Ta skapandet på allvar

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Barn ska få skapa i förskolan. Måla, sjunga och spela teater. Bild, musik, dans och drama beskrivs i läroplanen som olika former för barn att uttrycka sina upplevelser och tankar i. De sköna konsterna kan användas på tusen olika sätt. Ofta talar man om estetiska lärprocesser, om praktisk kunskap och att lära med hela kroppen.

– I en estetisk lärprocess använder man alla sinnen. Framför allt gör man kunskap till sin egen genom att aktivt bearbeta den på något sätt. Man skapar om kunskapen i en ny form, säger Eva Änggård, lärarutbildare och forskare vid Stockholms universitet.

Grundtanken är att människor, särskilt barn, tar till sig kunskap bättre i en aktiv process än genom att bara informeras. Via kroppen och känslorna blir inlärningen mer lustfylld och djupgående, resonerar man. Eva Änggård doktorerade vid Linköpings universitet 2005 med en studie om barns bildskapande. Hon tycker inte det är någon motsättning mellan att skapa för att lära om något annat, som exempelvis fåglar och att lära sig det estetiska uttrycket att teckna fåglar.

– Det idealiska är om det estetiska lärandet innehåller båda processerna på en gång, säger Eva Änggård.

Forskarassistenten Niklas Pramling, vid pedagogiska fakulteten på Göteborgs universitet, vill inte tala om estetiska lärprocesser alls.

– Om man istället för estetiska lärprocesser tänker på estetik som form respektive innehåll så kan man tänka sig att man gör estetik till såväl form för att lära sig om något annat som ett innehåll i sig.

Han ger ett exempel: Om läraren vid en samling spelar på en trumma och pratar med barnen om hur många slag som spelades på trumman riktas barnens uppmärksamhet mot antal, vilket är matematik. Det estetiska, musiken, blir då bara en form för ett annat innehåll. Om läraren istället spelar på trumman och pratar med barnen om ljuden – blev det starkare eller svagare, gick det fortare eller långsammare? – då riktas istället barnens uppmärksamhet mot musikaliska dimensioner såsom dynamik och tempo.

– Båda dessa typer av aktiviteter är fullt rimliga att arbeta med i förskolan, att låta det estetiska bli såväl form som innehåll. Man bör dock vara klar över att man i de två fallen stöttar barn i att uppmärksamma och lära sig väldigt olika saker, menar Niklas Pramling.

I boken Konsten att lära barn estetik beskriver Niklas Pramling och andra forskare hur estetiskt innehåll kan användas för att lära inom musik, dans och poesi.

– Det är viktigt att barnen i förskolan ges tillgång till och får stöttning i att ta till sig olika redskap som är grundläggande inom dessa områden. Får barnen redskap leker de gärna själva med dem sedan i gemensamma aktiviteter, menar Niklas Pramling.

Förskolans uppgift blir då att presentera olika konstnärliga innehåll och hur de behärskas.

–Att få veta exempelvis hur färger blandas är en förutsättning för att de skall kunna uttrycka sig este tiskt och ”fritt”. Även det kreativa och fria skapandet förutsätter att barnen har något att uttrycka sig med, säger Niklas Pramling.

Svensk forskning av bland andra Niklas Pramling tyder på att det konstnärliga lärandet kan behöva stärkas i förskolan.

– Medan man i förskolan ofta är duktig på att använda estetiska former så består en utmaning i att också kunna göra det estetiska till ett eget innehåll, att det estetiska ges ett värde i sig självt och inte bara blir till för något annat, säger Niklas Pramling.

Till exempel visar en ny avhandling från Åbo akademi att musik i förskolan inte ökar barnens musikaliska kunnande, utan används för att stärka språk och social förmåga.

I svensk förskola har Vygotskijs teorier och Reggio Emilia-filosofins tal om de hundra språken influerat mångas arbete med skapande. Estetiska lärprocesser används för att utforska allt från språk till matematik, demokrati och socialt samspel. Anders Marner, professor i bilddidaktik vid Umeå universitet, är positiv till Reggio Emilia-filosofin i förskolan. Men i skolan ser han en risk i en utveckling där ”estetiska lärprocesser” blir ett sorts modeord som urholkar det estetiska lärandets egenvärde.

– Konsten blir då bara pynt och hjälpgumma för de ”viktigare” ämnenas skull.

De estetiska ämnena bild, slöjd och musik kanske får mindre egna resurser som följd. Det är en utveckling som han är rädd ska drabba även förskolan, även om det inte skett än.

– Jag har en känsla av att nya ideologer inom skola och förskola inte ser det här perspektivet. Man flyttar ner skolperspektivet i förskolan och fokuserar på att läsa, skriva och räkna. Det är inte en bra utveckling tycker jag. Det blir ett alldeles för begränsat sätt att förstå den värld vi lever i.

