då hette. Kindergarten fanns i centrala Göteborg och mamma hade dagligen behövt följa med på resan dit från villan i stans utkant. Dessutom var barnen som gick på kindergarten högborgerliga. Birgittas familj var förvisso borgerlig, men pengar syntes aldrig till. De fattiga fick en del till skänks, resten gick åt familjeöverhuvudets fäbless: antika möbler. Sålunda ingen kindergarten, utan lek hemmavid. Med dockorna och med mamma, eller fru Antonsson, som mamma kallades i låtsasleken. Fru Antonsson handlade eller var bjuden på kalas. Då pratade de tu som damer emellan och drack hinkvis med kaffe ur tomma koppar.

En annan fördel med att vara sladdbarn var svängrummet.

–Min storasyster brukade säga (hon imiterar en gnällig röst) ”ska den här ungen få göra vad hon vill?”. Jag blev nog inte så hårt uppfostrad som mina syskon, det blev mer lösa tyglar. Det påverkade hela min personlighet; Jag gifte mig med en långhårig poet och gick mina egna vägar.

Hon minns även en annan egenskap som systern ojade sig över. Lättsinnet, motorn i förmågan att hitta på.

–Jag hittade på saker och berättade som om det vore sant. Då brukade min syster säga, kärvänligt men allvarligt: ”Nu narras du, Lillan”.

Tio år gammal bestämde hon sig för att sluta med att hitta på saker. Att fantisera fortsatte hon dock med. En dröm, kanske den allra största, handlade om livet som väntade på henne:

–Jag skulle bli en fru med åtta barn. Jag vet inte varför, men jag tänkte alltid att jag skulle vilja vara en glad medelpunkt till en massa ungar.

Att odla en forskarkarriär låg däremot långt utanför fantasins värld. Hon var dyslektiker och förde en lång och enveten kamp för att knäcka läskoden. I skol- och gymnasiebetygen stod år efter år ”Birgitta bör öva sig i läsning och skrivning”. Hon hade blivit fenomenal på att ta till sig den muntliga undervisningen och glänste i ämnen som inte krävde så mycket läsning – matematik, fysik och kemi.

Ändå satte hon sig på studiebänken vid Uppsala universitet direkt efter gymnasiet. Hur kom det sig? Flera orsaker. Dyslexin vann hon en storseger över genom att betrakta texten som en bild och därmed få upp läsfarten. Två av systrarna hade redan läst i Uppsala. Viktigast dock: mamma dog och pappa gifte om sig.

–Det gällde att fly fältet, säger hon sorglöst.

Den nya passionen var psykologi, målet att bli barnpsykolog. Hon väcker gamla minnesbilder till liv:

–När jag tittade i gamla fotoalbum såg jag att jag som liten flicka alltid hållit någon i hand eller suttit i någons knä. Bilderna förmedlade ett budskap: Det var bra att vara barn. Det ville jag förmedla vidare.

Under studierna uppfylldes hon, som många gånger förr, av stor entusiasm. Psykologin kändes som ”världens bästa ämne”. Under de 20 år som hon förkovrade sig i ämnet hon älskade, hann hon både skaffa barn med sin långhårige poet och skilja sig. År 1971 var hon ensamstående trebarnsmamma, färdigutbildad barnpsykolog med titeln filosofie doktor från Stockholms universitet. Och hundraprocentigt arbetslös.

Under de år som följde stod hon fortfarande fjärran från forskning om lekpedagogik. Hennes doktorsavhandling och sålunda specialområde inriktade sig på ungdomsbrottslighet, inte på vanliga barn. Därtill var skilsmässan ”omvälvande”.

–För att forska så att det ger något måste man ha glädjen intakt. Den ska inte gå åt till att lappa själen.

Trots motgångar och vedermödor övergavs hon inte av känslan att hon var lyckligt lottad, eller ”uppbjuden till dans”.

–Folk höll dörren öppen för mig. Varför? För att jag kunde dansa. Jag var duktig och gjorde bra saker. Fast det var svårt för mig att erkänna att jag var duktig. Jag kunde ju inte ens lära mig läsa.

Under arbetslösheten blev hon ”uppbjuden” till Lärarhögskolan i Stockholm, till lärarseminariets anrika lokaler på Riddargatan där Selma Lagerlöf en gång undervisade. Nu skulle hon få hålla samtal med 20 unga studenter. Om etik och moral.

–Vilka hemska ord! Men det var fantastiskt intressant och rektorn gav mig fria händer. Etik och moral går dessutom inte att plugga in. Som ensamstående mamma till tre barn var jag inte helt ovetande om livet. Jag var aldrig rädd att ge av mig själv, och eleverna kom med så mycket tillbaka om deras egna erfarenheter, måttar hon med händerna. Det var så spännande att jag inte ens vågade flytta på stolen av rädsla att samtalet skulle ta slut.

Likväl tog denna deltidssyssla slut i och med anställningen som byrådirektör vid BRÅ, Brottsförebyggande rådet, 1973. Att säga att hon vantrivdes där vore en underdrift.

–Jag blev galen! utbrister hon och håller för öronen likt motivet i Edvard Munchs målning Skriet. Korridorer och dörrar som var stängda, att vara där klockan åtta, dricka kaffe klockan tio, tidningspärmen, brevpärmen, möten, möten, möten – och ändå fick jag ingenting gjort. Jag som ville bli psykolog och arbeta med människor. I stället blev jag sittande framför ett skrivbord.

