Ena dagen begraver de sin kompis, nästa dag ska de fungera i skolan. High school-läraren och lektorn Jeff Duncan-Andrade har lyckats vända misär till framtidstro hos sina elever i East Oakland.
Under sina 18 år som high school-lärare har det inte gått ett år utan att Jeff Duncan-Andrade har begravt en av sina elever.
Sådan är verkligheten i Oakland, en stad av Göteborgs storlek som ligger öster om San Fransisco Bay. Varje år begås över 100 mord i staden, varav 99 procent i den svarta fattiga delen av staden där Jeff Duncan-Andrade bor och arbetar.
En karta över staden där inte bara mordplatserna är utsatta med röda prickar, utan även alla grundskolor, talar sitt tydliga språk.
– De här ungdomarna bor i en krigszon, säger Jeff Duncan-Andrade. Han delar sin tid mellan San Fransisco State University, där han är lektor i interkulturell pedagogik, och en tjänst som high school-lärare i engelsk litteratur på Mandela High School i East Oakland.
I höstas deltog han i ett seminarium på bokmässan i Göteborg ordnat av Nätverket för Interkulturell Pedagogik. Där berättade han om sitt projekt ”Roses in concrete”, ett försök att göra något åt det akuta läget i stadens svarta skolor.
De främsta problemen för eleverna är rent fysiska, menar Jeff Duncan-Andrade.
Förutom att många av dem lider brist på grundläggande behov som mat, kläder och sömn, bortser skolan ofta från inlärningens fysiologiska förutsättningar.
Han illustrerar genom att be mig och fotografen säga namnet på våra mammor. Sedan skriker han plötsligt åt oss att upprepa varandras svar. Vi blir ställda.
– Precis. Nu är det reptilhjärnan som reagerar, som den gör vid stress. Nu är det likgiltigt vad era mammor heter, det är inte relevant vid en paniksituation, förklarar Jeff Duncan-Andrade och fortsätter:
– Likadant är det vid all inlärning. Det går inte att ta till sig kunskap när kroppen rent fysiskt är inställd på försvar.
För det är i försvarsställning han möter sina elever på morgonen. Jeff Duncan-Andrade har sammanställt en lista över några av de faktorer som styr över elevernas vardag. Han väljer att kalla dem ”onaturliga orsaker”. Elevernas värld är präglad av fysiskt våld, fattigdom och strukturer som patriarkat, klass och ras. Det vill säga en rad problematiska faktorer som eleverna inte själv styr över och som sammantaget resulterar i konstant förhöjda nivåer av stresshormon.
– De här barnen uppvisar alla symptom som finns för posttraumatisk stress. Förutom att du kan ta bort post framför, för det här är en konstant stress som pumpar på. Barnen kan aldrig gå ner i viloläge. Vad betyder det för deras inlärningsförmåga? frågar han retoriskt och konstaterar:
– Ojämlikheten gör dem fysiskt sjuka. Eleverna är sjuka när de går in i klassrummet.
Med detta i bakhuvudet är det ignorant och kontraproduktivt att identifiera det stora problemet som elevernas kunskapsmässiga misslyckanden i skolan.
– Det är ju meningslöst och inte heller moraliskt försvarbart att hävda att det är viktigare med fina resultat i skolan än att barnen får leva ett anständigt liv. Dessutom hänger det ena ofrånkomligt ihop med det andra, säger Jeff Duncan-Andrade.
I stället för att ställa omöjliga krav vill han fokusera på det som faktiskt fungerar, som en så basal sak som att eleverna faktiskt dyker upp i skolan, trots deras helt förklarliga skepsis mot samhällets institutioner.
– En av mina vänner har definierat hopp som ”tron på att det går att påverka sitt öde”. Vi kan inte förändra ungdomarnas verklighet, men vi kan hjälpa dem att hantera den, säger Jeff Duncan-Andrade.
Frågan är hur. Hur skapar man en känsla av mening för ungdomarna?
