Skisser hjälp att sätta gränser

Bildläraren Marianne Nordström trodde inte sina öron när hon hörde meddelandet som sprakade ur högtalarsystemet: ”Marianne Nordström! Anmäl dig genast hos rektorn”. Anmäla sig hos rektorn? Hon gick väl inte i högstadiet heller? Nervöst skyndade hon till rektorsexpeditionen där hon möttes av en bister uppsyn. ”Dina elever håller på att elda upp hela skolan. Du får gå bort till atriumgården och lugna ner inspektörerna från kommunen. De är här för att inspektera vårt nya tak och de är inte glada”, sa rektorn sakligt.

Väl där möttes hon av två arga herrar som berättade att hennes elever använt en dunk bensin och eldat upp ett modellhus i trä mitt i skolan, och att eldslågor slagit upp mot taket där de stod.

– De var skitsura och frågade: ”Hur fan kan du vara så jävla dum att du låter ungarna elda inne?” Men jag hade verkligen inte godkänt något sån’t, jag hade sagt till mina elever att de fick elda upp modellhuset för sin animerade film, om de gjorde det på fotbollsplanen. Jag hade väl ingen aning om att de skulle ta med sig en femliters dunk bensin och elda mitt på atriumgården heller?! Det hade jag inte sagt ja till!

Det är torsdag eftermiddag och vi sitter i Ytterbyskolans bildsal. På bänkarna står färgglada lerfigurer i alla former. Agnes Edvardsson skrattar åt sin kollegas dråpliga historia om hur hennes elever nästan eldat upp skolan.

Och visst är den komisk, men den väcker också frågor om problem som faktiskt kan uppstå vid gränsdragningen för vad man får och inte får göra i bilden. Marianne var säker på att hon hade kontroll över elevernas process, men kunde inte förutse att eleverna så radikalt skulle misstolka hennes ord.

– Rektorn tog det hela med viss ro, men jag var skitförbannad. Någon hade kunnat bli skadad. Vi som lärare är ju ytterst ansvariga för eleverna och vad de gör, säger hon.

– Det handlar om kommunikation också. Ibland känns det som man måste tala om i detalj exakt vad de får och inte får göra. Därför är det jätteviktigt att ha någon bra att bolla med. Det gäller inte bara svåra situationer, utan även i vardagssituationer, säger Agnes Edvardsson.

För hennes del blev det tydligt när hon gjorde sin praktik under studietiden. Där fanns en flicka som på väggar och toaletter klottrade bilder på en naken tjej med särade ben och stora bröst. I bilden gjorde hon skulpturer av avancerade sexställningar och vid kärleksteman handlade det alltid om sex. Agnes pratade med de andra lärarna som sa: ”Den tjejen försöker bara vara avancerad. Det är inget att bry sig om”.

– Men jag tänkte: ”Är det verkligen det hon försöker visa? Varför har hon ett behov av att visa att hon är sexuellt avancerad i åttonde klass?”

Praktiken tog slut och det var inte mycket Agnes kunde göra för den tjejen, men erfarenheten tog hon med sig. Både hon och Marianne Nordström har lärt sig att snabbt reagera om de upplever att en elev har ett destruktivt beteende eller är utsatt i klassen.

– Ser man på en bild att en elev mår dåligt, att hon eller han försöker berätta något jobbigt om sig själv med sina bilder, då pratar man med eleven och mentorn, säger Agnes.

– Vi hade en rektor här på skolan som alltid sa: ”De är barn och vi är vuxna. De kan inte veta allting och vi måste visa dem vad som är okej och inte”, säger Marianne Nordström.

– Ja, men det ansvaret har man ju alltid som vuxen, oavsett om man är lärare eller inte, säger Agnes Edwardsson.

– Jo, det är klart och man kan bli väldigt orolig när det dyker upp saker, särskilt i sjuan och åttan, säger Marianne.

Det märks att de båda bildlärarna är samkörda. De avbryter, fyller i varandras meningar och byter ofta spår, men lyckas på något sätt att ändå vara synkade. Marianne har arbetat på skolan i 24 år nu, varav tio tillsammans med Agnes.

För att ha en beredskap mot situationer som kan gränsa till det otillåtna arbetar man på Ytterbyskolan med skissarbeten. Eleverna måste få sina skisser godkända innan de går vidare. På det sättet kan mycket undvikas innan det händer. Det tvingar också eleven att tänka igenom sitt arbete och att lära sig att stå för det som de gör.

Det innebär dock inte att det skulle vara lågt i tak för vad man får göra i bilden. Tvärtom, påpekar Agnes.

– I skissarbetet finns det inget man inte får säga eller göra. Under förutsättning att ingen kränks och att man kan motivera sitt verk så godkänner vi rätt mycket.

– Det mesta handlar om i vilket sammanhang något görs, säger Marianne.

