Rosa - ett rött skynke

– Jag vill dels visa på hur ett till synes harmlöst och ytligt fenomen som en färg, som ett kulturellt uttryck, kan få väldigt tydliga konsekvenser i verkligheten. Hur det kan upprätthålla makt och skapa inne- och uteslutningar. Rosa är verkligen inte harmlöst, utan framstår som livsfarligt!

Så förklarar Fanny Ambjörnsson syftet med sin bok Rosa – den farliga färgen, som utkom i slutet av 2011. Den sålde till hennes förvåning slut på några veckor och har redan kommit i ny upplaga. Hon tror att den läses just för att de flesta, mer eller mindre medvetet, har en relation till och funderingar kring färgen.

– Det är en färg man förhåller sig väldigt aktivt till, det tycker jag är spännande, säger hon.

Vi träffas på ett café på Söder i Stockholm, epicentrum för den svartklädda, medvetna medelklassen. Här är inte ens bebisarna klädda i rosa.

– Det andra, rent innehållsmässiga syftet med studien är att diskutera föreställningar om kvinnlighet. Vi lever i ett samhälle som utger sig för att ha kommit väldigt långt när det gäller jämställdhet, samtidigt som vi har stora problem med det som vi föreställer oss vara kvinnliga egenskaper och attribut.

Hon menar att detta inte enbart går att avgränsa till kvinnlighet utan även flyter in i sådant som uppfattas som låg klass, låg ålder, låg status – det handlar om flera andra maktstrukturer.

En av många personer i boken är Aron, fem år, som länge har haft rosa som favoritfärg och ständigt klätt sig i prinsessklänning och änglavingar. Tills alldeles nyss. Dagen innan Fanny Ambjörnsson ska träffa honom för en intervju, ringer hans pappa och berättar att det nog är för sent: Nu gillar Aron inte alls färgen.

– Jag tog det först kanske inte på så stort allvar, men det är väldigt sorgligt. Aron förnekar att han någonsin tyckt om rosa – fast han älskade färgen, helt nyligen. Jag tror att han fick ett mycket abrupt uppvaknande, att han inte fattat förrän lite för sent att han inte borde göra det, säger Fanny Ambjörnsson.

Hon tolkar det så att pojken kanske var med om något på förskolan, kanske att någon sa något till honom – men när han väl fattade att han tyckte ”fel”, blev uppvaknandet så plötsligt att han måste stänga av allt och inte erkänna någon av sina tidigare ”förtjusningar”. Allt för att få vara med i killarnas gemenskap.

– Det betyder också att han måste stänga av en hel värld av idéer, föreställningar och möjliga intressen som kopplas till rosa. En värld som man gärna skulle vilja att han och andra pojkar skulle ha tillgång till, men som de ofta inte har eftersom de måste identifieras och identifiera sig själva som pojkar.

För färgen är också starkt positivt laddad med fantastiska egenskaper, från det mjuka, sinnliga, empatiska, omvårdande till det extravaganta, spektakulära, som också innebär att få ta plats. Som Maja, när hon på sin fyraårsdag ska ha prinsesskalas, helt i rosa. Med sig själv som given medelpunkt. Hon bjuder flickorna från förskolan, sina mostrar och fastrar – men inser att killarna nog inte bör bjudas.

Pojken Aron möter man på sätt och vis igen senare i boken, i Anders, 60 år. Han är en av de ”modiga” män som klär sig mer färgglatt än genomsnittet och som homosexuell bär han ibland rosa slips som en diskret signal. Men med en annan uppväxt kanske han fått tillgång till ett ännu större spektrum.

– Anders är en man som ändå har bejakat så mycket av sig själv. Som barn var han i en liknande situation som Aron, tyckte om att klä sig i klänningar och leka med andra kvinnliga attribut. Men när hans pappa upptäckte det satte han stopp.

Och Anders fattade, och satte även stopp för sig själv, för att få vara med grabbarna. Fanny Ambjörnsson menar att det handlar om att ta en alldeles för stor risk socialt, för att inte få vara med. Den risken vill man inte gärna ta.

