Blir vi klokare eller dummare av dagens informationsflod? Är det möjligt som chef att vara lugn och närvarande i mötet med barn och personal och samtidigt vara ständigt uppkopplad och nåbar?
Vad passar väl då bättre än att plocka fram den svenska hjärnforskaren Torkel Klingbergs hyllade bok Den översvämmade hjärnan, och försöka få svar på en eller annan undran som föreläsningen väckt. Såsom: Blir vi klokare eller dummare av dagens informationsflod? Eller: Är det möjligt som chef att å ena sidan vara lugn, balanserad och närvarande i mötet med barn, elever och personal och å andra sidan vara ständigt uppkopplad, nåbar och multitaskad? För att inte tala om: Är det verkligen nödvändigt att twittra, blogga, facebooka och på olika sätt bygga skolans eller sitt eget varumärke på nätet?
Den sista frågan har visserligen inte Klingberg något svar på, men annars finns mycket att hämta i hans bok. Att hjärnan behöver återhämtning och inte klarar att ständigt vara svämmas över är allmänt känt. Att höga stressnivåer, särskilt då vi tappar känslan av kontroll, har en negativ påverkan på såväl hjärnan som hjärta, kärl och kroppen i övrigt konstateras också av Klingberg.
Samtidigt är det så, menar Klingberg, att det som är särskilt mentalt krävande och som kan leda till stress – såsom att konstant vara i situationer som kräver uppmärksamhet på flera saker samtidigt – tränar hjärnans kapacitet. Hjärnan vill nämligen jobba och älskar stimulans. Det är en av orsakerna till människans framgång som art. Men Klingberg betonar också att det måste finnas en balans mellan krav och förmåga. Om man släpper hjärnan fri att otyglat reagera på alla spännande, yttre stimuli brakar systemet till slut ihop i stress och utbrändhet. Det är helt enkelt inte bra att man på dagens arbetsplatser, som en undersökning i usa visat, blir avbruten och distraherad var tredje minut. Det leder till det forskarna på engelska kallar Attention Deficit Trait; ett tillstånd av minskad effektivitet orsakad av ett överflöd av information och stimuli.
Klingberg har budskapet att vi inte ska deppa ihop över de krav som samhällets ökade tempo och alla digitala verktyg ställer på oss, utan snarast se dem som en utmaning att utöka vår kapacitet och förmåga att hantera nya situationer och teknologier.
Annorlunda är perspektivet i Susan Mausharts uppmärksammade bok Nedkopplad, om den Iphone-beroende Susan själv, hennes ”it-knarkande” tonårsbarn och deras gemensamma digitala avgiftning under ett sex månader långt och självvalt experiment. Inga mobiltelefoner, inga datorer och inget Ipod-lyssnande.
Mausharts tanke med experimentet var att hon och hennes tre barn skulle göra ett slags familjesemester i den gamla världen: ”De skulle få lära känna sina förfäders kultur”– och med det menar Maushart sådant som telefoner som sitter fast i väggen, måltider där man sitter tillsammans och pratar, och inte minst gammal hederlig långtråkighet. Och förvånansvärt nog fick hon med sig allihop på experimentet.
Maushart, som utan att vara forskare intresserar sig för och hänvisar till bland annat hjärnforskning, ser på överflödet av information och stimulans på ett långt mindre positivt sätt än Klingberg. Där Klingberg ser mentala utmaningar ser Maushart mentala risker, hur praktiska och underbara – eller kanske snarare förföriska – de digitala verktygen än är. Det sex månader långa experimentet leder henne snarast till slutsatsen att den mänskliga hjärnan inte är konstruerad för den moderna, uppkopplade verkligheten. ”Vi vill göra mer och mer, men ju mer vi gör, desto mindre åstadkommer vi”, citerar hon vd:n för en nätreklambyrå som insett att han varit mer uppslukad av den digitala världen än av sin fru.
Vad förändrades då konkret för Maushart och hennes tre tonåringar under dessa sex månader? Det för Maushart mest överraskande var att femtonåringen Bill, i avsaknaden av dator och datorspel, plockade fram sin saxofon som varit undanstoppad i två år. Intensivt övande gjorde honom mot experimentets slut till en lovande jazzsaxofonist. För övrigt hände främst det som Maushart förväntat sig och även hoppats på. Hon och hennes ungdomar började umgås mer, och de sov och åt bättre. Ja, de återupptäckte ”livet självt”, som hon formulerar det.
Varje tonårsförälder känner igen sig i Mausharts på en gång dråpliga och insiktsfulla familjeskildring. För henne själv finns inget tvivel om att experimentet gjorde både henne och tonåringarna klokare, friskare och bättre rustade att möta livets utmaningar.
Kan man då som ledare lära sig något av Maushart och Klingberg? Den senare må vara hjärnexperten, men den förra är en bättre människokännare – och båda böckerna är intressant läsning för alla. Men än så länge har jag inte hittat någon svensk bok som kopplar ihop hjärnforskning och informationssamhällets utmaningar med ledarskap. Annorlunda är det i usa, där neuroleadership är ett begrepp som används alltmer sedan fem sex år. På Google ger det 76 000 träffar, medan det svenska neuroledarskap ger 7 (!).
Modern hjärnforskning fastnar inte bara innanför skallbenet på den enskilda individen, utan försöker också förstå den interaktion som pågår mellan oss – och från den plattformen är det inte långt till att diskutera ledarskap. David Rock är med boken Quiet leadership en av dem som går i bräschen inom detta område. Han är inte själv forskare, men samarbetar med hjärnforskare och kliniskt verksamma. I Quiet leadership presenterar han en modell i sex konkreta steg för hur man kan leda på ett sätt som stämmer överens med de nya kunskaperna om hjärnan.
Om man med en enda mening ska ge sig på att sammanfatta vad Rock förespråkar, är det ett ledarskap som fokuserar på lösningar, inte problem, bygger på ledarens coachande frågor och stimulerar självinsikt, utan styrande anvisningar från ledaren.
Rock menar att metoden i hans bok pekar på ”ett sätt att tänka, ett nytt sätt att lyssna, ett nytt sätt att tala, ett nytt sätt att förhålla sig till varje samtal som en ledare har med sina medarbetare” – och där varje steg hjälper hjärnan att bygga nya ”mentala muskler”. Det tysta ledarskapet handlar om att veta vad som behöver hända och stimulera just det, och han menar att många ledare i dag agerar på ett sätt som motarbetar hjärnans förmåga till utveckling och förbättrade prestationer.
Rock har utarbetat metoden under workshopar med ledare i många olika länder, men som jag ser det är hans metoder inte radikalt nya, utan liknar exempelvis lösningsfokuserat ledarskap. Det nya är snarare sammanhanget – att hjärnforskningen förklarar varför dessa metoder faktiskt fungerar. Och det räcker gott för att hålla mitt intresse uppe under läsningen av hans bok.
Vad ska man då till slut säga om Twitter och bloggar: Är det verkligen något att hålla på med? Ja, säg det! Jag nöjer mig med observationen att antalet skolledare och lärare på Twitter tycks växa för varje dag, liksom inläggen under nyckelord som ”skollyftet” och ”skolledare”. Så något är det som drar!