Så vad är det då för redskap barnen i förskolan ska få chans att lära sig? Inom olika konstformer finns förstås olika utvecklingsstadier. Dansteoretikern Rudolf von Laban kallar de första redskapen i dansen för ”rörelsemönster” och ”rörelsekvaliteter”. Exempel på rörelsemönster är att röra sig i cirkel, i linje eller sicksack. Rörelsekvaliteter kan vara att röra sig snabbt, långsamt, smygande, mjukt eller hackigt. Inom litteratur och drama utgör dialogpedagogiska diskussioner en grund för senare läs- och litteraturförståelse. Man kanske frågar barnen varför karaktärerna gör som de gör i sagan och studerar bilder noga för att söka svar.

Inom bildskapande kan barn utveckla kunskap om olika material och tekniker, vad de kan användas till och hur man målar med vattenfärg så att inte allt flyter ut till exempel. De kan också lära sig teckna olika motiv genom att rita av andra bilder.

– Vuxna tänker att barn skapar inifrån men jag tänker mer att de upplever ett bildspråk runtomkring och behöver koder och konventioner för att kunna använda det, säger Eva Änggård.

Hennes forskning har visat att barn inte skapar särskilt fritt. Hon studerade en förskola och upptäckte att barnen själva såg teckningarna som ett kollektivt kamratligt projekt där de härmade varandra och ritade av befintliga bildschabloner.

– Många vuxna tycker att barns bildskapande bör vara individuellt och originellt. Den första bildfasen, den förschematiska, då barnen gör mer genuina bilder av huvudfotingar är förhärligad av vuxna. Men den andra fasen, den schematiska, då barnen ritar av och härmar anses inte lika fin fast det är då de tillägnar sig medlen för att utvecklas ytterligare, säger Eva Änggård.

Hon tycker myten om det skapande barnet som inte ska styras av vuxna kan verka begränsande.

– Konstnärer har alltid ritat av andra, konst bygger alltid på andras konst. Det är accepterat bland vuxna konstnärer, men inte hos våra barn. Att inte låta barn härma och lära sig estetiska tekniker är som att säga att de ska kunna läsa och skriva genom att hitta på ett eget alfabet.

Image may be NSFW.
Clik here to view.För att lära barn olika estetiska uttryck krävs att de vuxna själva förstår, visar och deltar i de estetiska uttrycken. Frågan är vilket stöd förskollärarutbildningen utgör i arbetet med estetisk didaktik i förskolan?

– Estetiska lärprocesser finns med, men jag skulle vilja ha mer. I dag är det större krav på annan vetenskap och de estetiska och praktiska kunskaperna har fått mindre plats. Det estetiska kostar också mycket pengar och vi har fått en urholkad ekonomi, säger Eva Änggård som undervisar på Stockholms universitet.

Samtidigt tycker hon inte förskollärarna behöver bli några fullfjädrade musiker eller bildkonstnärer.

– Det är bra om det finns någon på varje förskola som är extra bra på något av de här områdena och kan leda arbetet. Men jag tror det är viktigt att även de vuxna som inte tycker de själva är duktiga är med och sjunger och ritar, att man är aktiv själv.

Många barn tycker att skapande, musik och dans är roligt. Men vad gör man med de barn som inte vill? Förskolan ska ju vara rolig och lärandet lustfyllt. Forskarna menar att de vuxna måste försöka hitta uttrycksformer och en lekfull variation som lockar varje barn. Eva Änggård tror att de ”levande verkstad”-övningar som är vanliga i förskolan kan minska prestationsångesten i skapande för både barn och vuxna. Likaså kan ny teknik som digitalkameror och datorprogram ge barn som inte tycker om att rita möjligheter att skapa bilder.

Studier visar att det är viktigt för skolbarn att visa upp för andra vad man gjort och få respons på vad de lärt sig. I förskolan finns många syften med dokumentation av barns verk, till exempel att följa deras lärprocesser. Men enligt Anders Marner, professor i bilddidaktik och lärarutbildare vid Umeå universitet, är det inte lika viktigt för barnen själva i förskolan att visa upp vad de gjort som det är för äldre skolbarn.

– I förskolan är skapande ofta en lek och då är det inte resultatet som är syftet. I äldre åldrar är det däremot jätteviktigt att få visa vad man gjort. Det är en mognadsfråga om barnen ser det som en process eller produkt.

Däremot kan man gärna diskutera verken med barnen utan att värdera dem och komma med feedback.

– Förskolläraren måste tänka sig att barnet vill berätta något. Säger man bara ”vilken fin bild” missar man poängen och lär bara barnen att saker är ”fina” eller ”fula”. Sedan kan man också lära barn olika knep för att få fram motiv. Fritt skapande är inte bara bra. Det är ett uttryck för den individuella personligheten, men ett uttryck utan stöd leder inte till utveckling, säger Anders Marner.

Han tycker överlag att förskollärarna är duktiga på estetiska lärprocesser, men att de kan utveckla sin didaktik inom fler ”medieringar”, alltså uttryck, som multimedia och foto. Han uppmuntrar också förskolan att gå ut med de yngre barnen på professionella utställningar, men betonar att det förstås är en resursfråga.

– Det är enormt tacksamt att gå med små barn på museer. Forskning visar att små barn spontant gillar alla bilder. De intresserar sig för färger och former, även abstrakt modern konst.