Medan vi väntar på att bedövningen ska verka diskuterar vi den svenska skolan. Det är vårterminens första dag och jag är hos tandläkaren för att rotfylla en tand. Hela huvudet dunkar av värk men så länge jag kan tala kan jag förklara och försvara.
Tandsköterskan har precis undrat vad vi lärare egentligen gör när eleverna inte är i skolan och jag har känt mig tvungen att förklara vikten av fortbildning och förberedelser. Nu tar jag sats för en utläggning om ferietjänst och inarbetad ledighet då tandläkaren bryskt avbryter mig genom att sticka en borr i käften på mig.
— Ahrr, försöker jag, men tystnar. Gapar stort och tiger.
Tandsköterskan däremot, har visserligen munskydd, men också ett stort behov att prata om varför dottern inte velat gå till skolan den här morgonen.
— Ööhrr, säger jag men får erkänna mig besegrad av en sug.
I stället ger sig tandläkaren in i samtalet. Hon har också barn och erfarenheter från skolan och snart är hon och sköterskan uppslukade av ett resonemang om övergången mellan trean och fyran, om ökade krav och om lärarens betydelse. Helt utan min hjälp.
— Högstadieelever måste väl ändå vara de värsta, säger tandsköterskan.
Försöker protestera, men åstadkommer bara några små gutturala läten som öppnar för vilka tolkningar som helst. Så tandläkaren och sköterskan vrider och vänder även på den frågan och kommer fram till något jag inte kunnat säga bättre själv.
— Men hur ska jag veta att mina barn lär sig det de ska? utbrister tandsköterskan.
— Aahrr! ryter jag till.
Nu vill jag verkligen få en syl i vädret men får i stället ytterligare en spruta i munnen. Bedövningen börjar släppa men behandlingen är inte färdig. Tandläkaren fortsätter att rensa och rycka och riva för att få bort det onda i min tand och jag dåsar bort och tillbaka till dagens lektioner.
Som i ett töcken ser jag mig själv som läraren som talar och maler och frågar och förklarar, men jag hör inga elever svara eller diskutera, förrän någon till sist täpper till truten på mig.
— Ajjj! skriker jag till, då tandläkaren når en nerv och jag en smärtsam insikt.
Nyväckt hör jag tandsköterskan avrunda redogörelsen av dotterns senaste utvecklingssamtal:
— En sak gjorde mig så glad, säger hon och tar sugen ur min mun. Läraren berättade att hon förstått att man måste vänta in vår 10-åring, ge henne tid för att hon ska våga svara på frågor i klassrummet.
Ja, det är viktigt att en lärare kan lyssna, konstaterar jag självklart medan jag sätter mig upp för att skölja och spotta. Smärtan är borta. Hålet är rensat.
Till skolan tar jag med en mental dental bedövningsspruta att sticka i munnen på mig själv varje gång jag glömmer bort att hålla käften.