Lärare som har hand om den första läs- och skrivundervisningen saknar många gånger grundläggande kunskaper. En lösning är att be erfarna kollegor om råd.
Tarja Alatalo, forskare vid Göteborgs universitet, menar att brister i läs- och skrivundervisning drabbar alla elever, men allra mest dem som behöver extra stöd för att komma igång med att läsa och skriva.
Det visar hon i avhandlingen Skicklig läs- och skrivundervisning i åk 1–3: Om lärares möjligheter och hinder. Hon menar att många lärares undervisning bara sträcker sig tills eleven har knäckt läskoden. Strategin för elevernas fortsatta läsutveckling är ofta bara att de ska läsa mer.
Tarja Alatalo har intervjuat åtta lärare och genomfört en enkätundersökning bland 300 grundskollärare och specialpedagoger i årskurs 1–3. I enkäten ingick en kunskapstest som avsåg att visa kunskaper om svenska språkets struktur, stavningsregler och grundläggande läs- och skrivundervisning.
– Många känner inte till innebörden av begrepp som fonologisk medvetenhet. Och även om de nyutexaminerade var familjära med begrepp som fonologisk och fonemisk medvetenhet var det inte till så stor hjälp i klassrummet, säger Tarja Alatalo.
När hon frågade de nyutexaminerade om begreppen så kunde de betydligt mindre än lågstadielärarna som uppvisade de bästa resultaten. Det menar Tarja Alatalo beror på god grundutbildning och lång erfarenhet.
– Kunskapstesten visade att de som trodde att de kunde mest kunde minst.
Många blandar till exempel samman fonologisk medvetenhet – som handlar om medvetenhet om språkets ljudmässiga uppbyggnad – med fonemisk medvetenhet – som avser att klara av att till exempel identifiera bokstavsljud i ett ord. Många hade också svårt att själva identifiera fonemen korrekt.
Lågstadielärarna hade bäst resultat på kunskapstesten tillsammans med speciallärarna och specialpedagogerna, som hade rätt på 64 procent av frågorna. Anmärkningsvärt är att speciallärare hade samma poäng som lågstadielärarna, trots att de i allmänhet har lågstadielärarutbildning och sedan en speciallärarutbildning. Övriga lärare klarade bara 50 procent av frågorna.
– I enkäten sa några lärare att det var skandal att de inte fått mer kunskaper. Andra lärare, som hade bristande grundutbildning, hade tagit hjälp av erfarna lågstadielärare och på så sätt lärt sig hur de skulle göra.
Det visade sig vara en bra metod att fråga erfarna kollegor om råd om vad de skulle göra för att stödja elever som de hade bekymmer med.
– Det framgick i intervjuerna att de lärare som hade duktiga kollegor inte bara fick reda på vad som var fel i deras undervisning, utan också varför och vad de kunde göra för att förbättra den.
På vissa skolor skötte speciallärare både specialundervisningen och identifiering av vilka som behövde hjälp.
– På andra skolor fanns den här kunskapen med redan i förskoleklassen och fördes vidare till klassläraren.
På skolor där lärarna inte klarar av att identifiera elever som behöver extra stöd finns en stor risk att det tar lång tid innan stödinsatser sätts in. Tarja Alatalo berättar om en skola där ingen elev erbjöds specialundervisning under det första året.
– Man väntade in att de skulle mogna, inte av pedagogiska skäl utan för att spara pengar. Dessutom hade man uppenbarligen inte kunskap om vikten av att sätt in åtgärder tidigt.
Tarja Alatalo är lärare och har arbetat med skriv- och läsinlärning under många år. Det var det som väckte intresset för att forska och lära sig mer om läs- och skrivprocessen.
– Jag var ansedd som en duktig lärare och det trodde jag själv också. Men jag var i samma situation som lärarna i studien, jag visste inte vad jag gjorde. När en speciallärare rådde mig att göra något med en elev så gjorde jag glatt som hon sa, men jag visste inte varför det var bra. Det blev ett famlande, jag gjorde så gott jag kunde. Men har man inte kunskapen så vet man inte heller vad man inte vet.
Om läraren har kunskap om läsprocessen blir det enklare att föra en dialog med specialpedagogen och förstå vad en speciell insats leder till. Likaså kan läraren förstå och nyttja nya forskningsresultat.
– I stället för att med kollegor tala om svaga barn så kan läraren påtala att en elev har brister i sin fonologiska medvetenhet eller vad det nu kan handla om. Läraren höjer sin professionalitet både i skolan och mot föräldrarna.
Lärarna i studien förstod ofta att elever hade svårigheter. Men det hjälpte inte alltid.
– En del klarade inte av att identifiera vilken typ av svårigheter eleverna hade, vad den beror på eller hur de skulle hjälpa eleven vidare. Någon berättade att hon varit på en föreläsning och lärt sig en metod. Den använde hon sedan för alla barn, oberoende av svårigheter.
Även om lärarhögskolorna har lagt in fler kurser om läs- och skrivprocessen är nyutexaminerade lärare fortfarande ofta vilsna när de ställs inför sin första klass.
– Studenterna har svårt att förstå vad sådant som fonologisk medvetenhet är. De vet att det är något viktigt men kopplar ofta ihop det med bokstäver och text och förstår inte att det handlar om talat språk, att barnet först måste klara av att se på det talade språket utifrån för att kunna dela upp det i fonem.
Om lärarna inte vet vad de ska göra med elever som inte kommer igång med att lära sig läsa och skriva kan strategin bli att barnet ska få mogna i sin egen takt, eller att de inte vill peka ut någon elev.
Tarja Alatalo frågade en lärare om hon fått information från förskoleklassen om barn som hon borde vara extra observant på.
– Läraren sa att hon inte vill veta något om barnen, för att de då skulle kunna känna sig utpekade. Svaret visar på okunskap om vikten av att tidigt identifiera svårigheter och sätta in insatser. Man vill väl, men det blir fel.