Temakonstnär: Eva Lindström

Lage är en uggla som missbrukar clementiner och kämpar för att hitta sin plats i livet. pendlingen mellan det vardagliga och det existentiella finns i flera av Eva Lindströms arbeten.

Det finns en lakonisk och konstaterande ton i Eva Lindströms bilderböcker. De går rakt förbi ursäkter och inlindade formuleringar, för att röra sig mot laddade tillstånd och känslor. Det är lite som Alfred Hitchcock, som inleder med att avslöja vem mördaren är, och ändå håller betraktaren i ett fast grepp.

På första sidan i Eva Lindströms Jag tycker inte om vatten från 2009 konstaterar huvudpersonen: "Jag heter Alf. Jag tycker inte om vatten." Sedan utvecklar sig ämnet en sida i taget. På tredje uppslaget känner man med hela kroppen hur jobbigt Alf tycker det är att hans byxben har blivit blött – samtidigt som kompisarna obekymrat badar och leker i parkens plaskdamm. Boken är också ett underbart exempel på hur det går att konstruera nog så tydliga tillstånd i bild. Alf räddar sig upp ur blötan på en sten i ett dunkelt skogslandskap (men vi ser ju att det är en ocean) och binder fast sin barkbåt med en lina i ett träd.

Eva Lindström började arbeta som serietecknare på 1980-talet, bland annat för kvinnotidningen Q och Arbetaren. Så småningom fick hon erbjudande från ett förlag att illustrera bilderböcker och 1988 kom Kattmössan, hennes första egna bok ut.

Vi träffas i hennes ateljé i Västberga industriområde i Stockholm. Jag är nyfiken på hur det är att arbeta med just barnböcker, med deras olika åldersindelningar och till synes klara avgränsning mot vuxenvärlden.

– När jag håller på och arbetar tänker jag inte så. Jag får ingen beställning, utan gör alltid en egen berättelse. Jag kommer på en rolig grej som jag vill göra. Det är ganska knasigt att det är uppdelat. Mina berättelser passar mig, och jag är ju inte barn.

Vad kan den roliga grejen vara?

– Det är svårt att förklara. Jag är helt inne i det här arbetet, det är det jag gör. Och då dyker det alltid upp idéer som kan verka värda att gå vidare med. Jag har som en liten tråd i början, en vag tanke. Om jag tycker att den är tillräckligt intressant, då blir själva processen att se hur idéerna utvecklas. Det är som en form av lek när man laborerar med olika figurer och sätter dem i olika miljöer, scenografier. En vuxen människa som leker.

Eva Lindström har gett ut olika former av barnböcker. Det är intressant att se hur mycket av de vardagliga detaljer som stagar upp berättelsen i bilderna i böckerna för mindre barn flyttas över till texten i kapitelböckerna. Någon petar omsorgsfullt bort lökringarna från sin pizza, eller betraktar i förbifarten hur en mamma jämför priser och luktar på de olika schampoflaskorna i affären, som i Någon flyttar in från 2002.

Kan man kalla dina böcker samtidsbetraktelser?

– Ja, det kan man. I alla fall en del. Min vän Lage handlar om en uggla som har ett misslyckat yrkesliv, där finns också lite missbruk – clementinmissbruk. Mycket handlar om hans strävan i yrkeslivet. Om svårigheten att hitta en plats i det hela.

Denna pendling mellan det vardagliga och det existentiella återfinns i flera av Eva Lindströms arbeten. Hennes senaste bok Apan och jag är på sina 20 sidor en gastkramande berättelse om rädslan att inte få tillbaka den som betyder mest och som brukar finnas där. Själv drabbas jag tidigt av en oro att apan inte ska komma tillbaka, av möjligheten att den är för alltid borta. Slutet är väldigt osäkert, tycker jag.

– Det är en sak som återkommer i mina böcker, att saker försvinner. Att några mer eller mindre förvirrade personer försöker ta reda på det som försvunnit. Men även om slutet är öppet ser man ändå att apan är i närheten. Det finns ingen möjlighet att den skulle vara helt borta.

Vi talar om det faktum att huvudpersonerna i barnlitteratur länge och slentrianmässigt har varit pojkar. Det är en intressant del i Eva Lindströms böcker, att det inte alltid är självklart vilket kön eller ålder personerna har. I Apan och jag läser jag själv till exempel huvudpersonen som en gubbkille, trots att hen har hårspänne.

– Ja, den boken är intressant, könet beror på vem som läser. Jag tänkte det som en tjej. En del har sagt att det är en hon, men annars ser många det som en han. Det kan bero på baskern. Det gäller också den nya boken Olli och Mo som kommer i vår. Där ser den ena figuren ut som en liten farbror. Men det kan också vara ett litet barn. Den andra kan vara mormor, mamma, tant eller allmänt släkt med den här gubben.