Ånyo blev hon uppbjuden. Räddad av samma rektor, som nu ringde och tipsade om en fast tjänst för en disputerad lärare, ett lektorat på Lärarhögskolan. Vilket hon också fick.

–Hu, hu, om jag blev glad!

Det följande decenniet blev det en rejäl kursändring. Inte längre fokus på ungdomskriminalitet, utan på vuxenpsykologi, kommunikation och – barns utveckling. Äntligen var hon på rätt spår. Även själen höll på att lagas.

Samtidigt: Nedslag i verkligheten. Många besök i förskolor med ständigt frustrerande iakttagelser. Barnen verkade stressade. De skrek och sprang omkring utan vare sig fokus eller ordning. Vilket förde tankarna till rakt motsatt håll, till barndomens låtsaslek med mamma, alias fru Antonsson, och till erfarenheten från de egna barnen som ”lekt och lekt”.

Ur den stigande frustrationen uppbådade hon viljan att forska om lek som företeelse och lek i förskolan, embryot till lekpedagogiken. Året var 1985. Förskolan och förskollärarutbildningen stod inför en omdaning.

Hon forskade och skrev. Hon ville sätta ord på lekpedagogiken som metod, skapa ett gemensamt språk för att kunna diskutera arbetsmetoder barnpedagoger emellan. Först då skulle utvecklingen kunna ta fart framåt.

Ett begrepp hon mötte på vägen var leksignal, myntat av forskaren Gregory Bateson.

–Det blev som en uppenbarelse. Leksignalerna hjälper oss att förstå att det som händer är på låtsas. Barn kan vara oerhört lyhörda för små signaler och hör på en gång om det är på riktigt eller på låtsas, framhåller hon.

Därför blir inte ens lilla Alice, tre år, rädd när förskolläraren Anita jagar henne och ropar med skräckinjagade röst ”Nu tar jag dig!”. Alice är redan förtrogen med leksignalerna och ser på glittret i ögonen och hör på tonfallet att det är en lustfylld jagalek.

Att kunna leksignalerna och lekreglerna kräver social kompetens. För att leken ska fungera fordras även turtagning, samförstånd och ömsesidighet. Och tydlighet. För att de som leker ska känna sig trygga. Om man bråklekar ska det inte göra ont.

Begreppet den fria leken innebär störningsfri lektid, inte en pedagogfri lek, påpekar Birgitta Knutsdotter Olofsson.

–Den fria lekens pedagogik är inte att låta barnen leka fritt och lämna dem ensamma. Den fria leken kräver en pedagog. Genom sin närvaro skapar den vuxna ro, ger leken näring och lär ut lekspråket och leksignalerna till de barn som inte kan, fastslår hon.

Två år hade gått sedan hon inlett sin forskning. Som alltid när hon fascineras av någonting arbetade hon som uppslukad. Hon hade gett ut Lek för livet och nu stod hon i Pedagogiska institutionens föreläsningssal i Uppsala. Det var fullsatt och sjöd av förväntan. Ingen hade hört henne föreläsa om lek förr. Hur skulle folk reagera? Skulle hon få gehör för sina idéer?

Mottagandet liknade ett jordskred.

–Det gick på en gång. Det sa tjopp. Folk var så begeistrade, applåderna dånade och jag minns hur Eva Norén Björn rusade fram till mig och började dansa med mig. ”Birgitta, Birgitta”, sa hon om och om igen.

Föreläsningen blev startskottet för en lång rad framträdanden. Hon åkte land och rike runt och sjöng lekens lov. Hon togs lika väl emot i Piteå som i Staffanstorp.

–Det var en fantastisk känsla att tas emot av en välvillig publik. I Oslo var det ett tusental i publiken, alla med ballong i handen. När jag kom upp på scen stack de hål på ballongerna. Inte klokt vad det small.

Förvisso har barnen och leken blivit tydligare tack vare föreläsningarna. Likväl är hon medveten om att tillämpningen av lekpedagogiken på vissa håll kan vara långt ifrån fulländad. Därför vill hon, än en gång, slå ett slag för lekens vikt.

–Jag blir fortfarande förundrad och förtjust över barns geniala uppfinningsrikedom under leken. Barn som inte leker går miste om en dimension av livet. Då blir de till tråkiga vuxna som inte kan skratta över något roligt. Kom ihåg det, leken börjar alltid med leendet.

Precis som i drömmen har Birgitta Knutsdotter Olofsson blivit ”den glada medelpunkten till en massa ungar”. Fastän hon inte har fått åtta biologiska barn, utan blott tre, tycks hon vara nöjd med sitt livsverk. Vid tal om ett eftermäle aktar hon sig dock noga för att stiga upp på några höga hästar, utan uttrycker sig på ett sätt som även en femåring kan förstå:

–När jag kom tillbaka till daghemmet där jag forskade, och pussade på barnen, kom en femårig flicka fram till mig. För att komma i höjd med mig stod hon på en stol. Hon kramade mig om halsen och sa: ”Birgitta har kommit för att göra det roligt för barnen”. På sitt språk uttryckte hon hur jag skulle vilja bli ihågkommen.