– Många gånger förstår inte eleverna själva hur det de gör kan tolkas, då är det vårt ansvar som lärare och vuxen, att försiktigt påtala det. Att fråga dem: ”Vad är det du vill säga med det här?” Och om det behövs, fråga om de kan säga det på något annat sätt, säger Agnes.

– Många barn i de lägre åldrarna kan skrajset fråga: ”Får man rita ett hakkors?” Och det får man, om det är i rätt sammanhang. Många vet inte ens vad det står för och då kan bilden bli ett sätt att lära sig det, säger Marianne.

Samtidigt är det en svår avvägning i situationer som gränsar till det tillåtna. Nyligen hade Agnes en elev som ville fotografera en annan elev i en kränkande situation. Den senare eleven hade gått med på att bli fotograferad och eftersom det gjordes i en kritisk kontext fanns egentligen inga ytliga skäl till att säga nej.

– Jag sa nej rakt av, för jag visste att eleven som skulle fotograferas redan var utsatt. Att kränka är det bara boom stopp på!

Marianne håller med. Men samtidigt är det inte alltid så lätt att veta var ens egna förutfattade meningar börjar och slutar, påpekar hon.

– Om det hade varit en elev med hög status, hade du godkänt det då? undrar Agnes.

– Det hade jag nog. För så fort man känner att det är ojämlikt, då reagerar man. Men återigen, då är det jag som tolkar vad eleven har för status i gruppen, säger Marianne.

Marianne nordström har många exempel på konstprojekt som varit välmenta men som gått över styr. För 15 år sedan befann sig hennes elever i gränslandet för det tillåtna när de bestämde sig för att göra en film om ensamma Astor, som handlar om en mobbad kille som det går dåligt för hela tiden. Eleverna hade hittat en blå overall och en orange hjälm som de turades om att ha på sig när de spelade rollen som Astor. I de svåra scenerna använde de en autentisk docka, som de gjort genom att stoppa halm i overallen och hjälmen. En sådan dockscen var slutscenen.

– Astor var så olycklig att han bestämde sig för att ta sitt liv och hoppa från järnvägsbron här intill. Det blev en jättebra scen – det var bara det att polisen kom. Folk som bodde här omkring trodde att någon tagit livet av sig, säger Marianne.

– Det blev rena Anna Odell av det hela! kommenterar Agnes och skrattar.

– Ja, precis och de här killarna var verkligen duktiga. Filmen om Astor är den mest populära film som gjorts i skolan, säger Marianne.

Filmen är ett bra exempel på hur problematiskt det kan bli med gränsdragningar, när eleverna lämnar klassrummet. Marianne hade sagt vad eleverna fick och inte fick göra, men hennes kontroll över projektet försvann när de lämnade bildsalen. Hon kunde inte, precis som i fallet med det uppbrända modellhuset, förutse vad eleverna skulle göra. Hon frågar sig också om filmen hade blivit lika bra om hon hade lagt sig i elevernas kreativa process efter det att de lämnat bildsalen.

– Det kan ju hända att de byter idé under processen. Om de får ett nej på den nya idén, och måste gå tillbaka i den kreativa processen, kan de bli irriterade. Där kommer man in på en avvägning på hur man ska se på eleven och dennes verk.

Både Marianne Nordström och Agnes Edvardsson tycker dock att det är bättre att fria än att fälla. Det ska vara högt i tak i undervisningen; det enda riktigt otillåtna är att kränka andra elever.

– De testar ju så mycket, både åsikter och gränser. Någonstans måste eleverna bli tvungna att stå för vad de gör. Kan de göra det, och kan motivera det, då är det okej, säger Agnes.

Marianne har nyligen fått in en bild som i allra högsta grad gränsar till vad som är tillåtet. Just därför är den väldigt bra, tycker hon. Hanna Gustafsson, som går i årskurs 9, har tolkat Maria Kröyers målning Sommarafton vid Skagen. Målningen föreställer en kvinna som blickar ut över havet, med en hund vid sin sida. Konstvetare har tolkat den som ett uttryck för Maria Kröyers längtan bort från sin man, men det var inget som eleverna kände till.

– Det enda jag sagt var att hunden förmodligen står för trofasthet. Hanna sa att hon tyckte ljuset i bilden var så fint, och att hon ville ta det ljuset och göra något fult av det.

I Hannas tolkning ligger en våldtagen kvinna under ett träd, i vad som verkar vara skymning eller tidig morgon. Från skogen runt omkring sipprar ljuset fram mellan grenarna. Det påminner om ljuset i Kröyers målning, men det är också enda likheten. För att inga missförstånd skulle uppstå valde Marianne att själv redovisa bilden för Hannas klass.

– Det blev helt knäpptyst när jag visade den. Efter en stund började eleverna tolka och analysera. En kille sa att kvinnan blivit våldtagen och en annan att det måste hänt alldeles precis innan bilden togs. Någon sa att hon varit på fest eftersom hon var så snyggt klädd, berättar Marianne.

– Diskussionen kring den bilden visar verkligen hur bra det kan bli när det är högt i tak i bildundervisningen.