Lagom till fyrtioårsdagen har Alfons Åberg blivit föremål för en doktorsavhandling – i konstvetenskap. Forskaren Annika Gunnarsson har studerat Alfons värld ur både synligt och osynligt perspektiv.
– Det är unikt att ha en så lång svit av böcker att förhålla sig till. Och Gunilla Bergström har arbetat väldigt konsekvent med både text och bild genom hela serien, vilket inte kan vara lätt, säger Annika Gunnarsson, forskare i konstvetenskap.
Hon disputerade nyligen på en avhandling om den evige sjuåringen. Syftet med studien är att ur ett konstvetenskapligt perspektiv analysera hur det visuella i böckerna kommer till uttryck, liksom hur det tas emot receptionsestetiskt. Hon har utgått både från bild och text, som delar av en helhet.
Som underlag har hon haft bilderböckerna om Alfons, de sexton filmerna samt en stor mängd pressmaterial som visar hur böckerna har tagits emot.
– Ibland kan man se att bild och text arbetar från två håll och säger olika saker. Mellan bild och text finns ett utrymme för betraktaren, som där skapar sina egna mentala bilder av vad som sker och blir medskapare av berättelsen, säger Annika Gunnarsson.
Hon menar att det ”osynliga” i berättelserna består av flera element. Dit hör dels det som sker i Alfons egen fantasi i berättelserna – som till exempel ett spöke – dels det som skapas just hos betraktaren/läsaren.
– Det kan handla om känslor – man vet hur de känns men inte hur de ser ut. En slutsats av studien är att man kan lära sig väldigt mycket av bilder, att man får ett estetiskt kunnande.
Annika Gunnarsson anser att bilder kan hjälpa barn till ett språkligt medvetande, till att sätta ord – och bild – på känslor och språkliga begrepp. Till exempel som att ”bli röd av ilska”.
Det starkt reducerade bildspråket, de rena bildytorna avskalade på alla ovidkommande detaljer, är karaktäristiskt för Alfonsböckerna. Det bidrar till att betraktaren själv blir medskapare, förklarar hon.
– Jag har sett Gunilla Bergströms skissunderlag, hur hon undan för undan har rensat dem på detaljer för att komma fram till de färdiga bilderna.
Styrkan i boksidorna är kombinationen av det till synes enkla som spelar mot det till synes komplexa, tror Annika Gunnarsson.
– Det är ett mycket kvalificerat bildspråk, nog så komplext att betrakta som konstbilder.
Berättandet är ofta cirkulärt, eller snarare som en evighetsåtta. Berättelsen kan gå från början till slut och kan sedan kopplas tillbaka till början igen. Det är både intervisuellt – att bilder har referenser mellan olika böcker i serien – och intravisuellt, att de återkommer inom en och samma bok.
– Ett exempel är där solen på ett uppslag återkommer några sidor senare, med Alfons runda huvud på solens plats, på exakt samma ställe.
Tryckteknikens utveckling har också gjort det möjligt att använda olika nya grepp i bilderna, till exempel collageteknik, som Gunilla Bergström har använt en hel del.
En sådan liten men betydelsebärande detalj – så typisk för böckerna – är en kristallskål som ligger på golvet. Skålen är klippt ur en tidningsbild av en kristallkrona, men vriden ett kvarts varv så att bara själva kristallblänket framträder. Detaljen blir till en både språklig och visuell tolkning av just ”kristall”.
Annika Gunnarsson hoppas att avhandlingen kan stärka lärare och förskollärare i deras arbete med bild.
– Bild är inte bara något att göra! Det är också ett uttryckssätt som man måste lära sig att förstå och tolka.