Allt mer ansvar för lärandet har flyttats över till eleverna själva. Det är en avgörande orsak till att grundskolelever presterar sämre i matematik, visar ny forskning från Göteborgs universitet. De som drabbas värst är klasser med elever där många har svaga kunskaper i svenska. – Där tar läraren minst ansvar, säger forskaren Åse Hansson.
De senaste 15 till 20 åren har den även varit påtaglig i klassrummen. I Lpo 94 framgår det till exempel att varje elev ska ta ett större ansvar för sitt eget lärande. Kan detta större ansvarstagande vara en bidragande orsak till att elevers mattekunskaper drastiskt har minskat sedan 90-talet?
Det var något som Åse Hansson vid Göteborgs universitet ville undersöka när hon påbörjade sin doktorsavhandling som fått titeln Ansvar för matematiklärande: Effekter av undervisningsansvar i det flerspråkiga klassrummet.
– Jag började arbeta som matematiklärare 1979 och jag har sett hur undervisningen har förändrats på så sätt att mer ansvar läggs på eleverna. Det gäller i synnerhet matematikundervisningen. Det har varit frustrerande att se hur lärarstödet minskar när det egentligen borde öka om man ser till samhällsutvecklingen.
Hennes studie bygger på en sekundäranalys av elev- och lärardata från Timss, Trends in International Mathematics and Science Study, där hon har studerat omkring 3 300 åttonde-klassare runt om i landet. Hon har bland annat tittat på elevers testresultat i matte, hur elever upplever matematikundervisningen, hur lärare undervisar och hur de uppfattar att deras elever blir undervisade. Hennes studie visar tydligt att ju mer ansvar som förskjuts från läraren till eleverna själva desto sämre blir resultaten.
– När läraren tar det stora ansvaret genom att aktivt vägleda eleverna så påverkar det resultatet positivt. Jag har även vägt in elevernas olika bakgrund och socioekonomiska situation, så sambandet mellan elever som tar stort ansvar och låga studieresultat finns alltså oavsett undervisningsgruppens sammansättning, berättar hon.
Det som förvånade henne mest var att detta ansvarstagande från lärarens sida var minst i klasser där det förväntas vara störst, det vill säga i klasser med elever som har svaga kunskaper i det svenska språket och med låg socioekonomisk nivå. Och redan i förstudien när hon besökte olika skolor upptäckte hon hur stora skillnaderna är i dag. Vissa klasser domineras av elever med stort behov av språkutveckling, medan det i andra klassrum är motsatta förhållanden.
– Det finns en pedagogisk segregation och den upptäckten förvånade mig mycket. Likvärdig undervisning förutsätter ju att elever kompenseras för sina brister. Men i dessa klassrum tog lärarna ett mindre ansvar. Detta tror jag kan vara en bidragande orsak till att mattekunskaperna har minskat så mycket de senaste åren, säger hon.
Att införa strikt katederundervisning igen tror hon inte är lösningen på problemet. Inte heller tror hon att det löser några problem att strunta i läroböckerna. Dock måste läraren ta det övergripande ansvaret och styra över vilket material i läroboken som ska användas. Det handlar, menar hon, om att våga undervisa, att ha gruppen samlad kring samma moment inom matematikkursen så att diskussioner kan föras och ord och begrepp förklaras i helklass.
– Men lärarna måste också lämna över ett visst ansvar till eleverna så att de själva kan konstruera sin kunskap. Elever måste till exempel lära sig lösa problem och reflektera över sitt arbete i smågrupper så att de klarar av att argumentera och presentera sina resultat.
På det sättet sker individualiseringen i den här interaktionen i klassrummet.
För att komma till rätta med lite av skolsegregationens negativa effekter så krävs det, anser Åse Hansson, att alla elever får en likvärdig undervisning. Det förutsätter att eleverna bemöts på olika sätt beroende på vilka behov de har, och det kräver i sin tur välutbildade lärare som klarar av att undervisa elever som har behov av stöd i både matte och språk. Ofta är svaga kunskaper i svenska en del av problemet.
Kruxet är att skolor i dessa områden, där många av eleverna har behov av stöd i svenska, sällan är lärares förstahandsval. Därför krävs det styrmedel som lockar duktiga lärare till de invandrartäta områdena.
– Arbetsbördan måste vara rimlig. Man skulle kunna minska denna genom att till exempel även engagera modersmålslärare, lärare i svenska som andraspråk och speciallärare på matematiklektionerna och integrera ämnena, säger hon och fortsätter:
– Min studie visar också att elever med utländsk bakgrund har högre studieambitioner än andra elever. Därför måste lärares krav och förväntningar på dessa öka. Det är förödande att lägga ribban för lågt.
Hon tycker även att lärare bör ägna sig mer åt återkoppling. Ta reda på elevers bakgrund, vad de kan, vad de har förstått och så vidare. Läraransvaret måste tas tillbaka och för mycket ansvar som läggs på eleverna själva, exempelvis i arbetsformen eget arbete, bör strykas från schemat och betraktas som en epok som nu är över, anser Åse Hansson som har fått mycket positiv respons på avhandlingen.
– Många lärare vill ta ett större ansvar eftersom de vet att det leder till bättre resultat. Samtidigt finns det vissa som är rädda för begreppet katederundervisning eftersom de inte vill bli betraktade som gammalmodiga. Men det handlar ju inte om en tillbakagång, utan om att plocka delar av det som fungerar och sedan utveckla undervisningen och anpassa den till de behov som finns i dag.