Hon byter varpflätan mot bubbelplast

Hon har mött mycket uppskattning för sitt sätt att bryta gränser, men alla gillar inte hennes brott mot traditionen. Vid en vävmässa stegade det fram en länshemslöjdskonsulent till Mariana Erikssons monter, där hon visade hur man kan arbeta med vävning i grundskolan. Konsulenten tittade med avsmak på vävstolen där Mariana vävde med tidningspapper, berättar hon.

– Jag tyckte att det var smart. Det är billigt material, det går fort att väva med och det kan ses som återbruk. Det finns många fördelar att arbeta så här i slöjden. Men det tyckte inte hemslöjdskonsulenten. Jag fick en rejäl uppsträckning. Hon framhöll att barn först och främst ska lära sig vad ull, lin och bomull är för något och inte hålla på med sådana här fånerier.

Vävning är en traditionsrik teknik med många ”måsten” och ”får inte”. Det har varit, och är, en viktig teknik, trots att ingen i dag måste väva för husbehov eller för att skaffa sig textilier och kläder.

– Finns det någonting slöjdat i dag som man måste göra för sin överlevnad? Jag kan inte komma på något. Slöjden står alltså i dag för andra värden, det är annat som gör att man tycker att det är meningsfullt att slöjda.

Det finns över 600 vävstugor runt om i landet. Där väver man ofta efter färdiga varpflätor som skickats efter på postorder. De som väver gör det som beskrivningen visar och fyller sina, barns och barnbarns linneförråd, påpekar Mariana Eriksson.

– Oftast tycker de att det är det enda riktiga sättet att väva. Det jag visar kan man skratta lite åt. Jag har en god vän som brukar bläddra i mina böcker, skratta och tycka att det är lite tokigt. Sedan fortsätter hon att skicka efter varpflätor.

Men det är få som efterfrågar fyllda linneförråd med hemvävt, eller kan sköta dem. Dukarna ligger oftast oanvända i linneskåpen. Varför då inte i stället väva saker som vi kan använda? Det krävs exakt samma kunskap för att räkna ut, sätta upp och väva en bubbelplastväska som det krävs för en tioskaftsdräll. Det är samma metoder, men olika handlag när man väver, förklarar Mariana Eriksson.

– Väskan använder man tills den tar slut. Den är lätt och stark och håller länge, och det är väl jätteskönt om inte allt som vävs ska bevaras till eftervärlden.

Mariana Eriksson tycker inte att det behövs några smakdomare som talar om vad andra ska göra, vilka mönster och färger som passar. Hon vill att var och en ska väva som den vill. Det har funnits många självutnämnda smakdomare i vävvärlden.

– Jag vill tala om att så här kan man också göra, om man vill. Men jag fördömer inte det andra.

Hon har gränser i sitt vävande – till exempel osmakliga motiv. Men inte när det gäller det lustfyllda och roliga. Då är det upp till betraktaren att avgöra om det är ”snyggt” eller inte. Bland annat har hon vävt in färdiga tygblommor i väskor och andra föremål.

– Folk kan tycka att det är vulgärt att kombinera det vävda med kitschiga tygblommor, som ryckts loss ur plastblomkrukor. Det gör inte jag! Just nu tycker jag att det är ganska snyggt, om några år kanske jag har ändrat mig.

Även när det gäller materialen är traditionen stark. Att använda billiga material som plast, flörtkulor, tygblommor och likande ”Panduromaterial” anses av många som lite vulgärt.

– En anledning att man håller hårt på traditioner är att många av dem som väver i dag är äldre. Men just genom att använda mer otraditionella material och väva mer användbara saker kan man locka yngre att börja väva.

Under många år utbildade Mariana Eriksson textillärare på den numera nedlagda textillärarutbildningen vid Uppsala universitet. Utbildades det lärare där som vågade bryta gränser, och som lockade eleverna att tänja på slöjdens gränser? Utbildningen i Uppsala hade rykte om sig att vara ganska traditionell.

– Det ryktet stämde, när det gäller vissa ämnen och på sina håll. Men jag har alltid premierat elever med högre betyg om de vågat pröva nya vägar. Jag tyckte att man måste skapa tillåtande miljöer. Det är bättre att få prova sina idéer. Om studenten i sin analys kom fram till att det kanske inte blev så bra, har den nog lärt sig mer än den som för tredje gången sytt en veckad kjol med högsta betyg.

Men det här sättet att experimentera, pröva sig fram och analysera passade inte alla.

– Vissa tyckte att det var fantastiskt om de lyckades väva jättefina kanter och inte behövde tänka så mycket. I den utbildning jag själv gått fick jag aldrig tänka en egen tanke, aldrig fråga eller analysera.

Finns det då något värde i sig att bryta gränser? Att hitta nya metoder, material, användningsområden och motiv inom vävning och andra slöjdtekniker?

– Det finns ju ingen orsak att uppfinna hjulet gång på gång. Att bara upprepa vad andra gör för inte utvecklingen framåt.

Vävning är mänsklighetens viktigaste uppfinning, framhåller Mariana Eriksson. Alla människor är beroende av vävda tyger hela livet. Från vaggan till graven. Men det är viktigt att bryta gränser inom detta urgamla hantverk, menar hon. Det är då ny kunskap kommer till. Ett exempel är alla innovationer från forskningsinstitutet Smart textiles i Borås, som ofta startar med just handvävning.

– Att väva traditionellt med traditionella material kan vara en bra terapi, och till och med meditativt. Men det producerar ingen ny kunskap.

För att fostra och utbilda människor att bryta och tänja gränser måste man börja tidigt. Det förhållningssättet måste man etablera tidigt i slöjdundervisningen.

– Det gäller att skapa en så pass tillåtande miljö i slöjden att eleverna förstår att det inte bara finns ett sätt som är det rätta.