Vem vill vara suddgummibög?

Men det tar oftast inte slut där. Maktlekar har en tendens att eskalera, säger Sannie Wedberg, projektledare på den ideella organisationen Alma Europa och en av författarna till boken Maktlekar – det dolda gruppvåldet bland unga.

– Om du leker Slavleken i årskurs två kan den gå ut på att hämta mjölk. Men om du går kvar på samma skola och leker Slavleken i årskurs sju eller åtta, då krävs det något värre för att skapa samma roliga kick.

För några år sedan fanns inte begreppet maktlek. Det uppfanns av Sannie Wedberg och hennes kollega när de arbetade med ett drogförebyggande projekt ute i skolorna. 13-åriga William hade just vunnit en fotbollsmatch och Sannie Wedberg klappade honom uppskattande på överarmen. William ryckte till av smärta och visade sedan upp sina armar.

– Han var helt blåslagen, alldeles lila på överarmarna. Min första tanke var att han var misshandlad hemma, säger Sannie Wedberg.

William berättade om en lek som han brukade göra med sina kompisar. Den som ryckte till av ett låtsasslag mot ansiktet var lovligt byte för riktiga slag på armen.

– Alla hans kompisar gjorde det. När jag sedan pratade med dem och frågade om de gjorde leken med att slå på armen så frågade de: vilken? Det visade sig att det fanns många. Ju mer jag frågade desto fler lekar fick jag reda på.

Sannie Wedberg och hennes kollegor insåg att lekarna fanns överallt men att fenomenet var dolt för vuxenvärlden. De sökte pengar från Allmänna arvsfonden och drog igång ett treårigt projekt som tog slut nu vid årsskiftet.

På Alma Europas sajt finns en lång lista på olika maktlekar. I Viking står två personer mot varandra och slåss – hårdare och hårdare tills någon ger upp. I Nadish är någon kung och de andra slavar som måste göra som kungen säger. I perrongleken tävlar man om att springa snabbast från ena sidan av en perrong till den andra. Den som kommer sist blir slagen. Suddgummibögen går ut på att sudda på skinnet tills det blöder. Den som avbryter i förtid eller börjar gråta blir bög, eller lesbisk, om det är tjejer som leker.

Frågan är om det ens går att tala om maktlekar som lekar. Jo, det tycker Sannie Wedberg. Det är så barnen själva ser på det – en ritual som görs på skoj. På lek.

Men maktlekarnas funktion är att rangordna och fastställa status i gruppen. Hotet är uteslutning och utanförskap. Och straffen som utdelas innehåller alltid våld eller kränkningar.

– Inom leken säger man att den sker på lika villkor. Men det gör den inte. Det är alltid några som är ledare och några som är följeslagare i de här lekarna. Bara skillnaden i fysiska förutsättningar säger ju att lekarna inte är på lika villkor på något sätt, säger Sannie Wedberg.

I sin uppsats Ett steg från lek till allvar beskriver läraren Amir Srebrenikovic hur vissa maktlekar kan gå överstyr och få allvarliga konsekvenser. I en variant av Slavleken, Boss och flygare, fångas småpojkar upp av kriminella gäng och tvingas att utföra uppdrag, som till exempel att stjäla kläder. Barnen skolas in i en starkt hierarkisk struktur där de hetsas och hotas att begå allt grövre brott.

Alla maktlekar har inte så våldsamma och drastiska följder. Och alla barn mår inte dåligt av att delta i maktlekar, betonar Sannie Wedberg. Men vuxenvärlden gör det för lätt för sig om den hävdar att lekarna är ofarliga och något som barnen måste hantera på egen hand.

Gunilla Lindström är rektor på Igelbäcksskolan i Kista i Stockholm. När hon läste en artikel om maktlekar tänkte hon att det nog inte förekom hos henne, på en F-5-skola.

– Men till vår förfäran upptäckte vi att det förekom även här, i det fördolda. Det hade vi inte trott.

Gunilla Lindström och skolans biträdande rektor gick runt i alla klasser och hade handuppräckning om maktlekar. Det visade sig att eleverna kände till både Suddgummibögen och Slavleken.

– Slavleken var nog mest på lördagar och söndagar, att någon skulle skickas ut i Kista centrum och snatta. Men det förekom även på skoltid, att man skulle ta godis i affären här bredvid, säger Gunilla Lindström.

Skolan beställde hem Alma Europas arbetsmaterial om maktlekar, de skrev brev till alla föräldrar och tog upp fenomenet på ett föräldramöte. Dessutom involverade de elevrådet och femmorna i arbetet med att skriva nya ordningsregler.

Nu finns det inskrivet i Igelbäcksskolans likabehandlingsplan och i ordningsreglerna att det inte får förekomma några maktlekar alls på skolan.

Många elever tycker att det är skönt att maktlekarna har förbjudits, säger Gunilla Lindström. Men visst har en del hävdat att det ju bara är ”på lek” – inget att bry sig om.

– Då får man tala om allvaret i det, att man inte får bestämma över någon annan. Och prata om att det allra modigaste är att säga att man inte vill vara med, ingjuta modet i barnet att säga nej, att sätta ner foten och gå till en vuxen och berätta.

– Det är viktigt att vi vuxna har stora öron och ögon. Det ska inte vara så att man går till skolan och blir utsatt. Är man inte trygg så kan man inte heller lära sig.

Sannie Wedberg på Alma Europa tycker att alla maktlekar ska förbjudas i skolorna. Men hon säger också att det inte är en okontroversiell åsikt. Det finns föräldrar som leker Gul bil med sina barn – som ger dem en symbolisk dask på armen om de inte ser den gula bilen som åker förbi först.

– En del säger att barnen måste få slåss, det här ordnar de på egen hand, det har de alltid gjort. Andra säger att vi inte kan förbjuda alla maktlekar för alla är inte så kränkande. Men det är svårt att dra gränsen. Och de här lekarna finns överallt, på fritiden, inom sportvärlden, överallt. Så om man åtminstone kan få lite ro från dem i skolan tycker jag att det är något att satsa på.