Idén till boken uppstod i hennes arbete med två olika forskningsprojekt. Det ena handlar om genus och föräldraskap – där den rosa färgen ofta visade sig vara laddad – det andra om strategier bland unga homo-, bi- och transpersoner. De använder gärna färgen som en del av politisk aktivism.

– Jag såg först rosa som en till synes oviktig och ointressant sidofråga i det stora projektet om jämställdhet. Men när jag talade med småbarnsföräldrar landade det ofta i frågor om rosa och barnkläder. Och när jag senare stötte på rosa igen, som en symbol för motstånd inom queeraktivism och bland hbtq-ungdomar, insåg jag att det vore roligt att göra en studie om det.

Bland en stor mängd möjliga aspekter på färgen valde Fanny Ambjörnsson ut fyra teman till boken: utöver barn/föräldraskap och queeraktivism även vuxna män som väljer färgen samt ”det rosa rummet”, där hon har intervjuat barn om vad de själva tycker.

Det som har överraskat henne mest i studien är hur massivt föraktet är för det kvinnligt kodade, eller hur stor problematiken kring det är.

– Jag hade nog inte tagit det på så stort allvar tidigare, eller insett det, men när man lägger ihop alla de här områdena blir det sorgligt övertydligt.

– Kopplingen till ålder har också varit intressant; att ”det rosa” ses som en fas som man växer i för att sedan tvingas växa ur, för att anses som rimligt vuxen eller mogen. Och att det kopplas till kvinnlighet, som något barnsligt och oseriöst.

Framför allt bland medelklassföräldrar verkar det finnas närmast en beröringsskräck för den rosa färgen. De väljer den inte gärna själva, och rosa presenter blir till problem. Diskussioner har länge förts om de strängt könssegregerade flick- respektive pojkavdelningarna i leksaks- och klädaffärer. Men bland föräldrarna verkar det inte önskvärt att något barn, av vare sig flick- eller pojkkön, ska välja den rosa sidan i affären.

– Det är en tragisk konsekvens av den diskussionen, även om man förstår hur det kommer sig. Men det slår åt fel håll, som om barnen väljer ”fel”. Att det tar sig så tydligt uttryck i en färg tror jag har att göra med att det är så mycket lättare att förakta, ta avstånd från och vara kritisk mot en färg än att säga detsamma om någons bakgrund eller klass. Man kommer undan långt om man avfärdar folk på grund av deras ”dåliga smak”.

För det handlar även om bakgrund, bildning och klass. Hårfina markörer visar inte bara genus- utan också statusskillnader. Där kommer estetiken och de estetiska ämnena in.

– I vårt samhälle ser man inte estetik som något livsallvarligt, utan vi har lärt oss att tänka på den som ett utanpåverk, som yta. Men egentligen är estetiken väldigt integrerad i hela vårt sätt att se på samhället. Att då inte få den kunskapen blir en stor brist.

Fanny Ambjörnsson menar att man till exempel på arkitekturutbildningen, där man utbildar sig inom estetik, närmast förutsätter att det finns en så kallad ”god smak” som alla ska förhålla sig till, men att den sällan problematiseras.

Hon tror att frågan om att lära sig god och dålig smak är en central del av klassamhället, och att det blir en märklig konsekvens att inte ta det på större allvar.

– Men det är väldigt svårt, och väldigt känsligt. Men om man tittar på det i ett historiskt perspektiv, ser på förändringar över tid, blir det mindre känsligt.

Desto märkligare är då att rosa inte har varit en kvinnligt kodad färg förrän omkring 1950. Innan dess sågs den snarare – om den ansågs som något – som en manlig färg, stark, klar och livfull, medan den passiva ljusblå färgen ansågs passa spröda små flickor bättre.

Hon tror att något så konkret som en färg kan vara tacksamt att använda sig av i skolan, inte minst i bild- och slöjdundervisningen.

– Jag tror att den rosa färgen är en tacksam utgångspunkt just för att den är så harmlös. Den kan ge verksam insikt i hur strukturerna ser ut, eftersom de fåniga aspekterna på hur vi delar in människor blir så tydliga. Att vara rädd för att ha rosa tröja på sig, eller att tvingas att köpa leksaker med rosa på, är en onödig begränsning.