Jeff Duncan-Andrade hade själv en stökig skoltid men hamnade trots det på universitetet via collegestipendium som fotbollsspelare. Han har lätt för att känna igen sig i de bråkigaste eleverna.
– Jag avskydde Shakespeare i skolan. Det var först när jag fick en föreläsare på universitetet som gav mig helt nya ingångar till hans texter, som jag förstod vad det handlade om. Det handlade om mitt liv!
Som engelsklärare försöker han skapa relevans kring texterna de läser. Det räcker inte att ge eleverna rätt bok, utan det är lärarens uppgift att skapa en brygga mellan ungdomarna och litteraturen. Ungdomarna har inga problem att ta till sig låttexter av Tupac, och på samma sätt kan de ta till sig texter ur litteraturkanon, påpekar Jeff Duncan-Andrade.
Av de 26 elever han lämnade ifrån sig förra året har 24 gått vidare till högre studier. Men det har ingenting med någon magisk formel att göra.
– En del som besöker vårt projekt förväntar sig ”pixie dust”, att det bara är att vifta med ett trollspö.
– Men det är inte snyggt, inte som på min powerpoint där eleverna står och ler i klassrummet. Det är tufft. Men varje dag gör vi något som kan rädda liv, förklarar han.
Det är de svåra stunderna i klassrummet som i efterhand visar sig vara de mest meningsfulla, förutsatt att man som lärare vandrar med sin elev genom svårigheterna. Det är viktigt att erkänna elevernas ilska inför sin livssituation, menar Jeff Duncan-Andrade. I stället för att trycka ner frustrationen kan man tillsammans med eleverna försöka skapa konstruktiva kanaler där den kan få utlopp. Det kan till exempel handla om att organisera en insamling till en familj vars son har blivit skjuten i en gänguppgörelse.
Jeff Duncan-Andrade tvekar inte att ställa krav på eleverna, till skillnad från många av sina kollegor som han tycker blir för paralyserade av det elände de får se och låter eleverna slippa undan av någon slags missriktad välvilja.
Att ställa krav betyder för honom att inte släppa taget. Genom att skicka ut en bråkig elev för att de andra ska få arbetsro, gör man sig delaktig i att upprätthålla elevers känsla av utanförskap. Det skapar oro i gruppdynamiken och påverkar förtroendet för läraren negativt, menar Jeff Duncan-Andrade.
En grundtanke med projektet är kontinuitet, looping, det vill säga att en lärare undervisar samma elever under en fyraårsperiod. Det är nödvändigt för att bygga upp en förtroendefull relation.
Engagemanget kan heller inte ta slut vid skoldagens slut, poängterar han.
Det kan betyda skjuts hem sena kvällar, en sovplats redo för den som har det jobbigt hemma och in, inte minst, att dela det dagliga livet med sina elever som grannar. Jeff Duncan-Andrade skulle inte kunna se sina elever i ögonen om han varje eftermiddag skulle lämna dem för att åka hem till ett säkrare bostadsområde.
Han blir upprörd över frågan om det inte innebär orimliga krav på lärarkåren.
– Vilka signaler ger du dina elever om du säger i slutet av dagen, nu åker jag hem till mitt? Du delar inte deras svårigheter, du lämnar dem i sticket. Då kan du heller inte begära att de ska lita på dig.
Jeff Duncan-Andrade tycker att det är en för stor diskrepans mellan lärarutbildningen i USA och den reella verkligheten. För många blir det chockartat att komma ut i skarpt läge och upptäcka att deras kunskaper inte går att omsätta i praktiken, för eleverna är inte mottagliga.
– Du kan sitta i det här rummet och planera en lektion. Men det är inte vad det handlar om. Som lärare har du en roll i det lokala samhället. Där jag bor är det en akutsituation. Vilken slags människa är jag om jag inte delar med mig av min bostad åt de här ungdomarna? Tu eres mi otro yo, Du är mitt andra jag.